Martin Lagerholm har sett årets Shakespeareuppsättning – Richard III i ett danskt-engelskt samarbete – på den årliga teaterfestivalen HamletScenen på Kronborgs slott i Helsingør. Titelfigurens svekfulle skurk och vältalare förvandlar med sin falskhet och grymhet, sin arrogans och sina intriger, snabbt släkthuset till ett slakthus: den samvetslösa självhärskarens tid är uppenbarligen nu. Festivalen pågår till och med den 23 augusti 2019.
Richard III är väl kanske Shakespeares mest ryktbara krönikespel, och på senare år lika frekvent förekommande på Europas teaterscener som hans mest spelade tragedier och komedier. Den samvetslösa självhärskarens tid är uppenbarligen nu.
För egen del såg jag den senast på Schaubühne am Lehniner Platz i Berlin, där konstnärlige ledaren Thomas Ostermeiers flitigt och internationellt turnerande version (på hemmascenen är man inne på fjärde spelåret, och vårens samtliga uppsättningar sålde slut på tio minuter) åter igen visar vilken elektrifierande kraft som omedelbart alstras hos den numera närmast mytifierade duon Ostermeier och skådespelaren Lars Eidinger. 2010 kunde man bevista radarparets scenkonstnärligt fascinerande hålligång på den årliga Shakespearefestivalen HamletScenen på Kronborgs slott i Helsingör. Deras nattsvarta och dynamiska monsterversion av Hamlet (2010) hör med sin späckade katalog över olika spelstilar och excessiva teateruttryck onekligen till festivalens starkaste och mest minnesvärda uppsättningar på den här sidan millenniestrecket.
År 2011 spelades Richard III för första gången någonsin på Kronborg (av det engelska teaterkompaniet Propeller), och nu är det åter dags för denna Shakespeares längsta ”tyrannpjäs”, ödsligare och lugubrare än självaste Macbeth. Årets upplaga av HamletScenen invigs så med konstnärlige ledaren Lars Romann Engels uppsättning av det blodiga krönikespelet – en tämligen konventionell friluftsteaterproduktion med titelfigurens svekfulle skurk och suveräne vältalare i centrum. Iscensättningen är ett dansk-engelskt samarbete, och föreställningen spelas på engelska med danska undertexter.
Vid södra vallgraven, med Kronborg slotts imposanta sidomur som fond, spelar danske Casper Crump en osedvanligt spänstig och varggrinande Richard, som med hjälp av falskhet, intriger, grymhet och arrogans snabbt förvandlar släkthuset till ett slakthus, och fejden mellan ätterna York och Lancaster till hela havet stormar.
Shakespeares obarmhärtiga tragedi utgör hans kanske bittraste analys av den tyranniska maktmänniskans och virtuosa manipulatörens fullständiga brist på humanitet. På den spartanskt scenograferade estraden illustrerar Catia Hauberg Engel det förvillande maktspelet med en labyrint av låga och rörliga järnstängsel på svängda rälsar, som utan skarvar markerar de många rums- och scenbytena. Allt omgärdas av strålkastartorn i gruppering, och beskriver sammantaget en kunglig borg så god som någon. Eller en upplyst arena för offentliga avrättningar.
Som för alla skoningslösa despoter, då som nu, är lögnen och desinformationen Richards effektiva vapen mot såväl verkliga som inbillade fiender, och med hjälp av hovets giftorm Buckingham (briljant spel av Keith Dunphy) ser han till att undanröja alla som står i vägen mellan honom och den hägrande kungakronan. Mot alla odds lyckas han rentav mygla till sig en plats i brudsängen hos änkeprinsessan lady Anne (Rikke Lylloff), vars make och far han nyligen låtit döda. Ett steg närmare tronen! Den eviga förbannelsen får vänta.
Den fruktade och föraktade Richards teaterhistoriskt omistliga puckelrygg lyser här med sin frånvaro, och den vissnade armen visar han med illa dolt hånflin bara upp när det strategiskt passar honom. Över huvud taget tycks den vanskapte mordiske kungen in spe vara oförskämt trimmad och vid god vigör i Crumps gestalt. Inledningsvis undrar man om han rentav fejkar sina lyten. Uppriktig och själsligt blottlagd är han hur som helst bara inför den förtrogna publiken, som efterhand bara har att bevittna hur mörkret faller över såväl det blodbesudlade hovet som det vindpiskade Öresund.
Den shakespearska blankversens strida strömmar flyter fint, och även de danska aktörerna briljerar med oförvitlig diktion. Däremot är Romann Engels regi föga fängslande; liksom inkörd i den brittiska traditionens stundom alltför hovsamma, distanserade och i grunden inte alls särskilt shakespearska relation till den sakrosankta texten. Stratfordbarden är mer krut, klös och kackalorum än vad många vill medge! Förvisso rör det sig här inte om någon stolpig deklamationsteater – i synnerhet Crump använder sig flitigt av en kongenialt nervig gestik, liksom döva Jean St Clair i sin uttrycksfulla och drabbande gestaltning av själsstarka drottning Elizabeth – men stundligen stillastående medaktörer under en kollegas replikföring signalerar främst en uppenbar brist på scenisk vitalitet. Och som jag sitter där och tittar kan jag inte låta bli att erinra mig det gamla tyska mantrat att Shakespeare visserligen föddes i England, men att det var de, tyskarna, som verkligen skapade och upptäckte honom (Goethe och gänget). Vilket vid en jämförelse inte direkt motbevisas av nämnda Ostermeiers och Eidingers fullfjädrade scenkonst.
Richard III spelas till och med den 23 augusti 2019, och hågade besökare bör komma i god tid till föreställningen för att dessförinnan hinna roas av Adam Brix spirituella one-man-show-introduktion till den historiskt spännande – om än dunkla – relationen mellan Shakespeare, Hamlet och Kronborgs slott.
Under två kvällar, 17-18 augusti, bjuds dessutom på Songs of Lear, ett musikaliskt performancegästspel av polska Song of the Goat Theatre i samarbete med internationella Adam Mickiewicz Institute i Warszawa. Fjorton sångare och en handfull musiker tolkar King Lear med suggestiva rytmer, expressiv sång och dans.
- Se två kortare videoklipp från Richard III och från Songs of Lear: