En uppmaning från en magistrat har bitit sig fast i det allmänna medvetandet. Det fälldes av chefsåklagaren i Milano, Francesco Saverio Borelli, under Tangentopolis hetaste tid. När etablissemanget gjorde vad det kunde för att hejda lavinen:
– Resistere, resistere, resistere.
Orden slår mig när jag öppnar morgontidningarna idag. Överst på sidan fem i Corriere della Sera finns rubriken:
– Troppa corruzione, A rischio il prestigio delle istituzione. Allarme della Corte dei Conti.
Vilket kan översättas med: För mycket korruption. Institutionernas prestige riskeras. Riksrevisionen slår larm.
Det finns en klar skillnad mellan Corte dei Conti och svenska Riksrevisionen. Den italienska ingår i författningens lista över ”organ med konstitutionell relevans” och fungerar som en hjälp till regeringen. Den svenska utses av riksdagen och är författningsenligt självständig, enligt dess websajt.
Det finns några andra skillnader också. Corte dei Conti fungerar som en verklig domstol. Dess medlemmar bär långa kaftaner och ännu en av dessa lustiga hattar som ämbetspersoner på hit- eller ditsidan av Tibern brukar förstärka sin myndiga utstrålning med.
Ännu en skillnad är när denna domstols president skall avlägga sin rapport. Det sker i tribunalens egen aula – av en vis hand placerad i omedelbar närhet till finanspolisens högkvarter. Statschefen är närvarande liksom landets övriga höga ämbeten. Dock brukar Silvio Berlusconi nöja sig med att skicka sin närmaste, vanligen Gianni Letta.
Som vanligt omges dessa myndigheter av karabinjärer i galauniform – ett praktfullt staffage utan annan roll än att vara – praktfull.
I år talade ordföranden Luigi Giampaolino och sade:
– Herr President. Till er som är Författningens högste och opartsliga garant riktar jag denna uppriktiga och underdånigaste hälsning
Kanske finns det en annan skillnad också mellan svenska och italienska revisorer – språkbruket alltså.
Fortsättningen är mycket mindre formell. Jämfört med 2008 har de offentliga räkenskapernas underskott tredubblats och har, liksom i de flesta europeiska länder, överstigit 3 procent. Förhållandet mellan underskott (före räntebetalningarna) och BNP närmar sig 90 procent. Inte bara Europa utan de internationella marknaderna behöver en helt ny typ av governance.
Domstolens betydelse gäller inte minst korruptionen som förstör statens och EU:s resurser, påpekar Giampaolino och ekar tiotals tidigare rapporter på den punkten. Det gäller inte bara att återställa resurser som kunde ha gått förlorade utan också ge den enskilde tjänstemannen en fingervisning om vilka lagar och förordningar som gäller.
Kanske inte den mest konkreta uppmaningen om detta nationella problem. Andra institutioner har beskrivit en ständigt ökande korruption som bl a leder till en ökande isolering från omvärlden. En anledning till att främmande investerare tänker sig för både en och flera gånger är allt detta som korruptionen för med sig.
Men det finns alltså seriösa personer som kämpar mot den. Men det har naturligtvis sina sidor när i ett fall det ledande partiets främsta företrädare är föremål för en utredning.
Corriere påpekar att vad finner åklagarna när de undersöker vad som döljer sig under stenarna i Virgin Islands, Bahamas, Luxemburg, Schweiz, Canada och Italien, jo, ett välkänt ansikte i form av advokaten Giovanni Acampora, han som tillsammans med Cesare Previti dömdes för korruption av domare både i Imi-Sirrättegången (tre år och 8 månader 2006), såväl som i Lodo Mondadorifallet (ett år och sex månader 2007).
Hinder av alla de slag läggs i vägen för åklagarnas arbete. Men bakom fasaden finns ändå Borellis uppmaning:
– Resistere, resistere, resistere.