Min tidiga bloggupplaga måste korrigeras på en punkt. När jag citerade l’Unità hämtade jag rubriken från nätupplagan. Papperstidningens rubrik är enkel och rakt på sak:
– Dimissioni – Avgå! Inte i något demokratiskt land skulle han kunna regera.
Tidningen var en gång organ för det som kallades västvärldens största kommunistparti, PCI. Stolt bär tidningen fortfarande indikationen under sitt huvud: Grundad av Antonio Gramsci 1923. Dock har mycket hänt med partiet som alla vet. Numera Demokratiska partiet inspireras mera av Obama än av Marx.
Chefredaktören Concita De Gregorio kommenterar
– ”Un corruttore. No, non di minorenni. Oggi non parliamo di quello.” En som korrumperar. Nej, idag skall vi inte tala om minderåriga. Inte idag. Men om vittnen som betalats för att inte säga sanningen. Detta är vad domskälen i fallet Mills handlar om. Femhundra sidor dokument ur Fininvests eget arkiv och undertecknade av företagets högsta ledning, bevisar hur regeringschefen betalat 600.000 dollar till en konsulent som skapat 64 företag off shore för att gömma undan hans tillgångar utomlands. 600.000 dollar för att garantera sig själv straffrihet i rättegångar mot honom. ´Mitt vittnesmål undanhöll mister B ett hav av problem – i vilket han skulle ha simmat om jag berättat allt jag visste. 600.000 dollar ställdes till mitt förfogande för detta ändamål´, skrev Mills till sin finansielle rådgivare. – Nu vet vi alltså officiellt två saker som vi informellt redan kände till: att Papi – här kallad Mister B – köper (eller betalar, utnämner, eliminerar skulder, allt beror på) fördelar och tystnad och detta är precis vad lodo Alfano (Anm: den lag som ger immunitet åt vissa högre funktionärer) kom till för.
Så långt Concita De Gregorio.
Corriere della Sera kör sidorna 2 och 3 i frågan och lyckas på tio rader koncentrera vad det handlar om:
– Telepiù (en TV-kanal Berlusconi ägde genom bulvaner) kontrollerad genom brott mot Mammìlagen, Finanspolisen (Guardia di Finanza) korrumperad genom mutor från Fininvest, socialistpartiledaren Bettino Craxi finansierad illegalt med 10 miljarder lire genom off-shorebolaget All Iberian, Berlusconis ”glömska” när det gäller ett nattligt samtal 23 november 1995 när han ångestfyllt pratade om de första polisutredningarna i All Iberian, den absoluta tystnaden vad gäller barnen Marina och Piersilvio och deras relationer till offshorebolaget Universal One/Century One med hemort i Schweiz (med bankiren Paolo Del Bues firma), från dessa bolag lyftes 100 miljarder lire under 1991-94, David Mills som byggt upp Fininvests hemliga finansiella tillgångar, ljög för att skydda alla om detta. Det gällde att hålla Silvio Berlusconi som person långt från allt som hette offshorebolag (om vilka Fininvest förnekade all kännedom).
Det finns mer ändå men detta kan kanske räcka. Liknande redogörelser finns i La Repubblica som skrivit tre långa ledare. Riktigt roligt blir det dock först när man jämför dessa rapporter med Liberos presentation:
– Mills fälld – domen nuddar vid Berlusconi. Texten är minnesvärd som inledning till en artikel om en fällande dom som rör landets regeringschef: – Advokaten David Mills är en sådan där person som skapar trubbel. Det engelska skatteverket ville veta mer om hans bokföring; 600.000 dollar saknade ordentliga noteringar. När han kände sig upptäckt, bad han sin skatteexpert att hjälpa honom skriva en bekännelse om alla detaljer i dessa illegala fonder. – Och så vidare i en närmast lekfull stil.
Som jag nämnde i morgonrapporten har Berlusconis reaktioner varit våldsamma och alla hans ”vasaller”, som många kallar jasägarna för, håller med. Att domen ges just nu, dagarna före EU-valet, är en komplott. En genomideologiserad domarkår fortsätter som den alltid har gjort. Avsikten är att skada Berlusconi så mycket som möjligt.
Vad som inte kommer fram därifrån är det enkla faktum att domarna enligt lag har högst 90 dagar på sig att ge domen efter rättegången. Och att det kan ta 89 dagar att skriva ihop nästan 500 sidors domskäl, grundade på tiotusentals dokumentsidor, kan vara rimligt.
Några ord om media-Italien just nu. Som vanligt råder en våldsam strid kring utnämningarna av den nya styrelsen och kanalcheferna för Rai. För en månad sedan fattades av många rapporter att döma det verkliga beslutet om vem som skulle bli ny chef för Rai1 och för samma kanals nyhetssändning, TG1. Det skedde under en lunch i regeringschefens egen privata bostad.
Ett klarare exempel på intressekonflikten är svårt att tänka sig. Här sitter regeringschefen, som samtidigt är ägare av Mediasets tre kanaler, hemma, dit han kallat de trofasta delarna av Rai:s styrelse och beslutar om styrelse och kanalchefer i konkurrentkanalerna, Rai. Det hör till saken att i högtidliga ögonblick benämns Rai, pubblico servizo.
Public service. Jodå.
Åke Malm