Som alla vet byggdes Rom på sju kullar. Det hör till fällorna i sällskapslivet att uppmanas räkna upp namnen på dessa platser för Roms ursprung. Samtidigt pågår vadslagning om vilken av kullarna som offret skall glömma. Normalt har Aventinen lägsta oddset.
(De övriga? Få se nu: Quirinalen, Esquilinen, Celio, Palatinen, Viminalen, Capitoleum…)
Nåväl, Aventinen är en utsökt plats för en söndagspromenad. Här är stilla trots mängder av familjer, en strålande utsikt över Roms hustak bort mot det moderna Roms kullar. Trevliga gamla hus att vila ögonen på, kyrkor med rötterna i det fornkristna samhället. Och så finns ju nyckelhålet i Malteserordens port som man måste visa för vänner och bekanta. Den magiska vyn genom villans trädgård mot Peterskyrkan i fonden.
Men historiskt har Aventinen också en annan innebörd. Då och då är det någon som skall ”dra sig tillbaka till Aventinen”. I första hand tänker man då på de ödesdigra dagarna i maj 1924 då oppositionen efter kidnappningen och mordet på socialistledaren Giacomo Matteotti beslöt att som protest lämna det nyvalda parlamentet. Detta innebar att Benito Mussolinis fascister fick fritt fält. Av detta följde logiskt undantagslagarna som tvingade kommunisterna att gå under jorden, som drastiskt minskade yttrandefriheten. Kort sagt; det blev definitivt slut på vad som var kvar av en liberal demokrati i Italien.
Beslutet att lämna parlamentet fattades under ett möte i en av deputeradekammarens, Palazzo Montecitorio, salar som därefter fått namnet Sala dell’Aventino. Men namnet går i och för sig ännu längre tillbaka, till perioden mellan 400 och 300 år före vår tideräknings början i det antika Rom. Då utkämpades en strid mellan plebejer och patricier där det enkla folket krävde en bättre representation.
I dagens Italien var det Rosy Bindi, ordförande i PD:s nationalförsamling som krävde att oppositionen skulle lämna parlamentet i protest mot regeringskoalitionens agerande. Hon pekade sitt anklagande finger mot regeringen som först invaggade oppositionen i en känsla av optimism och förnyade möjligheter till dialog för att sedan slå till med ett krav att ändra den fastlagda dagordningen för deputeradekammaren. Av detta följde, som jag berättade i senaste bloggen, totalt kaos med försvarsministern Ignazio La Russa som med en gest – och kanske också med sin röst – bad talmannen (hans tidigare partikamrat i AN) att dra åt…
Men detta var bara början på ett drama som fortsatte i torsdags med nya friska tag. Enligt praxis skulle protokollet från de deputerades sammanträde dagen innan justeras och godkännas. En ren rutinfråga i vanliga fall. Men oppositionen såg sin chans och nekade godkänna en skrivelse där La Russas kärnfulla Vaffa saknades. En ny het debatt uppstod, från yttersta högerkanten kastades pappersbollar mot talmanspulpeten.
Regeringen krävde votering om protokollet men det blev ett självmål. Talmannen svarade med att stänga omröstningen innan alla ministrar hunnit till sina platser. Enligt hans åsikt hade en mer än vanligt lång tidsrymd förflutit innan den elektroniska voteringen avbröts. Resultatet blev att det blev dött lopp vilket enligt kammarens reglemente betyder att förslaget avslogs. Varpå justitieministern Angelino Alfano blev mäkta förgrymmad och kastade sitt id-kort i luften, det som krävs för att kunna rösta. Kortet hamnade hos Antonio Di Pietros parti som förevisade detsamma inför alla TV-kameror i flera timmar medan man betecknade ministerns gest som en skymf mot parlamentet.
Detta var bara början på dagen. För fullständighetens skull: La Russas Vaffa blev på parlamentsstenografernas språk ett ”utbyte mellan apostrofer”. Onekligen elegant.
(För dem som kanske inte har en inträngande och djupgående kunskap i dagens italienska kan sägas att ”Vaffa” är den nu erkända förkortningen av ”Va fa in culo”, eller på svenska ”Sätt den i r-n”. Ett språkbruk som tyvärr blivit allt vanligare under de senaste tio åren.
Senare utbröt en ny storm när någon från mitten kallade en svårt handikappad PD-medlem för ”handicappato di merda”. Det gällde Ileana Argentin, en fantastisk liten människa som lider av spinal amiotrofia (eller vad det nu kan heta på svenskt läkarspråk – någon?) sedan födseln. Trots detta har hon två universistetsexamina i juridik och statskunskap. Har varit kommunalrådsmedlem i 13 år och är nu en av PD:s sakkuniga på handikappområdet. Hon kan bara röra ena handens fingrar, forslas omkring i en rullstol av en medhjälpare som fick order att applådera, eftersom Ileana inte kan göra det själv.
Men den här striden visar hur parlamentets stil gått i botten under de senaste åren. Och undra på det – hur kan det bli annat när premiärministern går i spetsen med sina s.k. lustiga historier som väl knappast borde platsa ens i en gymnasial toalett. För den som är intresserad finns den senaste barzellettan här . I korthet kan sägas att den går ut på att en napolitanare söker skaffa sig ett patent på en ny sorts äpple. ”Ett äpple som smakar f-a”. När patentverkstjänstemännen smakar finner han istället att det smakar ”aschle”. Varpå han uppmanas att vända på äpplet.
Kan det bli mycket lägre än så här? Berlusconi berättade sin lustighet (men vem hittar på dem åt honom?) inför en liten församling av PdL-borgmästare som kommit samman i hans eget lilla ”parlamentino”, en specialinredd samlingssal till vänster i entréhallen till Palazzo Grazioli, hans privata residens ett stenkast från Piazza Venezia.
Istället för att resa på sig och lämna Berlusca ensam med sina dåliga vitsar, skrattade de med och applåderade den sublima finalen. En bild av hur nu hovmentaliteten av jasägare blivit fast förankrad.
Vad som nu väntar är tisdagens match i deputeradekammaren kring motionen att Ruby-affären skall avgöras av en ministertribunal och inte av Milanodomstolen. Det är dagen innan rättegången startar i Milano.
Eugenio Scalfari utreder frågan i sin traditionella ”söndagspredikan” i La Repubblica. Frågan går under beteckningen ”conflitto di attribuzione”. ”Denna uppstår”, skriver Scalfari, ”när en av statens institutioner ingriper på ett område där konstitutionen lagt ansvaret hos en annan myndighet. I ett sådant fall är det Författningsdomstolen som skall avgöra vem som gjort fel. Men i detta aktuella fall – vem har inskridit på vems område?”
– Milanodomstolen inleder på onsdagen 6 april en straffrättslig process. Den åtalades försvarsadvokater hävdar att Milanorätten inte är kompetent utan att rättegången bör avgöras av en ministertribunal. Det är tydligt att det handlar om en kompetenskonflikt och inte om att en institution har invaderat en annans maktområde. Att avgöra konflikter som gäller kompetensområden ligger enbart på Högsta domstolen (Corte di Cassazione). Vad gäller ”parlamentets utskott för auktorisation att åtala en parlamentsmedlem” har denna endast till uppgift att avgöra hur en utredning mot en MP får ske. I det här fallet hade åklagarna begärt att få göra en husundersökning i ett kontor som tillhör konseljpresidenten. Begäran avslogs och kontoret undersöktes aldrig.
Slutar Scalfari som lägger till att det nu gäller att se hur Corte costituzionale bedömer parlamentets krav på att få bedöma ”il conflitto di attribuzione”. Han anser att en sådan förfrågan borde skickas tillbaka eftersom den är ställd till fel myndighet. Enligt det tidigare resonemanget är det alltså, enligt Scalfari, Corte di Cassazione som är behörig att döma i detta fall.
Mycket tekniskt och inte så lätt att tränga in i. Men de italienska tidningsläsarna diskuterar dessa dagar de här frågorna med liv och lust.
Annars är det fortfarande invandringen och problemen på Lampedusa som toppar nyhetsflödet. Läget kan lätt stolpas upp så här:
· 1. Berlusconi hade lovat att Lampedusa skulle bli invandrarfritt på 60 timmar. Mistralen som blåste ”forza sette” stoppade färjningen.
· 2. Tre tusen börjar skeppas över idag men bara i något hundratal fall vet man vart.
· 3. Regionerna säger nej till de stora tältläger som inrikesministern börjat bygga. Det är omöjligt att administrera ett flyktingläger med 2-3000 invånare, hävdar man. Toscana har istället tagit hand om ca 500 och fördelat dem på små strukturer i en lång rad kommuner.
· 4. Vad som är helt klart är att regeringen totalt misslyckats med att organisera flyktingfrågan – trots att man redan en dryg månad innan den senaste strömmen tog fart, gick ut med appeller till EU om att man kunde vänta ”50.000 – ja mer än 300.000 flyktingar”. Under denna månad gjordes ingenting för att organisera ens de mest nödvändiga installationerna på Lampedusa, som toaletter och mat.
· 5. Igår skedde stenkastning mot polisen från tunisierna på Lampedusa. Anledningen var att bara 500 lyckades få plats på en båt mot Sicilien. De övriga saknade både mat och toalettmöjligheter.
· 6. Regeringen driver en politik som passar Lega Nord som går ut på att sända tillbaka alla flyktingar som kommit.
· 7. Polisen har order att inte jaga upp stämningen och ser genom fingrarna på de hundratal som flyr från lägren runt om i landet.
· 8. För att lugna en upprörd stämning har ministern Roberto Maroni utlovat tillfälliga uppehållstillstånd på tre månader. Dessa skulle göra det möjligt för att dem som vill resa till Tyskland eller Frankrike att hälsa på släkt och vänner i dessa länder. Men hittills har den franska gränspolisen stoppat de flesta försöken att passera gränsen vid Ventimiglia.
· 9. Cecilia Malmström har hävdat att Frankrike gör fel som undanröjer Schengenavtalet.
· 10. Franske inrikesministern påstår att Malmström missuppfattat situationen.
Se där några enkla frågor som borde avgöras de närmaste dagarna.
Men Italien sysslar nu intensivt med frågan om vem som skall döma Ruby Rubacuore…
Åke Malm