Rom, den 8 februari

 

Fortsatt spridda skurar, laviner och jordskred på många håll. Samtidigt visar TV hur stora landområden står under vatten.  Den tidiga veteskörden tycks vara helt utslagen på många platser. Hällregn är det också i tidningarna. Ett skyfall av åsikter, uppfattningar, misstolkningar, tillrättalägganden, avståndstaganden och appeller om stöd för de egna och andras åsikter.

Det handlar om Eluana Englaro, förstås. Denna idag 37-åriga kvinna som sedan en trafikolycka 1992 ligger i coma. I 17 långa år har hennes föräldrar väntat på ett mirakel men de senaste åren har pappa Beppe försökt tvinga fram ett beslut från myndigheterna att sondmatning och övriga livsuppehållande insatser skulle avbrytas.

Det var Eluanas egen bestämda uppfattning, hävdar han. Nu har han fått rader av domstolar och till slut även Milanos högsta domstol  – Corte di Cassazione – att ge honom rätt: sondmatningen kan upphöra.

Vi vet redan att socialministern, den gamle socialisten Maurizio Sacconi, hotat de sjukhus som skulle öppna sig för Eluanas sista färd, som den kallas, att dra in allt statligt stöd. Under tiden har katolska kyrkan från högsta topp till de små lokalorganisationerna varnat, hotat, bönfallit, vädjat, smutskastat och gråtit över Eluanas öde.

Varje dag fyller varje tidning med självaktning 4-5 sidor med uttalanden. Biskopskonferensens dagliga tidning l’Avvenire har 9 sidor idag söndag. La Repubblica fyller nio sidor i sitt måndagsupplaga. För nu har Eluana i högsta grad blivit ett politiskt slagträ.

Till slut föll polletten ner för Berlusconis egen show i ämnet. Han hade varit märkligt tyst i ämnet under de gångna månaderna. Inte ens när pappa Beppe förde sin dotter till Udine, till kliniken L Quiete (Lugnet)  hade det hörts en kommentar från konseljpresidenten. Kliniken hade accepterat att utföra det protokoll som HD beslutat om. Vatikanen hade gått ut med ord som mord, dödsdom, förintelse och omänsklighet. Katolikerna i parlamentet hade krävt regeringens ingripande. Bara ett regeringsdekret skulle kunna förändra situationen medan läkarna i Udine redan minskat näringstillförseln med hälften.
Några ord om regeringsdekret. Enligt författningen har en regering rätt att utfärda dekret – in casi straordinari di necessità e d’urgenza – alltså i extraordinära fall av behov och brådska (paragraf 77). Dessa träder omedelbart i kraft men måste godkännas av parlamentet inom 60 dagar. Och en regering gör detta på sitt eget ansvar, understryker konstitutionen.

Nåväl, Berlusconi beslöt driva igenom ett dekret bestående egentligen av en enda mening: bestämmelser om förbud att avbryta sondmatning. Meningen var att göra alla avbrott i livsuppehållande insatser olagliga.
I det läget fattade landets president Giorgio Napolitano pennan och författade ett brev till ministerrådet där han förklarade att han omöjligen kunde underteckna ett dekret av det här slaget. Det saknas två kriterier för ett dekret: brådskan och synnerliga behov. Dessutom den juridiska frågeställningen om ett dekret kan undanröja ett beslut fattat i högsta domstolen.

Berlusconi blir rasande och sammankallar en ny konselj där han driver igenom ett lagförslag att behandlas med högsta fart i parlamentet. Hans partibroder och talman i Senaten, Renato Schifano, ställer lydigt upp och lovar ett omgående möte med partigruppernas talesmän. Behandlingen i båda kamrarna skulle kunna vara klar till på torsdag.

Situationen är i det här läget mer än lovligt krånglig: En mänsklig tragedi väntar på en lösning: skall Eluana dö på grund av närings- och vattenbrist eller skall terapin fortsätta till hennes ”naturliga” död. Juridiskt sett: är ett avbrytande att se som ett mord (vilket kyrkan hävdar) eller som en barmhärtighetsåtgärd (vilket teologer som Hans Küng hävdar)? Författningsrättsligt: har statschefen rätt att neka underteckna ett regeringsdekret (vilket Napolitanos föregångare Sandro Pertini, Francesco Cossiga eller Oscar Luigi Scalfaro redan gjort). Parlamentariskt sett – kan ett beslut fattat av statens dömande arm, undanröjas av dess lagskrivande? Hur ser maktbalansen mellan nationens institutioner ut efter en sådan åtgärd?
Har en institutionell kris uppstått mellan statschefen och regeringschefen.  Berlusconi har lovat att ändra på författningen som ”skrevs av kommunister med Sovjetunionens författning som förebild”. (Vilket är en ren lögn – la Costituente, den valda församling som skrev Italiens författning bestod av en lång rad partier, kristdemokrater, socialister, liberaler och kommunister. Resultatet anses allmänt vara en av de bättre författningarna i världen.)

Det kan vara läge här att erinra om fallet Piergiorgio Welby som för ett år sedan rev upp känslorna minst lika häftigt som Eluana. Welby hade varit politiskt aktiv när han drabbades av progressiv muskeldystrofi. Fullständigt förlamad gick han till domstol för att få rätt att dö. 1997 utfördes trakeotomi och han kopplades till en respirator.  16 december 2006 avslog Roms domstol hans fråga om att avbryta terapin eftersom frågan inte behandlas i något lagrum. Däremot hävdade domstolen att en svårt sjuk människa har rätt att kräva att respiratorn kopplas ifrån, efter att han fått en avslutande mängd sömnmedel, men att denna rätt inte står inskriven i lagen.
Den italienska biskopskonferensen underströk i ett uttalande att ”den som älskar livet ställer sig frågan om dess mening men också om dödens mening och på vilket sätt han skall ta sig an frågan”. ”Men han faller inte för den djävulska villfarelsen att tänka sig ha rätt att bestämma över sitt eget liv för att på detta sätt legitimera eutanasi – dödshjälp, genom att maskera den med en slöja av mänsklig barmhärtighet”.
Welby fann en läkare från Bologna som lovade ge honom den hjälp han behövde. 20 december samlade han vänner och anhöriga för att ta farväl. Han bad att få höra musik av Bob Dylan, fick en sömnmedelsdos medan läkaren kopplade ifrån respiratorn. 45 minuter senare var han död.
Hans djupt religiösa hustru bad att få en kyrklig begravning men kyrkan, i det här fallet kardinal Camillo Ruini, påvens ställföreträdare som Roms biskop, avslog begäran med förklaringen att Welby varit väl medveten om katolska kyrkans inställning när han bestämde sig för att ta sitt eget liv. Ett beslut som rev ned stormar av kritik. Samtliga åklagare som skulle avgöra om den inblandade läkaren begått något brott avskrev fallet.

Detta om fallet Welby – det saknas naturligtvis inte paralleller med Eluana. Skillnaden kan sägas vara att pappa Beppino efter många försök fått ett domstolsbeslut på att sondmatningen kunde få upphöra. Svåra frågor som nu diskuteras i alla kanaler och tidningar. Grundfrågan är enkel: har vi rätt att bestämma över vårt eget liv? I katolska kretsar ställer man inte frågor. Där är vissheten total om att varje ingrepp är liktydigt med mord. ”Dödsdomen över Eluana”, används som ett stående begrepp. Ett annat är: Vi vill välja livet. Men då måste man ju fråga sig: vilket liv? Kan Eluanas tillstånd idag kallas för liv?

Berlusconi gjorde ett av sina historiska klavertramp när han i ett valmöte på Sardinien berättade:
Hon har ju regelbundna menstruationer. Hon skulle till och med kunna föda ett barn.
Det är svårt att tänka sig en mera smaklös spekulation.
Nu laddar Demokratiska partiet med sin ledare Walter Veltroni i spetsen för en stor demonstration i morgon tisdag10 februari. Avsikten är att försvara konstitutionen/författningen och Massimo D’Alema förklarar: Berlusconi är arrogant och har föga kunskap i vad författningskultur innebär. Han ifrågasätter de demokratiska prerogativ som författningen ger Republikens President. Detta ger anledning till oro.  Men också för att han inte drar sig för att använda en mänsklig tragedi som vapen i sin politiska kamp.
Under tiden försöker karabinjärer och justitieministerns utsända hitta den möjliga formella saltomortal som skall göra det möjligt att beslagta de rum som Clinica La Quiete ställt i ordning. Det talas också om möjligheten att låta karabinjärerna ingripa och beslagta utrustningen för att kunna återuppta sondmatningen. Motiveringen: att i dessa rum och med denna utrustning begås u ett mord. En situation som ger staten rätt att ingripa för att förhindra en kriminella handling.
Samtidigt samlas parlamentet för en snabbehandling av regeringens lagförslag. Corriere della Sera har publicerat ett schema som visar hur Eluanas tillstånd gradvis försämrar och blir oåterkalleligt medan parlamentet behandlar lagen.

Kommentera: