”Ribbentrop´s Watch”, en ny pjäs av Laurence Marks, har just haft premiär på Oxford Playhouse och kommer sedan upp på ytterligare tre teatrar, ser jag av en notis i The Telegraph. Där får man dessutom veta något om historien bakom dramat.
1985 befann sig engelsmannen Marks i Kalifornien, som manusförfattare i Hollywood. När han plågades av hemlängtan lättade han upp ett dystert ögonblick genom att gå på jakt i Los Angeles antikaffärer. Resultatet blev ett vackert armbandsur i art déco från Longines, för några hundra dollar. Han använde det tills det saktade sig, lade det sedan i ett bankfack, och glömde bort det under många år.
Men så tog han fram det på nytt och fick det lagat hos en urmakare som upptäckte vad som var ingraverat i boetten: initialerna JVR, årtalet 1930 och ett hakkors. Urmakaren rådde Marks att ta det till Sothebys för värdering. Där kom man fram till att det nog på en auktion skulle kunna inbringa många hundra gånger mer än det kostat Marks, eftersom det tillhört nazistkoryfén Joachim von Ribbentrop.
Marks, med judisk bakgrund, ställdes inför ett dilemma: om han sålde uret, kunde han då med gott samvete lägga den feta förtjänsten i egen ficka, eller borde den gå till någon judisk välgörenhet? Han har löst problemet, åtminstone för tillfället, genom att lägga tillbaka klockan i bankfacket, och i stället skrivit ett teaterstycke om det. Den pjäsen ser jag gärna, när tid och tillfälle ges och om den sätts upp på mina breddgrader.
Ribbentrop var den förste av det nazistiska toppskiktet som avrättades vid Nürnbergprocessen, ett faktum som kanske förhöjer urets värde än mer. Men jag undrar om Sothebys expert inte högg i sten? Ribbentrop steg visserligen snabbt i graderna inom NSDAP, för att sluta som utrikesminister. Men starten hade varit tövande: ”Ribbentrop was far from being a Nazi of the first hour … he did not gravitate to the far right until 1932” skriver Richard J. Evans i andra delen av sin krönika om Tredje riket.
Ribbentrop var bra på både engelska och franska, han hade bott i Kanada och Turkiet, och hade skaffat sig också andra internationella erfarenheter, fast mest som grossist i champagne (han hade gift in sig i familjen Henckell-Trocken). Han var en uppkomling även om han började lite högre upp på samhällsstegen än kycklingfarmaren Himmler och knekten Röhm. Von-et hade han fixat genom att låta sig adoptera av en avlägsen tant i släkten, det ryktades att hon fick rundligt betalt. Han lade inte band på sina sociala pretentioner men var i sådana sammanhang en elefant i en porslinsbutik. I trettiotalets London var han enligt Evans mera känd som ”von Ribbensnob”, och hans bryska stil gick inte hem.
Så tidigt som 1930 kunde han nog inte veta om han satsade på en vinnande häst genom att gravera in ett hakkors i boetten… Hur hans klocka (om det nu verkligen var hans) hamnat i Kalifornien vet ingen längre, men Marks spekulerar i att någon amerikansk soldat som var fångvaktare i Nürnberg efter kriget kan ha stulit den från den inburade Ribbentrop och tagit med den hem. Så var det kanske. Hela historien får mig hursomhelst att minnas två saker, dels ett par vackra fickur, dels en stor samling krigsbyte.
Ett ur, inte för handleden utan en rova, som jag en gång var på vippen att köpa hade en urtavla med siffror i svart och initialerna HKR i rött. Den fanns till försäljning för en någorlunda överkomlig peng i en kiosk på en perrong på linjen från Hong Kong till det som den gången ännu var gränsen till det kommunistiska Kina. Bokstäverna stod för Hongkong Kowloon Railway, och det hade nog varit tjänsteur för en konduktör på den sträckan. Att jag till skillnad från Marks inte köpte klockan har jag ångrat då och då alltsedan dess. Men jag är inte lottlös, jag har ärvt min morfars rova i guld, även den med järnvägsanknytning, med lock som fälls upp när man trycker på en knapp.
Då kommer gravyren fram: ”Till stationsinspektoren Frithiof Lindskog på femtioårsdagen från tacksamma kolleger” (tror jag det står – klockan ligger i bankfacket!). Morfar var född 1879, alltså fick han sin klocka året innan Ribbentrop fick sin (om det nu verkligen var så).
Och det andra krigsbytet som jag kom att tänka på? Höga amerikanska militärer aktade inte för rov att roffa år sig vad de kunde komma över när Tredje riket rasade samman. En general som var alumnus från Dartmouth College i New Hampshire passade på att stuva ner en hekatomb böcker från något tyskt bibliotek som kommit i hans väg, och skickade dem västerut över Atlanten när freden väl brutit ut.
Det vet jag eftersom jag själv hamnade på Dartmouth knappt tjugo år senare. Bland de många hyllmeter tysk litteratur där böckerna hade uppgift om proveniens och en inklistrad etikett att detta var en gåva från generalen, fanns också Landquist-upplagan av August Strindbergs samlade skrifter, även de hade tagit vägen till New Hampshire via Tyskland. Under mörka höstkvällar när de färgsprakande lönnlöven i New England fallit och dimmorna lägrade sig satt jag på det trivsamma Baker Library och plöjde igenom många av de femtiofem gröna klotbanden, det hade jag nytta av när jag sedan läste litteraturhistoria i Lund.
För övrigt kan det förstås kvitta om skurken Joakim von Ribbentrop hade på sig ett elegant armandsur från Longines eller ej när han samman med sin ryske kollega Molotov undertecknade den skändliga pakten mellan Nazityskland och Sovjetryssland som sedan bröts genom operation Barbarossa, och det hemliga tilläggsprotokollet som förde med sig fasa och förödelse och som länge var okänt också för historikerna.
Ivo Holmqvist