För hundra år sedan föddes i Cherbourg den 12 november den franske kritikern och litteraturforskaren Roland Barthes, professor i litteratursemiologi vid Collège de France. Som få andra fransmän har han intellektuellt och kulturellt präglat sin tid. Han var en förgrundsgestalt såväl inom strukturalismen som poststrukturalismen liksom inom semiologin och fotokonsten. Alltjämt är han aktuell, omskriven och refererad till i många sammanhang. Särskilt under detta jubileumsår står han i centrum för en rad aktiviteter. Det har ordnats utställningar, bland annat på Bibliothèque Nationale de France i Paris, konferenser och seminarier avlöser varandra året ut, och studier och biografier ägnade Barthes har publicerats samtidigt som det utkommit nyutgåvor av hans egna verk.
En av de mest uppmärksammade biografierna är Tiphanie Samoyaults stora verk på över 700 sidor, betitlat kort och gott Roland Barthes (Seuil Biographie, 2015). Det är ingen biografi av traditionellt slag som detaljerat skildrar författarens levnadsöde. Och hur ska man kunna ge en bild av en persons livshistoria, när livet såsom i Barthes fall i första hand utgjordes av skrivandet och litteraturen. Samoyaults arbete kan rubriceras som en intellektuell biografi. Hon beskriver hur Barthes tänkande utvecklades och hur det förhåller sig till de värderingar och föreställningar som var dominerande då hans texter producerades. Under arbetets gång har hon haft tillgång till Barthes dagböcker, brev och anteckningar av skilda slag, ett material som tidigare inte varit tillgängligt men numera bevaras på Bibliothèque Nationale i Paris.
Till skillnad från de flesta andra biografier tar Samoyault sin startpunkt inte i Barthes födelse utan i hans död 1980. Han blev påkörd av en skåpbil på hemväg från en lunch med den blivande franske presidenten François Mitterand, och en månad senare avled han till följd av sviterna efter olyckan. Efter sin bortgång hyllades han unisont, och även i den utländska pressen prisades han. Susan Sontag skrev till exempel i New York Review of Books om Barthes syn på läsningen som en särskild form av lycka. Med Barthes död avslutas också Samoyaults biografi, men då riktas perspektivet mot Barthes själv. Genom utdrag ur hans dagböcker ges en detaljerad redogörelse för den sista tiden i hans liv fram till den 25 februari, då han efter att ha sovit länge på morgonen ger sig iväg till lunchen med Mitterand. Att skildringen disponeras på detta sätt beror på Samoyaults övertygelse om att döden var något ständigt närvarande i Barthes liv och även en motor för hans skrivande.
Barthes förlorade sin far innan han hunnit fylla ett år och växte upp med sin mor. De levde tillsammans fram till dennas död 1977, först i Bayonne och från 1924 i Paris. Sorgen efter modern, som han överlevde med nästan två och ett halvt år, uttryckte han i den postumt publicerade Journal de deuil (”Sorgedagbok”, 2009), en gripande självanalys av hur moderns död påverkade honom. Barthes uppväxt präglades av ekonomiska svårigheter, och hans möjligheter att studera vidare var därför begränsade. Hans studier hindrades också av att han drabbades av tuberkulos. Under krigsåren på 1940-talet vårdades han på olika sanatorier.
De författare som Barthes ägnade sina första litterära artiklar var André Gide och Albert Camus, också de drabbade av tuberkulos. Med Gide kände han sig lierad även på grund av sin homosexualitet. Om Camus L’Étranger (Främlingen, 1942) hade Barthes på 1940-talet skrivit en positiv artikel, men 1955 framförde han i en annan artikel starkt kritiska synpunkter på Camus roman La Peste (Pesten 1947). I jämförelse med Sartre, som Barthes vid denna tid föredrog framför Camus, var den sistnämnde inte en tillräckligt engagerad författare.
När andra världskriget var slut bekände sig Barthes till marxismen, men inte till kommunismen. Till en början stod han också nära Sartres existentialism. Vid denna tid började han medverka i flera av tidens främsta litterära tidskrifter, och en stor del av hans böcker bygger på hans tidningsartiklar. Men det tog tid innan Barthes erövrade sin framträdande position i det intellektuella livet i Frankrike. Först 1953 publicerade han sin första bok, nästan fyrtio år gammal. Mot slutet av 1950-talet och framför allt under det följande decenniet blev han alltmer omtalad, uppträdde i TV-program och inbjöds som föreläsare till flera utländska universitet. Trots sina radikala ställningstaganden var Barthes märkligt nog inte särskilt engagerad i 1968 års studentrevolt i maj. Sin stora internationella ryktbarhet uppnådde han på 1970-talet.
Barthes har haft betydelse inom flera områden, och han har utmanat vårt tänkande. Ett område som tidigt fascinerade honom var teatern. Upptäckten av Bertolt Brecht betydde mycket för hans syn på litteraturen, engagemanget och politiken. När Brechts Mor Courage spelades av Berliner Ensemble i Paris 1954 ledde det till att Barthes skrev flera artiklar om Brechts teaterteorier och dennes berömda Verfremdungseffekt, en metod som syftade till att ge åskådarna distans till det som utspelades på scenen.
I skrifter som Le Degré zéro de l’écriture (Litteraturens nollpunkt, 1953) och Mythologies (Mytologier, 1957) har Barthes skarpsinnigt punkterat våra invanda föreställningar. Den sistnämnda bjuder på en originell tolkning av samtidens myter och föreställningar. Barthes dröjer vid vardagliga företeelser, till exempel mode, striptease och den senaste bilmodellen, i syfte att komma åt de ideologier som masskulturen och reklamen förmedlar. Han lyfter fram de drömmar hos människan som vardagens myter appellerar till och gör både en ideologikritisk och semiologisk analys med tydliga etnografiska inslag.
Essän ”La mort de l’auteur” (”Författarens död”, 1967) har haft ett stort inflytande i fråga om synen på litterära texter och litteraturkritiken. Barthes vänder sig här mot en biografisk läsning av skönlitteraturen och mot försöken att komma fram till författarens avsikter med sitt skrivande. Han går till skarp attack mot ett äldre litteraturhistoriskt tänkande och gör sig till talesman för avantgardet och en ny litteraturkritik. Han var vid denna tid även inbegripen i en polemik med det akademiska etablissemanget vid Sorbonne, främst med litteraturvetaren Raymond Picard. Striden gällde tolkningen av Racines teater, och Barthes klargjorde sin uppfattning i Sur Racine (Om Racine, 1963), där han tillåter sig att vara både personlig och subjektiv. Han betonar det tidlösa hos Racine och lyfter ut honom ur historiens grepp.
Samoyault skriver kunnigt och engagerat om Barthes. Också andra filosofer, författare och intellektuella i Frankrike under senare delen av 1900-talet passerar revy i hennes framställning. Betoningen på det teoretiska kan ibland kännas kylig och distanserad. Med det framträder samtidigt en intressant pendling mellan dels de stora perspektiven och de stora tankarna, dels det vardagliga och personliga. Teorierna får liv genom citaten ur Barthes dagböcker som låter oss veta vilka han träffade, på vilka restauranger han åt, hur han förberedde sina föreläsningar och vilka konserter eller teaterföreställningar han bevistade. Vi får också veta åtskilligt om hans resor och om vännernas betydelse, till exempel Michel Foucault, Julia Kristeva, Philippe Sollers och Antoine Compagnon.