Religiösa ateister och historiens mening
John Grays Seven Types of Atheism

Vad är egentligen religion? Filosofen John Gray utmanar tanken i sin senaste bok, Seven Types of Atheism, genom att komplicera inte bara denna fråga, utan också frågan om vad ateism är. Och blir också den, när den vill förklara meningen på sitt sätt, själv religion? Anton Jansson reflekterar här över boken och de tankar den väcker.

 

 

Som doktorand studerade jag en tid för en av Tysklands ledande religionshistoriker och hade förstås tänkt mig att vistelsen där skulle ge mig större klarhet i frågan om vad religion egentligen är. Men nej, menade professorn ifråga, vad religion är, det har jag gett upp att försöka definiera för länge sedan. Det är ett alldeles för komplicerat begrepp för att kunna fastslå en gång för alla – det är meningslöst att hålla på att diskutera! Det går alldeles utmärkt att forska om religion ändå.

Och religion är förstås ett oerhört komplext fenomen, om det nu ens är ett. Det innefattar ritualer, tankesystem, social gemenskap och psykologi. Visst är det oftast kopplat till det övernaturliga, men det är inte nödvändigtvis så. Ibland kan det också ha att göra med högst värdsliga ting, till och med fotboll sägs ju ibland vara ”religion”. Men oavsett vad religion nu än är, borde det väl vara enklare med ateism. Det måste vara religionens motsats – eller?

gray_seven_types_atheism_dixikon.seEn av fördelarna med den brittiske filosofen John Grays senaste bok Seven Types of Atheism är att han utmanar tanken genom att komplicera saker och ting. Redan titeln avslöjar att ateism inte är en enkel sak. Och, kanske viktigast, att ateism och religion inte är två poler i en enkel motsatsställning. Men de är inte heller begrepp som blir helt tomma hos Gray, som inte skyr att i alla fall löst försöka definiera fenomenen. Medan ateism definieras som avsaknaden av en tro på eller idé om en skapar-Gud, bestäms inte religion därför som tron på en sådan skapar-Gud, utan ses som något betydligt bredare än så, nämligen som alla försök att hitta en större mening med det som händer i världen. Utifrån de här två breda karaktäriseringarna ger sig Gray i kast med att bena ut – och gå i polemik mot – en mängd varianter av ateism.

Som intresserad av ateismens mångskiktade idéhistoria hade jag utifrån titeln nog hoppats på en användbar typologi, en indelning som hade lagt saker på plats och förklarat ateismens historia. Men i det avseendet har boken sina klara brister. Den är, titeln till trots, inte någon sorgfällig och ingående presentation av sju sätt att tänka ateistiskt. Kapitlet om ”sekulär humanism” handlar till exempel inte om biologen och humanisten Julian Huxley och den internationella humaniströrelse han ofta ses som grundare av. I stället handlar det (bland annat) om John Stuart Mill och Karl Marx. Och kapitlet om ”nyateism” nämner knappt dess berömda företrädare som Richard Dawkins och Christopher Hitchens, utan handlar desto mer om 1800-talsfilosofer som Auguste Comte. Voltaire var ingen ateist, menar Gray – helt riktigt utifrån hans egen definition – men sedan ger Gray ändå Voltaire ganska mycket utrymme i sin bok om just ateism.

Kapitlen närmar sig ateism från olika håll, men är alltså inte tillförlitliga enkla introduktioner till sju tydligt avgränsade former av ateism. Varje kapitel ska nog snarare ses som en ingång till Grays egen existentiella och politiska hållning, som kan sägas vara en slags skeptisk liberalism. Och i skottgluggen för den står både ateister och religiösa, som han alltså inte ser som varandras motsatser. För som sagt, för Gray kan ateister – d.v.s. de som inte tror på någon skapar-Gud – mycket väl vara religiösa, vilket med Gray betyder sådana som desperat försöker finna alltings mening. Att leva i dagens avkristnade eller gudlösa värld är skrämmande för den moderna människan, menar han, och därför försöker man finna  ordning, mening eller rättvisa på nya vis. Inte sällan genom att upphöja Mänskligheten, Vetenskapen eller Historien till meningsskapande, närmast gudomliga ting. Ofta är det uttalade ateister som gör just detta, enligt Gray.

Att den moderna människan gjort Historien, Utvecklingen eller Framsteget till en slags ersättningsreligion – att kristendomens linjära historiefilosofi så att säga har transponerats in i en sekulär värld – är en figur som återkommer hos många 1900-talstänkare. John Gray är idag en av de främsta förespråkarna för den här tanken, som han behandlat mer i detalj i den tidigare boken The Black Mass från 2007. Men ämnet återkommer alltså också i Seven Types of Atheism. I ett centralt kapitel om modern ”politisk religion”, behandlas 1900-talets ateistiska totalitära politiska system, som nazism och kommunism, och deras sätt att ge historien mening genom försöken att i en slags apokalyptisk vändning skapa helt nya, fulländade samhällen.

Att försöka förstå exempelvis Sovjetunionens tillkortakommanden med den enkla figuren att Lenin och Stalin var religiösa fanatiker eftersom de ville skapa ett nytt slags tusenårsrike på jorden ter sig kanske spännande, men blir förstås ofullständigt. Det blir det också när Gray  försöker tillämpa en liknande analys på USA:s aggressiva utrikespolitik under 2000-talet. Han menar att en ”evangelisk liberalism”, en religiös tro på demokrati och mänskliga rättigheter, låg bakom USA:s destabiliserande invasioner i Irak och Afghanistan. Det framstår dock som en högst svepande analys, problematiskt renons på global geopolitik och ekonomiska intressen. Över huvud taget öser Gray spe över alla ”self-admiring world-improvers” och tycks mena att utopiska visioner för en bättre värld är potentiellt livsfarliga.

Gray är kritisk mot ateismen i många av dess former, men är ingen apologet för religion generellt. Problemet med ateismen uppstår ju också när den blir religiös. Gray kommer därmed att slå mot de flesta håll i sin lilla bok. I bokens två avslutande kapitel lyfter han ändå fram några ateister som har hans sympati. Det gäller dem, som i grov  sammanfattning, inte skapar någon Ersatz-religion i form av tro på Mänskligheten, utan erkänner att tillvaron är meningslös och omöjlig att till fullo begripa sig på. Här diskuterar Gray bland andra författaren Joseph Conrad och filosoferna Arthur Schopenhauer och Lev Sjestov.

Les efforts et l'impuissance de l'athéisme : sujet utile à l'edification de la jeunesse, dédié aux peres et meres de famille. Paris (1797).
Les efforts et l’impuissance de l’athéisme : sujet utile à l’edification de la jeunesse, dédié aux peres et meres de famille. Paris (1797). (ung. ”Ateismens ansträngningar och dess tillkortakommande: användbart motiv för ungdomens uppbyggelse, ägnat åt familjefäder och -mödrar”)

Som mänsklig existens och politisk varelse ska vi inte tro för starkt, tycks Gray mena, inte försöka skapa en slutgiltig mening i historiens kaos och inte låtsas som att en i grunden rörig värld kan begripas fullständigt. En sådan inställning kan förstås vara tilltalande, men kan också framstå som en bekväm fåtöljfilosofisk hållning, i Seven Types of Atheism allför hårt driven till sin spets. Grays egna anti-utopiska diatriber framstår nästan som ett desperat försök att skapa mening i historien, nästan som ett uttryck för något – religiöst?

Men man kan läsa John Gray utan att skriva under helt på hans anti-utopiska projekt. Gray har skrivit många böcker i gränslandet mellan akademisk och mer populär prosa och behärskar genren väl. Seven Types of Atheism är därmed ändå god läsning; den är bildande, utmanar tanken och sätter igång egna funderingar kring ateism och kring religion. Men vad religion egentligen är, har nog inte heller Gray slutgiltigt lyckats slå fast.

 

  • Klicka här för att läsa Anton Jansson om ”Vetenskap och religion. Peter Harrisons The territories of Science and religion”
  • En intervju med John Gray (intervjun börjar 4:50 in i klippet)

 

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!