Roland Barthes och hans sorger

Hammershøj (detalj) Wikicommons
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av Erik Erlanson
Roland Barthes levde i samma hushåll som sin mor, Henriette Barthes, från den dagen han föddes fram till hennes död den 25 oktober 1977. Dagen efter påbörjade han en ny samling anteckningar, en sorgedagbok. 2009 publicerades den för första gången, Journal de deuil [Sorgedagbok]. Förmodligen den sista posthumt utgivna skriften. I dessa anteckningar, som sträcker sig från den 26 oktober 1977 till den 15 september 1979 möter oss en sida av Barthes som kanske väcker någons förvåning eller till och med förargelse.

Det är ofta små banala iakttagelser, som att resandet inte längre står för frihet, nu när hon inte längre finns att resa från. Eller anteckningen från 6 mars 1978, då Barthes för första gången i sitt liv tog på sig en färgglad halsduk, skotskrutig: ”Min rock är så trist, att mam. inte hade kunnat stå ut med den svarta eller gråa halsduk som jag alltid bar. Och jag hör hennes röst säga till mig att ta på något färgglatt. För första gången, alltså, tar jag på mig en halsduk med färg (skotskrutig).”

Men här finns också små utkast till utsökta porträtt av modern, porträtt som senare skulle komma att ta en mer fullständig form i Det ljusa rummet: Henriette som oskulden och generositeten förkroppsligad, det vill säga en person som under inga omständigheter skulle skada någon.

Framförallt är det dock om Barthes själv det handlar, om hur Henriettes bortgång påverkade hans liv. Det är inte en oförmedlad bild som framträder. För honom, som levt sitt liv genom skriften, är ingenting oförmedlat, inte ens förlusten av modern. Den relation som framträder i dagboken mellan Barthes och hans känslor inför sin moders bortgång, den förmedlas i relief mot sorgens plats i psykoanalysen, till exempel. Bara ordet sorg – deuil – har han ett visst motstånd till i de första månadernas anteckningar Självklart väljer han inte heller melankoli, ett stigmatiserat ord i Freuds psykoanalytiska teorier om sörjande. Hellre talar han om chagrin – ett ord som drar åt bedrövelse snarare än åt sorg och sörjande. Och i stället för psykoanalysens sorgearbete – som syftar till att frigöra begäret från det förlorade objektet så att det ska kunna riktas mot nya objekt – talar han om skriftens arbete. Bara i och genom skriften kan livskrisen fullbordas.

Barthes kritiska verksamhet tog en ny riktning under åren som han förde dessa anteckningar. I föreläsningarna som han höll vid Collège de France, i de små texterna, krönikorna, som han publicerade i Le Nouvel Observateur och i Det ljusa rummet har läsaren inga avslöjanden att vänta. Det envisa avmystifierande arbetet från hans Mytologier (1956, på svenska 1969), där han avslöjar en efter en av de föregivet naturliga fenomen som de historiska symboler de egentligen är, det är borta. Hans verksamhet får en annan funktion, vilket han vittnar om i en av krönikorna, ”Stylistique”, i Le Nouvel Observateur:

Bronkit, feber, kroppslig misär: jag försöker läsa. Men jag kan inte läsa det som är illa skrivet; sidan hamnar ur fokus, boken faller ner på täcket. Den goda skriften (inte nödvändigtvis den klassiska stilen) är en sorts medicin. Inför det skrivna, tappar man andan. Och stilen, det är syret. Undersök skriften en gång till i detta perspektiv: terapi. (Min övers.)

Skriften som livsluft, en terapeutisk praktik, snarare än den kritiska verksamhet varigenom det föregivet naturliga avmystifieras för att framträda i sin rätta historiska skepnad. I Journal de deuil är detta förhållande till skriften om inte tydligt, så åtminstone emellanåt närvarande.

Ett av skälen till denna veritabla konversion – som, så klart, ägde rum långt innan den blev verksam – gav Barthes i sin installationsföreläsning vid Collège de France. Han höll den i januari 1977, en tid före moderns bortgång alltså, och publicerade den samma år under den enkla titeln Lecon (Föreläsning, lektion). Texten är ett lustigt dokument över den omständigheten att Roland Barthes – som inte hade gått någon av Les grandes écoles – blivit erkänd av den etablerade akademin. Och där, i ett sådant sammanhang fäller han följande omdöme om språket:

Språket, är varken reaktionärt eller progressivt, det är helt enkelt fascistiskt. Ty fascism, det är inte att hindra från tal, utan att tvinga till tal.

Gör han narr av sig själv eller av den institution i vars namn han föreläser? Kan man ta ett sådant omdöme på allvar? Det är ett omdöme som spiller över, i så fall, på var och en som gör anspråk på en annans uppmärksamhet, på var och en som satt i den föreläsningssal där han, Barthes, talade.

För att undvika denna fascistiska rävsax, som envar alltså lever i, finns bara ett alternativ för en vanlig dödlig (till skillnad från för en nietzscheansk övermänniska eller Kierkegaards trofasta riddare) i Barthes föreställnigsvärld: att trixa och fuska med själva språket – att skriva litteratur helt enkelt. Barthes menar att litteraturen då, 1977, kunde ta sig en sådan funktion, eftersom den inte längre var det varigenom traditionen, värden och historia, förmedlades. En gång berövad den uppgiften, var den inte längre bevakad av ansvariga institutioner – och då öppnas för en ny typ av skrift. Utifrån dessa förutsättningar avslutade Barthes föreläsningen med att säga att han nu hade för avsikt att inträda i ett nytt liv, ett vita nuova med historikern Jules Michelets och Dantes ord, och detta nya liv skulle gå i glömskans tecken, ett liv i skrift utan repetition.

Moderns död ställde förutsättningarna i nytt ljus. Glömskan kunde inte längre vara den förlösande kraften. I de anteckningar som finns till den roman som Barthes i olika sammanhang utlovade, är det i stället sorgen som står i centrum och så småningom, nödvändigheten att frambringa ett monument över Henriette, modern, så att hon skulle bli hågkommen åtminstone så länge Rolands, sonens, ryktbarhet sträckte sig. Det ljusa rummet blev detta monument. I en anteckning daterad omkring 12 april 1978 noterade han monumentets nödvändighet, inte för att själv minnas, men för att motverka det snara ”inte ett spår efter” den och den. Och ett år senare: att han själv lever utan att bekymra sig om eftervärlden, men att han inte kan tåla att det skulle vara så för hans mor. Det ljusa rummet skrev Barthes under månaderna som följde.

Journal de Deuil är inte den roman som Barthes drömde om att skriva under sina sista år, men där finns utkast till den. Förlusten av modern, eller för att vara Barthes mer trogen: förlusten av Henriette står i romanens centrum.

_________

  Hör Barthes från 1977 om Comment vivre ensemble:

  Om Le plaisir du texte från 1973:

Kommentera: