Roberto Saviano – Vieni via con me

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ÅKE MALM
Sällan har Italien verkat så splittrat som de där vinterdagarna i november förra året när halva TV-publiken slog tittarrekord kring programserien Vieni via con me. Programmen var uppbyggda kring Roberto Saviano, författaren till Gomorra, en av de största litterära sensationerna i Italien. Hans skickliga medspelare var Fabio Fazio som skapade denna absolut nya programform. Den var uppbyggd kring oändliga rader av listor, som publiken hjälpte till att skapa. Den viktigaste förstås den som givit programmet dess titel: Vieni via con me – som lite fritt kan översättas med Kom, låt oss fly tillsammans.

Fly från ett Italien där maffiorna dominerar, med en regering som verkar syssla mest med bunga-bunga men som retoriskt försöker framstå som ”Il governo del fare” – regeringen som får något gjort. Men det hör till bilden att motfrågan var lika viktig: varför vill man stanna kvar i Italien? På en uppmaning av programmakarna kom det 6000 förslag till listor med argument för att fly eller stanna (”Vado via/resto qui” – se videoklippet nedan).

Mycket från TV-serien har Saviano nu samlat i denna bok där också hans långa monologer i programmen finns tillgängliga. Texterna blir ett väsentligt medium för den som vill närma sig allt detta motsägelsefulla som är dagens Italien. Många observatörer har tenderat att generalisera och komma med svepande åsikter om italienska fenomen. Värst har väl alltid engelska resande och journalister varit. Men det har blivit litet tystare – åtminstone på den engelska fronten – sedan den engelska ekonomin drabbades av värre problem än den italienska.

Generaliserar man kan man ibland träffa rätt, oftast inte, och bilden som hållits fram har inte alltid haft så mycket att göra med det verkliga Italien, som inte sammanfattas i bara en bild. 150 år efter nationalstatens skapande är kontrasterna mellan regioner och kommuner grundmurade, traditioner och levnadsvanor stora som alltid.

Utgångspunkten för Saviano är faran för demokratin, tendensen till självcensur och de lallande hoven som omger regeringschefen. Redan i introduktionen, skriven särskilt för boken, beskriver han hur ständigt nya hinder restes för programmet medan diskussionerna pågick. Rai-ledningen är till majoriteten hängivna till och beroende av Berlusconi. Tanken att sända ett program som alldeles tydligt skulle framföra kritik mot regeringen var outhärdlig för dem. Alltså ville ledningen göra ett nischprogram, som skulle sändas på omöjliga tider och med en så liten publik som möjligt.

Vi tänkte oss ett program som skulle avvika från allt vad man normalt ser i TV, skriver Saviano. Men ett sådant projekt ledde omedelbart till en kortslutning på högsta nivå..

Och kortslutningen bestod i att till exempel tidningarna publicerade rykten om hur mycket programmet skulle kosta. Hur mycket de olika gästerna och Roberto Saviano själv begärt i gager. Siffror totalt gripna ur luften, men ”nyhetsläckor” med det enda målet att smutskasta programmakarna.

Saviano är snabb med att understryka att ingen skall tro att Italiens situation på något vis motsvarar den i Cuba eller i Ahmadinejads Iran. ”Hos oss är censurmekanismen mycket mera försåtlig därför att den är omöjlig att enkelt känna igen”. Den kunde gå till så här: medan Railedningen hela tiden försäkrade att programmet skulle sändas utan några som helst problem, spreds ryktena om de astronomiska gagerna som utan tvekan hade stor effekt på publiken när den ekonomiska krisen kändes som värst.

I själva verket var gagerna helt normala och flera, bland dem Roberto Benigni, hade erbjudit sig att ställa upp gratis bara för nöjet att få vara med. Framför allt skulle programmet bli en storartad kommersiell framgång med alla kostnader redan garanterade av reklaminslagens prisnivå. Nästa problem var ett krav att minska antalet inslag från fyra till två, berättar Saviano. Sedan ville man placera programmen samtidigt med Champions League-matcher eller som konkurrent till Grande fratello (Big brother). Allt ledde till långa och nerviga diskussioner.

Så småningom sändes i alla fall programmen och blev till en otrolig succé. Tio miljoner tittare och en share på 30 procent – inget program i Rai:s historia har kommit i närheten av sådana siffror.

Savianos bok med hans monologer finns nu hos bokhandlarna och ligger naturligtvis överst på bästsäljarlistorna. Första kapitlet är en deklarerad kärleksförklaring till hans land, där nu något märkligt händer. ”Vieni via con me” var ett program med en klar vänsterstämpel. På den kanten har traditionellt nationalistiska tongångar alltid kritiserats, rent av avskytts, för i bakhuvudena ligger ännu fascismens retoriska och aggressiva nationalism.

Men de senaste månaderna, allteftersom 150-årsjubileet närmade sig, har en ny mera positiv inställning framträtt till de vanliga nationalklenoderna, nationalsången och trikoloren. Självkritiken har inte minskat, svartsynen över den aktuella situationen är om möjligt mörkare än någonsin. Men i Savianos första monolog finns en tacksamhet över alla de namnlösa som hade en dröm, ett projekt om befrielse och frigörelse. En tacksamhet – och varför inte också en stolthet – över denna motsägelsefulla historia om hur Italien blev Italien.

Att här söka sammanfatta bokens alla kapitel skulle föra alltför långt. Men här ett råd till något lämpligt förlag: översätt den! För det är svårt att tänka sig en bättre skildring av dagens Italien.

________________

– Se Saviano och Fazio i ett avsnitt av programserien läsa ur tittarbrevens för och emot, fly eller stanna:

Kommentera: