Idag, den 7 maj 2014, väljer Sydafrika nytt parlament. Här i Sverige är mediernas ointresse för den sydafrikanska valrörelsen kompakt. Det är eländigt, om än i viss mån kanske begripligt med tanke på mediernas fokus på händelseutvecklingen i Ukraina de senaste månaderna.
Sydafrikansk litteratur däremot får ganska mycket uppmärksamhet i Sverige. Häromåret rönte Ivan Vladislavics märkliga episodroman Sprängskiss uppskattning när den översattes till svenska, Deon Meyers kriminalromaner har vunnit stora läsarskaror, kritikerna övertrumfade varandra när de öste superlativ över Marlene van Niekerks mäktiga epos Agaat.
Kan litteratur också vara en kunskapskälla? Jag vill tro det, även om litteratur aldrig bara avbildar men skapar och lägger till. Den som vill förstå något av dagens Sydafrika har nog åtskilligt att inhämta i romaner av J.M. Coetzee och André Brink. Men det är svårt att greppa vidden av motsägelser i det sydafrikanska samhället, på en gång framgångssaga och platsen för brutala våldsdåd och obegripliga klyftor mellan människor. Mönstergill demokrati på pappret men med en statsapparat maskäten av korruption och svågerpolitik efter tjugo år av ohotad ANC-dominans.
I den rika litteraturen från och om Sydafrika finns en författare som är mindre känd i Sverige, Rian Malan. Hans första bok, My traitor’s heart, gavs ut 1990. Jag tycker mycket om den. För mig var Malan ett helt okänt namn när jag ramlade över boken i ett shoppingcenter utanför Pretoria. My traitor’s heart har kommit ut i flera nyupplagor och vunnit välförtjänt rykte som modern klassiker. Boken är självbiografi och kriminalreportage på samma gång och tecknar ett subjektivt panorama över ett samhälle statt i upplösning. Den är ett omskakande vittnesbörd från åren före apartheids fall då landet drevs allt närmare randen till inbördeskrig.
Redan författarens namn faller i ögonen. Malan var nämligen också efternamnet på Sydafrikas första premiärminister efter Nationalistpartiets seger 1948, Daniel François Malan, han som fick de vita sydafrikanerna att rösta för ett politiskt program där svarta och färgade skulle skiljas systematiskt från vita. Malan var också namnet på landets fruktade försvarsminister under det våldsamma 1980-talet, Magnus Malan.
Rian Malan är alltså släkt med båda dessa män, alla utskott på en afrikaanstalande släkt med rötter hos den franske hugenotten Jacques Malan. Han hade sökt asyl hos holländarna i slutet av 1600-talet men hamnade snart på ett skepp med destination Godahoppsudden. Rian Malans bok börjar här, i historien om hur Sydafrikas förste Malan ”tamed the Cape and planted vineyards”.
Han berättar om ytterligare en anfader, den välbärgade ynglingen Dawid Malan. Han rymde från Kapstaden med en svart flicka år 1788, på trots mot den koloniala rasåtskillnaden och fullt medveten om att han skulle förlora arvsrätten till föräldrarnas gods. Dawid Malan flydde inåt landet med sin älskade och försvann därmed ur den Malanska historien. Så löd den officiella släktsagan, tills Rian Malan grävde i arkiv och såg Dawid dyka upp tjugofem år senare. Men nu som en i raden av upprorsmän mot den brittiska överhögheten och mot dess i de hårdföra boernas ögon för milda behandling av de svarta. Vad som hade hänt med Dawid, vad han tänkte och kände vet ingen, men någonting var det. Någonting som fick honom att värdera vit överhöghet så högt att han riskerade livet i kampen mot de mer liberala britterna, som annekterat Kap 1806. Med Rian Malans ord: han hade blivit ”Afrikaner” (afrikander) och lojal med Sydafrikas vita stam, som var besjälad av sina seder, sitt språk, sin kristna tro och sin kamp för självbestämmande gentemot britter och svarta. Bara ett par decennier efter Dawids plötsliga uppdykande som upprorsman gav sig de första afrikanderna av från britterna och Kapprovinsen och inåt landet, i den långa marsch på oxkärra som omtalas som ”die Groot Trek”.
Sedermera grundades de två boerrepublikerna i Oranjefristaten och i områdena kring Johannesburg och Pretoria. Här fanns den politiska maktbasen och det ideologiska arvet som triumferade i 1948 års val.
För Rian Malan blir Dawid en nyckelfigur och ett slags matris för resten av boken. Gång på gång återvänder han till Dawid och den förvandling han genomgick som roten till det onda i det sydafrikanska samhället, själva föreställningen om den ena rasens dominans över den andra.
Men Malan stannar inte vid att kritisera den afrikandiska traditionen av rasism som vore han en utomstående. För det är han inte, han hör ju själv till denna vita ”tribe”, men han är en förrädare som tar avstånd från idéerna om rasåtskillnad och sviker sin familj. Lille Rian, född 1954, växer upp i ett tryggt medelklasshem i Johannesburg, med svart hemhjälp förstås. Som ung man flyr han landet och slår sig ned i USA, oförmögen att hantera de moraliska och ideologiska konflikter han brottas med som vänsterradikal afrikander. Han kan se mycket tydligt varför apartheid är orättfärdigt. Men han kan aldrig fullt ut förstå sina svarta kamrater. Innerst inne är han rädd för den dagen de svarta befrias. Vad skall hända med honom, som vit?
Tvivlen drar ned honom i en malström så ond att när han i mitten av 1980-talet återvänder till sitt hemland för att skriva de reportage som sedan skulle bli boken My traitor’s heart överger han allt hopp om försoning mellan vita och svarta. Han har sett för mycket av brutalt våld, mot vita och svarta, utövat av vita och svarta. Det är dessa ”tales of ordinary murder” som utgör bokens andra del, efter uppväxtskildringen. Mot slutet av boken skriver han:
”There were nine generations of Boer blood in my veins, and they drummed like thunder in my ears. They said, there is no middle ground. When the day comes you’ll still be whitey. A white is a white against the black. (…) Hew to your tribe, be true to your race, and let the white rock stand in the turbulent African sea.”
Malan placerar sig mitt i den afrikandiska traditionen, rannsakar sig själv och visar med sin biografi varför försoning och förståelse över rasgränserna är så svårt i ett land som präglats av fiendskap i hundratals år. Han inte bara förråder sin familjetradition, han fegar ur i kampen mot apartheid när han lämnar landet. Han står mitt i korselden och låter kulorna slita sönder hans inre. Med ett slitet uttryck vänder han ut och in på sig själv, och samtidigt petar han i några av Sydafrikas historiska trauman, där det gör som mest ont. Det här är bokens verkliga förtjänst, det som gör att jag kan säga att den gjort större intryck på mig än något annat litterärt verk från Sydafrika.
– Klicka här för att läsa en intervju med Malan i The Guardian
– Ett tidigare filminslag från Al Jazeera med Malan: