Människan behöver livslögnen för att kunna leva”, var budskapet i Ibsens pjäs Vildanden. År 1993 dödade Jean-Claude Romand på en och samma dag sin hustru, sina barn, sina föräldrar och sin hund. Han funderade på att mörda sin älskarinna också, en apotekare som han var skyldig pengar, men avstod. 1996 dömdes han till livstids fängelse och några år senare skrev Emmanuel Carrère sin genombrottsbok, ”L’Adversaire” (Motståndaren, 2000), om Romand och hans brott.
Romands motiv var att slippa bli avslöjad som lögnare. Som ung medicinare hade han kört på en tenta, och i stället för att erkänna detta och helt enkelt göra om provet berättade han att han hade klarat det. Samma sak med alla följande tentamina, där han inte ens deltog. Som ”läkare” uppgav han sig sedan ha fått en forskartjänst på WHO i Genève, där han aldrig satte sin fot. När han slutligen var nära att bli genomskådad, begick han morden.
Carrère ville försöka förstå vad som hade drivit Romand till hans dåd. När Javier Cercas tog itu med att skriva om den föregivne anarkisten Enric Marco, var hans angivna syfte däremot att avslöja en samvetslös lögnare. Varken Carrère eller Cercas tvekar att kalla sin bok ”roman”, men de understryker att den noga bygger på fakta. Det är inte boken utan ämnet som är fiktionen, och den blir inte sämre för att den är upphittad snarare än påhittad. Båda böckerna handlar om att söka den underliggande sanningen och bygger på många och långa samtal med huvudpersonen och människor som känt honom.
Marco hade veterligen inte mördat någon, men hans berömmelse blev stor efter Francos död och den hade vilat på många lögner. Katalanen var i många år ledare för spanjorer som sluppit levande ur koncentrationslägret Mauthausen/Flossenbürg i Tyskland, och han betraktades i decennier som hjälte från motståndet mot Franco och moralisk auktoritet i en rad spanska MR-sammanhang. När han avslöjades år 2004, visade det sig att han visserligen hade varit i Tyskland under kriget, men som en av de spanska frivilliga som Franco skickade dit som gästarbetare medan tyskarna var ute i krig. Han hade förvisso suttit i fängelse, men inte i dödsläger utan i ett trivialt nordtyskt fängelse för smärre förseelser.
Javier Cercas bok handlar inte bara om Marco utan också om honom själv i färd med att försöka förstå Marco. Det gäller att inte låta lura sig när Marco också efter avslöjandet vidhåller att han blivit misstolkad, missförstådd och orättvist bedömd. I själva verket säger han sig ha fört ett moraliskt liv i ständig kamp mot fascister och allsköns förtryckare. Att han ljugit om detta (och många andra uppgifter) var ett ”misstag”, och det var nödvändigt för att kunna företräda offrens sak med nödvändig trovärdighet, påstår han.
Konstigt nog hade ingen spansk författare tagit i det här ämnet förrän Cercas efter lång tvekan – och först efter framgången med ”Anatomía de un instante” om kuppförsöket 1982 – gav sig på att skriva ”El impostor” (Bedragaren, 2016), därtill uppmuntrad av Mario Vargas Llosa men avrådd av Claudio Magris och många fler. Kunde en bok om en lögnare bli annat än lögn? Primo Levi hade långt tidigare i samma anda sagt att man inte fick försöka förklara brottslingarnas motiv, för då var man halvvägs till att ursäkta koncentrationslägren.
De här frågorna förföljer Cercas genom arbetet med boken. Han har tagit intryck av en essä av Emmanuel Carrère, som återfinns i en samling intressanta artiklar och fascinerande essäer med den tänkvärda titeln ”Il est avantageux d ’avoir où aller” (Det är en fördel att ha någonstans att ta vägen, 2015). Carrère berättar att han hyste liknande skrupler inför arbetet med Romand och hänvisar bl.a. till Truman Capote, som blev världsberömd för sin verklighetsbaserade kriminalroman ”In Cold Blood” (1966; Med kallt blod, 2006) – men till ett högt moraliskt pris. Capote gjorde sig till mördarnas förtrogne, men hans bok om dem och deras brott är distanserad och kylig i Flauberts efterföljd, skriver Carrère. Liksom senare Cercas valde han i stället att öppet vara med i boken, som därmed blev en självkritisk rapport i jagform.
I boken om Marco blir bedragaren efter hand huvudperson i en annan berättelse som i all sin verklighetsbakgrund har tycke av pikareskroman. Han är en begåvad pojke som fått sämsta möjliga start i livet men tidigt visar flit och födgeni, charmar både män och kvinnor med sitt glada, vänliga sätt och bedrar dem när det behövs för att klara sig ur någon knipa eller bara rädda sin högt uppskruvade självkänsla. Samtidigt anar läsaren att hans framgångsrika bedrägeri också säger något om många spanjorers känslor inför många plågsamma år av diktatur – och om deras selektiva minnen från den.
Så här seriösa engagemang kan bli långvariga och krävande för författaren. I år väntas Jean-Claude Romand bli villkorligt frigiven efter tjugo år i fängelse. Emmanuel Carrère säger sig ha sparat hans digra rättegångsprotokoll åt honom och se fram mot fortsatta samtal. För Cercas står den möjligheten inte öppen – Marco var 94 år gammal när de båda började tala om hans liv. Själv menar författaren att alla böcker som verkligen har något värdefullt att ge läsaren – de må vara fiktion eller reportage – har en ”blind fläck” liksom människans eget öga, och det är just därför som de blir kvar i vårt medvetande. Därmed må det vara som det vill; både han och Carrère har ändå skrivit oförglömliga berättelser om sina sagesmän.
PS: Det finns faktiskt exempel på ännu mer skrupulösa författare. I ”David Copperfield”(1849-50) förekommer en Miss Mowcher bland de otaliga bipersonerna. Storsäljaren Charles Dickens hade givit henne en karikatyrmässig beskrivning i bokens början och gjort sig lustig över hennes dvärgväxt; efter en tid fick han ett brev från en kvinnlig läsare som klagade över att man hånade henne för hennes förmenta likhet med Miss Mowcher. I stället för att helt enkelt be brevskrivaren skilja mellan fiktion och fakta tog Dickens ansvar för sin romanfigur. Eftersom boken som så många på den tiden publicerades som följetong i en tidning, hann han rentav ge henne ett slags upprättelse i ett långt senare avsnitt, där hon hyllas för att modigt ha avslöjat en tjuv just som han skulle fly till Brasilien och lyckats hålla fast honom länge nog för att få honom arresterad av polisen.