Hur förhöll sig egentligen renässansen och reformationen till varandra? Var de separata rörelser, den ena sekulär och den andra inomkyrklig, eller fanns det i själva verket närmare samband mellan dem? Ola Sigurdson, som i denna essä pekar på hur Luther var påverkad av renässanshumanismen och själv kan ses som en del av den, lyfter fram fyra likheter: den betydelse man gav språket och den filologiska behandlingen av texter, hur man vände sig till antiken och uppskattade retoriken.
I början av 1970-talet deltog den välrenommerade amerikanske renässansforskaren William Bouwsma i den Fjärde internationella Lutherkongressen med en essä, Renaissance and Reformation. Essän gick ut på att visa sambanden mellan renässans och reformation, att de i själva verket är två sidor av samma mynt. När essän återpublicerades i Bouwsmas antologi A Usable Past 1990 noterade Bouwsma att hans tes hade bemötts med viss fientlighet bland deltagare från norra Europa på kongressen tjugo år tidigare. Framför allt var det vad han kallade ”det lutherska etablissemanget” som insisterade på att reformationen var en unikt tysk händelse och att Martin Luther var en helt originell tänkare. Går man tillbaka till konferenshandlingarna visar det sig att det var den svenske lutherforskaren och teologen Bengt Hägglund – en etablerad, konservativ lutherforskare – som stod för det officiella genmälet och insisterade på en distinkt skillnad mellan renässans och reformation. 1971 var alltså Bouwsmas tes kontroversiell, men 1990 skriver Bouwsma att hans essä nu förmodligen skulle möta ett mer allmänt instämmande.
Bouwsmas erfarenheter av ”det lutherska etablissemanget” är inte särskilt förvånande med tanke på de kontroverser som omgett lutherforskningen sedan 1500-talet och renässansforskningen åtminstone sedan den schweiziske konstvetaren Jacob Burckhardt publicerade sin epokgörande (och djupt omstridda) Die Kultur der Renaissance in Italien 1860. Lutherforskningen har varit präglad av kontroverser mellan lutheraner och katoliker, där lutheranerna insisterat på Luthers originalitet och evangeliska budskap medan katoliker snarare varit benägna att försöka visa hur Luther avviker från den katolska läran. En renässansforskare som Burckhardt investerade å sin sida en hel del möda i att framställa den italienska renässansen som i grunden individualistisk och sekulär, en bild av renässansen som i lika hög grad som den tidigare lutherforskningen är polemiskt bestämd men där fronterna varit mindre tydliga. I Sverige har idéhistorikern Michael Nordberg i sin bok Renässansmänniskan kraftigt ifrågasatt Burckhardts bild av renässansen. Det är emellertid inte otänkbart att Bouwsma hade stött på patrull även från renässansforskningens sida med sin tes om att det finns förbindelser och affiniteter mellan renässans och reformation. Det finns med andra ord en hel del polemiska fronter – av olika slag – i bestämningen av relationen mellan renässans och reformation.
Har Bouwsma rätt i sin tes att det inte längre är kontroversiellt att hävda att renässans och reformation i själva verket inte är distinkta företeelser och att en reformator som Luther hade med den italienska renässansen att göra? Svaret måste bli både ja och nej. När det gäller forskningen så har han nog det, men det betyder inte att den konträra bilden av renässans och reformation inte lever kvar i mer populär litteratur. Till dels kan man tänka sig att själva idén om en motsats mellan de båda är en projektion av den debatt om den fria viljan som ägde rum runt 1524 och några år framåt mellan Erasmus av Rotterdam och Luther. Här framträder Erasmus i De libero arbitrio diatribe sive collatio (”Avhandling eller samtal om den fria viljan”) som mer konciliant, medan Luther i sin respons, De servo arbitrio (”Om den trälbundna viljan”), inte spar på det retoriska krutet. ”Motvilja, missnöje och förakt” är vad Luther känner inför Erasmus tes; Erasmus förstår inget av Nya testamentets budskap och hans tes om den fria viljan är som läkaren i Markusevangeliet (5:25) av vilken man bara blir sämre ju mer man behandlas.
Ett exempel på en populär framställning av en konträr bild av renässans och reformation finner vi i Nina Burtons läsvärda ”essäberättelse” om Erasmus, Gutenberggalaxens nova. Här går motsättningen mellan Erasmus och Luther och mellan renässans och reformation som en röd tråd genom boken och når kanske sin kulmen i skildringen av ”il sacco di Roma”, belägringen av Rom den 6 maj 1527. Här framställs det som att soldaterna utförde sin stormning av staden i Luthers namn (i själva verket var de legoknektar hos den katolske kejsaren Karl V); en soldat iklädd påveornat förkunnade att Luther var påvens efterföljare. Man skadade och förstörde oersättliga konstverk och texter. Romarna uppfattade inte att soldaterna visade någon respekt för stadens klassiska arv, menar Burton, vilket leder fram till följande yttrande: ”Det hade präglat hela renässanstanken, men reformationens män tycktes avfärda det antika bildningsarvet tillsammans med latinet.” Den här glidningen från Karl Vs legoknektar till ”reformationens män” tillsammans med deras (vems? soldaternas?) påstådda avfärdande av ”det antika bildningsarvet tillsammans med latinet” pekar på hur striden mellan Erasmus och Luther för vår samtid blir till en strid mellan renässans och reformation eller kanske snarare mellan upplysning och tro. Problemet är bara att detta mer generella påstående knappast är sant. Det fanns inget sådant avfärdande av det antika bildningsarvet och latinet bland ”reformationens män”.
Många forskare som bidragit till att synen på Luthers relation till renässansen har kommit att förnyas under senare tid kan nämnas här, men framför allt två förtjänar att lyftas fram, den tyske teologen och kyrkohistorikern Helmar Junghans och den svenska språkvetaren Birgit Stolt. Junghans har studerat renässanshumanistiska influenser hos den unge Luther och bland annat framhållit hur hans år som grundstudent vid universitetet i Erfurt kom att påverka förutsättningarna för hans senare reformatoriska upptäckt. Universitetet, där Luther läste artes liberales, var ett fäste för renässanshumanismen i Tyskland. Junghans undersökning presenteras framför allt i hans bok Der junge Luther und die Humanisten från 1985, men också i ett antal artiklar. Stolt å sin sida har särskilt studerat Luthers användning av den klassiska retoriken hos till exempel Cicero och Quintilianus, bland annat i boken Martin Luthers Rhetorik des Herzens från 2000. Hennes Martin Luther, människohjärtat och bibeln från 1994 har gjort hennes bild av Luther tillgänglig även på svenska. Båda dessa forskare har bidragit till att på olika sätt närma renässansen och reformationen till varandra, bortom den annars polemiskt bestämda bild som debatten mellan Erasmus och Luther givit upphov till.
Så vari består då likheterna mellan Luther och renässansen? Åtminstone i fyra saker: betydelsen av språket, den filologiska behandlingen av texter, vändningen till antiken samt uppskattningen av retoriken. Till att börja med kan vi konstatera att för Erasmus var latinet närmast hans modersmål – i hans hem talades latin som umgängesspråk för att fostra den unge Erasmus. I sina skrifter valde den vuxne Erasmus att uteslutande kommunicera på latin och därmed med de bildade i sin samtid. Också Luther skrev i stor utsträckning på latin, bland annat i sin polemik med Erasmus om den fria viljan. Huruvida han valde latin eller tyska för sina skrifter berodde dock i stor utsträckning på vilken publik han ville nå. Om renässans har med en betoning av språkfärdigheter att göra var Luther minst lika angelägen som Erasmus om att de klassiska språken skulle läras ut till elever och studenter. Erasmus utgåva av Nya testamentet på grekiska prisades högeligen av Luther och låg till grund för hans egen epokgörande översättning till sin samtids tyska. Luthers kunskaper i hebreiska var emellertid långt överlägsna Erasmus. Syftet var att kunna läsa bibeln på grundspråken och därmed frigöra sig från Vulgata, den latinska översättningen. ”Tillbaka till källorna” med andra ord.
För att på ett meningsfullt sätt kunna gå till källorna krävdes förstås någorlunda tillförlitliga utgåvor av de texter man ville läsa. Renässansen gav upphov till ett flitigt filologiskt arbete i syfte just att återställa, så långt det var möjligt, en tillförlitlig text. Mest berömd är Erasmus utgåva av det grekiska Nya testamentet, en utgåva som uppskattades och användes inte bara av Luther utan också av de andra reformatorerna i en utsträckning som knappast kan överskattas. Utgåvan av Nya testamentet var emellertid inte Erasmus enda filologiska arbete. Han publicerade också ett antal textkritiska utgåvor av olika kyrkofäder och var utan tvekan den mest framstående filologen; Luther var knappast filolog i egen rätt utan var här beroende av andras arbete. Intressant nog var det emellertid inte bara filologiska utgåvor av Nya testamentet eller kyrkofäder som var av intresse för Luther utan också flera av de antika filosoferna och författarna, inklusive Aristoteles, Aisopios och Cicero. Genom det filologiska arbetet hoppades såväl renässanshumanister som ”reformationens män” att ett återvändande till mer tillförlitliga antika källor – vare sig det rörde sig om bibel, kyrkofäder eller filosofer – skulle leda till en förnyelse av samtiden.
På sätt och vis kan hela reformationen förstås som ett återvändande till det antika bildningsarvet, eftersom såväl bibel som kyrkofäder är en del av detta arv. Men Luther och de andra reformatorerna var som sagt också intresserade av Aristoteles och andra förkristna grekiska och latinska filosofer, liksom av retoriska författare som Cicero och Quintilianus. Luther framställs ofta som den antika filosofins belackare, och detta är inte helt osant. Men man skall ha klart för sig att Luther främst polemiserade mot hur den tidigare medeltida skolteologin använt sig av exempelvis Aristoteles och ville, precis som renässanshumanisterna, föra fram en mer autentisk Aristoteles. Återigen ett ”tillbaka till källorna” således. Även om Luther var kritisk mot användningen av ”hednisk” filosofi inom den kristna teologin, fanns det andra, legitima bruk av det icke-kristna antika bildningsarvet. Det är närmast slående hur förtjust Luther var i detta arv, inklusive både den romerske komediförfattaren Terentius, vars pjäser Luther rekommenderade för läsning i skolan, och Aisopos och dennes fabler, som han själv började översätta. Antik bildning – i bred mening – var alltså viktig för Luther.
Till det antika bildningsarv som Luther inte bara kände till utan också gjorde bruk av hörde retoriken. Han läste och använde både Cicero och Quintilianus. Luther hade också läst Augustinus handbok i retorik De doctrina christiana som bland annat har haft stor betydelse som en legitimering av klassisk bildning för en kristen exeget eller predikant. I dess fjärde bok menar Augustinus att den kristna predikan kännetecknas av en särskild ”ödmjuk” stil som följer dess innehåll, och som därmed särskiljer den från den klassiska retoriken. Augustinus förespråkar alltså en modifikation av den klassiska retoriken – vad Erich Auerbach kallar sermo humilis – motiverad av själva saken det handlar om, nämligen hur Kristus dör på korset för människornas skull. Det gör på inget sätt den klassiska retoriken ointressant, men man kan studera hur Luther här tar intryck av Augustinus i betoningen av vardagsspråket och tyskan i skrift och predikan. Möjligen kan man här även finna en delförklaring till Luthers ökända, grova språk, nämligen att på så sätt så tydligt och enkelt som möjligt föra fram sitt budskap. I många fall är emellertid den klassiska retoriken mycket betydelsefull för Luther, och det är inte fel att tala om hans teologi som helhet som en retorisk teologi, alltså en teologi fokuserad på betydelsen av orden för människans existens. Meningsutbytet med Erasmus är här mycket instruktivt, i det att det ger prov på två olika retoriska hållningar, där Erasmus är den mer korrekte, mer klassiske och upphöjde, medan Luther är den grove, folklige och vardaglige vältalaren.
Sammanfattningsvis är det inte fel att påstå att den humanistiska bildningen som renässansen erbjuder påverkade Luther på ett genomgripande sätt och den också tillhandahöll den vetenskapliga metod som han använder för sitt huvudärende, nämligen att förstå Skriften, Guds Ord. På ett mer vardagligt plan blir också de renässanshumanistiska influenserna tydliga, nämligen på Luther som brevskrivare. I de två lutherforskarna Carl Axel Aurelius och Steffen Kjeldgaard-Pedersens Lutherbiografi Nåd och frid i Kristus! lutar de sig starkt mot alla de brev som Luther skrev under sin livstid – 68 av dem är översatta och publicerade tillsammans med själva biografin – och ger prov på en mer informell genre som återuppväcktes under renässansen. Luther och Erasmus var även med sin tids mått mätt båda flitiga brevskrivare. Brevgenren var givetvis mer informell än polemiska skrifter och akademiska avhandlingar. Privata brev cirkulerades öppet och nådde emellanåt sina adressater i tryckt form innan själva brevet hann fram. Detta faktum var naturligtvis både Erasmus och Luther medvetna om och något de utnyttjade som ett indirekt sätt att framföra en åsikt eller förklara ett resonemang. Också i breven visar sig Luther vara retoriskt skicklig.
Luther var alltså i stor utsträckning påverkad av renässanshumanismen och kan själv ses som en del av den. Många av hans medarbetare stod också renässanshumanismen nära – Philipp Melanchton korresponderade vänskapligt med Erasmus före, under och efter striden mellan Erasmus och Luther. Vidare var Luther mycket angelägen om ett allmänt skolväsende som influerats av de humanistiska bildningsidealen; den humanistiska bildning, som var en förutsättning för hans nyläsning av bibeln, skulle också förmedlas till skolbarn. Men inte bara till dem. ”Reformationens män” var också en del av den rörelse som gjorde språken och retoriken till en del av en mer humanistiskt präglad högre utbildning på universiteten. Apropå det allmänna skolväsendet gick Luther ett steg längre än de allra flesta renässanshumanister genom att med emfas förespråka en allmän skolgång med humanistiska ämnen för både flickor och pojkar, något som låg i linje med hans folklighet. För Erasmus och för många andra renässanstänkare var bildning egentligen något som blott var förbehållet en liten elit. Att Erasmus höll sig till latinet i sina skrifter var med andra ord lika utmärkande för honom som det var utmärkande för Luther att gärna använda tyska. Utan reformationen skulle därför knappast det allmänna skolväsendet fått den stora betydelse som det kommit att få i vår del av världen. Men även om reformationen här går utöver renässansen, men inte mot utan snarare med densamma, står de varandra ändå närmare än vad en populär bild länge har givit sken av.
Finns det då inga andra betydande skillnader mellan dem än inställningen till den allmänna skolgången? För varje läsare av Erasmus och Luthers polemiska skrifter blir en skillnad mellan dem tydlig. Men den gäller inte de humanistiska ideal som jag nämnt ovan, utan snarare människosynen. Mycket förenklat kan man hävda att Erasmus stod för en mer optimistisk syn på människans förmåga än Luther, som hävdade en mer pessimistisk syn. Det finns alltså en skillnad i antropologi. Men – och det här är en huvudpoäng i mitt resonemang – renässanshumanismen kan inte begränsas till en viss lära, till exempel en optimistisk människosyn. I så fall skulle många av de klassiska italienska renässanshumanisterna falla utanför beteckningen renässans, till exempel Niccolò Machiavelli och Lorenzo Valla. Snarare handlar renässansen om en ny metod – inspirerad av det antika bildningsarvet – som kunde ta sig i uttryck i vitt skilda människosyner och teologier, vilket Erasmus och Luther är två exempel på, men långt ifrån de enda.
Vare sig renässansen eller reformationen är alltså de homogena entiteter som de utgivits för att vara av belackare och tillskyndare av det ena eller andra lägret. En sådan insikt är viktig, inte minst för den som vill förstå den tid som kallas renässans och reformation och inte nöjer sig med färdigfabricerade stereotyper.