Den kontroversielle påven Pius XII har tidigare kritiserats mycket för sin undfallenhet och tystnad under nazismen och Förintelsen liksom för sin teologiskt konservativa hållning. I en både väldokumenterad och spännande bok avslöjas att påven och hans närmaste medarbetare i Vatikanen inte bara verkade för att underminera nazismen utan också var involverade i flera försök att döda Hitler
Man har sedan 1960-talet, kanske ännu längre tillbaka i tiden, vetat att påven Pius XII under Andra världskriget var tyst mellanhand i kontakterna mellan tyska antinazistiska sammansvurna och sändebud från de allierade. Påven fanns också i största hemlighet i bakgrunden till flera sammansvärjningar som syftade till att döda Adolf Hitler. Nu finns en mycket intressant bok om hur man i Vatikanen, i samverkan med katoliker i Tyskland, militärer och andra, tänkte och handlade under andra världskriget – Church of Spies: The Pope’s Secret War Against Hitler av Mark Riebling (2015). Hans bok är mycket väldokumenterad. Bara notapparaten med källförteckning och namnregister utgör ungefär en tredjedel av boken.
Riebling har berättat att han under arkivarbete i Washington 1994 upptäckte tio gamla dokument som visade att påven och dennes närmaste medarbetare i Vatikanen var involverade i försök att döda Hitler. Detta var fakta som stred mot vad Riebling fått lära sig om katolska kyrkan under Andra världskriget. Utöver uppgifter hämtade från tryckta källor kan han i sin bok återge sådant som han funnit i kyrkliga och statliga arkiv men också hos olika länders underrättelsetjänster. Dessutom har han haft tillgång till intervjumaterial som en gång samlades in av historikern Harold Deutsch. Deutsch, som dog 1995, är känd bland annat för sin bok The Conspiracy Against Hitler in the Twilight War (1968). Han hade i sin ungdom studerat i Paris, Wien och Berlin och var under Andra världskriget verksam i OSS (Office of Strategic Services), en föregångare till CIA. Mark Riebling har för sin del erfarenheter som säkerhetsexpert och terroranalytiker vilket gjort honom väl lämpad att tolka sådant källmaterial, ofta fragmentariskt, som varit av intresse. Hans bok har välkomnats och lovordats av hans kritiker. Och den valda narrativen gör att man kan förledas tro att man läser en thriller.
Det är i första hand en berättelse om katoliker, främst jesuiter men också dominikaner. Katolska sammansvurna i Tyskland upptäckte snart att det var svårt att övertala lutheraner med höga positioner i armén eller kyrkan att gå emot gamla traditioner av lydnad mot staten. Den protestantiske biskopen Dietrich Bonhoeffer var ett undantag. Men motståndet mot Hitler och nazismen blev ändå till sist ekumeniskt vilket 1945 skulle leda till skapandet av det kristdemokratiska partiet (CSU) i Bayern, ett mera konservativt systerparti till CDU.
Riebling visar i boken att Pius XII från krigets början i tysthet verkade för att underminera nazismen. Den tystnaden har påven blivit kritiserad för, bland annat av den kontroversielle dramatikern Rolf Hochhut som skrev pjäsen Der Stellvertreter. Ein christliches Traurspiel (1963). En filmversion av pjäsen gjordes av Costa-Gavras 2002. Och den brittiske journalisten John Cornwell skrev i sin bok Hitler’s Pope: The Secret History of Pius XII (2002) att Pius XII hade gjort kyrkan medskyldig till den tidens mörkaste krafter. Riebling vill bemöta påvens kritiker genom att förklara varför Vatikanen utåt visade återhållsamhet och neutralitet gentemot Hitler och nazismens barbari. Påvens tystnad var en förutsättning för den roll han spelade i motståndet mot Hitler. Om han gjort uttalanden direkt riktade mot nazisterna skulle tyskarna kunnat anklaga honom för att gå främmande makters ärenden. Villkoren för tyska katoliker skulle ha försämrats ytterligare och påven fruktade att tyska katoliker skulle välja Hitler framför kyrkan.
Påven ställde sig också moraliskt bakom planerna att mörda Hitler genom att förklara en gammal lära om tyrannmord som etiskt legitim. Riebling lämnar inga uppgifter om att påven gav direkt hjälp till Europas judar. Den sista dagen under kriget då påven offentligt uttalade ordet “jude” var den 30 oktober 1939. Men det var också första dagen för hans deltagande i det organiserade motståndet mot Hitler.
Nazisterna var misstänksamma mot Pius XII redan från början. De katolska nätverken fick kodnamnet ”Schwarze Kapelle”. (Sovjetunionens spionage gick under kodnamnet ”Rote Kapelle”). Katolikerna utsattes för förföljelser i Tyskland och i ockuperade länder. Och Hitler fick så småningom klart för sig att påven redan från början funnits med i sammansvärjningar mot hans liv. Han övervägde att invadera Vatikanen och föra påven till Tyskland. Himmler ville se påven offentligt avrättad i samband med invigningen av en ny fotbollsstadion. Detta avstyrdes efter starkt motstånd från Hitlers närmaste rådgivare. Påven var informerad om dessa planer.
Pius XII mötte tyska sammansvurna och allierade sändebud i hemliga nattliga samtal, ibland nere i kryptan under Peterskyrkan. Vatikanen har alltid haft sin egen effektiva underrättelsetjänst. Men denna har inte haft någon egentlig organisation utan är snarare nätverk för kommunikation för att möjliggöra handlande som inte skall bli offentligt känt. Det är en tradition från kyrkans allra tidigaste historia då kyrkan var en hemlig sammanslutning och de kristna tvingades leva under jorden. Nya försiktighetsåtgärder vidtogs nu. Radions uppfinnare, Guglielmo Marconi, hade redan tidigare haft uppdraget att installera ett hemligt avlyssningssystem i påvens bibliotek.
En förutsättning för en kupp mot Hitler var att militären var beredd att ställa sig bakom den och ta över makten vid ett framgångsrikt kuppförsök. Många fruktade att de allierade skulle dra fördel av ett Tyskland utan ledning. När väl kriget brutit ut gjordes tre misslyckade försök att döda Hitler. Det första redan i samband med krigsutbrottet, av sammansvurna tyska generaler, men både de och engelsmännen avstod i sista stund när kriget kom och ingen riktigt kunde förutspå vem som skulle kunna ta makten i Tyskland om han dödades. År 1943 placerades i Hitlers flygplan två flaskor som uppgavs innehålla konjak och som fyllts med explosiv vätska som aldrig exploderade. Den 20 juli 1944 bar översten Claus Schenk von Stauffenberg, troende katolik, in en väska med en bomb i Hitlers högvarter i Rastenburg. Den bomben detonerade och flera höga officerare dog. Hitler sårades men överlevde.
Huvudpersonen i Rieblings berättelse är Josef Müller, advokat och bokhandlare i Bayern och en djupt religiös man, men också en tysk patriot som såg Hitler som ett hot mot Tysklands existens. Från sitt hem i München gjorde han många resor som kurir till Rom och informerade höga tyska kontaktpersoner i Vatikanen om förföljelserna i Tyskland. Hans täckmantel var att han reste som agent med uppdrag för ”Abwehr”, den militära underrättelsetjänsten där han hade nära kontakt med chefen amiral Wilhelm Canaris, dennes andreman generalmajor Hans Oster och jesuiten fader Alfred Delp. De avrättades, liksom protestanten Dietrich Bonhoeffer och många andra, bland dem von Stauffenberg, efter det misslyckade försöket att mörda Hitler 1944. Müller, som satt i samma koncentrationsläger i väntan på döden, räddades i sista stund från galgen. Efter kriget skulle han bli en av grundarna av CSU. Han dog 1979.
Vad fackhistoriker möjligen kan efterlysa är en diskussion kring vissa källors trovärdighet. Hur minnesgoda har de varit som berättat efter kriget och hur påverkades de av de politiska och ideologiska förhållanden som då rådde? Sammansvurna i nätverk med syfte att begå attentat lämnar ogärna skrivet material som brev och dagböcker efter sig. Så förlitar sig Riebling på Müllers egna memoarer från 1975 och material från intervjuer som Harold Deutsch gjort med Müller på 1950- och 1960-talen. Vid det laget hade Müller gjort politisk karriär med både segrar och nederlag (han var justitieminister i Bayern fram till 1952). Vissa politiska moståndare gick så långt att de brännmärkte honom som gammal nazist. Men Riebling har skrivit sin berättelse även för andra än fackhistoriker och har därför avstått från komplex källkritik i sin berättelse. I notapparaten finns det mesta.
I prologen till Rieblings bok möter vi Josef Müller i Flossenbürgs koncentrationsläger. Han förhörs under tortyr. Han vägrar tala. Den 8 april 1945 förs han till en av de sex galgarna på lägergården. Men något händer. I epilogen möter vi honom igen. Han förs då tillsammans med andra utmärglade fångar av SS-vakter över gränsen till Italien. Vakterna avväpnas där av soldater ur Wehrmacht. Sedan kommer amerikanerna. Efter förhör i den amerikanska underrättelsetjänsten förs Müller till Vatikanen där han tas emot av påven. De båda sitter länge i samspråk om kriget och framtiden. Påven frågar hur Müller kunnat överleva. Müller svarar att han, mer än på katolsk teologi, förlitat sig på böner han lärt sig som barn. Påven ler och trycker hans hand. Där satt de två i timmar och talade om det som varit och det som nu måste byggas upp från grunden. Det var år noll.