Idag, den 12 november 2015, skulle Roland Barthes ha fyllt 100 år. Och jag kan inte annat än omfamna denne författare och filosof och – amatörpianist. Bland alla hans verk vill jag i dag tänka på de rader han nedtecknade om pianofingersättningens vedermödor.
Stycket om fingersättning står infört i Roland Barthes par Roland Barthes. Boken är strukturerad i form av ett lexikon. Det framstår som ett självklart val av en man som ägnat sitt liv åt form, språk och tecken. Roland Barthes par Roland Barthes kan beskrivas som hans egen ordsamling. Den till synes objektiva formen förhindrar ett sammanhängande berättande. Men den innefattar också emellanåt ett språk som liksom är utlagt som en hinderbana. När den forcerats av läsaren resulterar den gärna i ett leende. Men inget tas för givet i den delvis elliptiska texten. Ibland görs avsteg från den strikta bokstavsordningen för att ett resonemang ska kunna fortsätta.
Artikelsamlingen tycks utgöra motsatsen till essän som form. Om man kan likna essäformen vid ett franskt 1600-talsslott, vars genomgripande struktur är svåröverblickad och ligger förborgad i slottets vinklar och vrår, lyfter lexikonet fram formaspekterna i dagsljuset. Fundamentet är på samma gång både uppenbart och stabilt – men ändå inte färdigdefinierat. Precis som i en Mozartsonat.
Hur ska man förstå vad fingersättning vid pianospel betyder? Den utgör det organisatoriska underlaget för hur fingrarna rör sig över klaviaturen. Förarbetet vid fingersättning kräver disciplin och systematik och har inget med det känslomässiga musicerandet, med tolkningsfrågor, att göra. ”Han i spegeln” – som Roland Barthes kallar sig i texten – medger att det är frustrerande att behöva avbryta det musikaliska flödet för att i detalj undersöka vilka fingrar som lämpar sig bäst vid en viss löpning innan han kan spela stycket enligt det uppgjorda mönstret. Detta hindrar ju den musikaliska spontaniteten! Å andra sidan: avsteg från fingersättningen leder till ofrivillig improvisation som i sin tur leder till felspel. Att ge efter för lusten att spela stycket omedelbart låter sig inte göras.
Texten har fått titeln ”Au piano, le doigté…”. Jag vet ingen annan författare som skrivit lika insiktsfullt och hjärtskärande om – pianofingersättning.