Det är en underlig samling lösryckta fraser och citat man bär med sig genom livet. Men ibland passar de plötsligt in.
“Det är timjan i, sade Toke med bruten röst”.
Den meningen har lagrats i minnet, till ingen nytta. Vem har skrivit det? Frans G. Bengtsson förstås, i det berömda kapitlet om hur vikingar firade jul i kung Haralds stora hall, i hedniskt överdåd. Timjan måste till om korven ska vara riktigt äkta och kunna locka fram den rätta smaknostalgin:
“Men när blodkorven kom, fingo de tårar i ögonen båda, och det tycktes dem att de aldrig fått ett ordentligt mål mat alltsedan de seglat ut med Krok. – Den lukten är bäst av allt, sade Orm stilla.”
Jag hälsar på hos goda vänner i Santa Cruz, den spansk-kaliforniska staden någon timme söder om San Francisco som drabbades av en jordbävning 1989 men som återuppstått ur askan som en fågel Fenix. Mitt värdpar heter Olson, farfarsfar kom från Vårgårda, sonsonen drog ända bort till Stilla havet. Hos dem äter jag en stadig amerikansk frukost som man står sig gott på, stekt korv och våfflor med lönnsirap.
Också i kvarteret bredvid finns det svenskättlingar, visar det sig. De har amerikaniserat sitt gamla soldatnamn, men man får hoppas att innebörden i det fortfarande stämmer.
Det ska bli gille på skandinaviska klubben på kvällen. Mr Froid har skalat potatis hela dagen, skurit skinkan i småbitar, och ärtorna är lagda i blöt. Ni har förstås senap, undrar jag, som en riktigt svensk besserwisser. Ska man ha det? Jo, det brukas bland svenskar. Och så måste man ha timjan, lägger jag till, i korv och soppa. Mr Froids ögonbryn åker ännu högre upp. Jag får en bestämd känsla av att man klarar sig bra utan nymodiga kryddor när ärtsoppan äts i Santa Cruz. Kanske borde jag skicka “The Long Ships”, Eric Linklaters översätting av “Röde Orm”, till klubbens bibliotek…
Det ovanstående skrev jag för några år sedan, men ser nu att jag högg i sten vad gällde den som såg till att ”Röde Orm” blev ”The Long Ships”. Visserligen hade Linklaters roliga pikareskroman ”Juan i Amerika” försvenskats av FGB, och skotten tackade genom att bidra med ett förord när Karl XII-boken kom på engelska (han skrev dessutom kort men tacksamt i ”Frans G. Bengtsson, en minnesbok” som Germund Michanek redigerade 1955).
Men det var inte han utan Michael Meyer som såg till att engelskspråkiga läsare kunde följa Roede Orm på hans färder i vaester- och oesterled (som det står på hemsidan för New York Review Books där man inte vill förvilla sina presumtiva köpare med konstiga diakritiska tecken nu när man ger ut ett nytryck).
Meyer som en tid var engelsk lektor i Sverige var en verksam man. Han översatte dramatik av Strindberg liksom av Ibsen som han skrev en omfångsrik och bra bok om. Och nu har alltså ”The Long Ships” dammats av i New York och försetts med ett förord av Michael Chabon, mest känd för sin roliga roman ”The Amazing Adventures of Kavalier and Clay” där han drog nytta av sin barn- och ungdoms flitiga serietidningsläsande. Samtidigt slår man ett slag för att öka kunskapen om Frans G Bengtsson i USA (G:et användes aldrig av hans lundakompisar, bland dem Ivar Harrie som skrev den underhållande levnadsteckningen ”Legenden om Bengtson”). Man får t.ex. veta att antinazisten FGB inte tillät att Röde Orm kom ut i Norge under ockupationsåren.
Sanningen slirar väl lite när förlagsreklamen påstår att FGB skrev en doktorsavhandling om Chaucer. I stället fick han inledningen till sin översättning av ”Walden” godkänd som licentiatavhandling. Men det stämmer att han översatte både Milton, ”Rolandssången” och alltså Thoreau, och att han var en utmärkt essäist.
Om amerikaner en masse köper dubbelromanen om Roede Orm så kan ju förlaget fortsätta med en ny upplaga av det urval av hans essäer som redan finns på engelska, ”A walk to an ant hill”.
Och vem vet, kanske blir det i vaesterled nu också en strykande åtgång på timjan…