Reinhart Koselleck – Vom Sinn und Unsinn der Geschichte. Aufsätzte und Vorträge aus vier Jahrzehnten

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ANDERS BJÖRNSSON
Reinhart Koselleck (1923–2006) var det som lärde mig att skilja på folk och nation. Den tyska nationen som politisk skapelse, sade han i en radiointervju i början av 1990-talet när saken på nytt var aktuell, söker sina rötter i furstestaten. Strängt taget bestod den av ett fåtal kurfurstar som valde kejsare i det heliga romerska riket av tysk nation. Stegvis vidgades kretsen. När Fichte höll sina tal till den tyska nationen i början av 1800-talet hade han en betydligt bredare krets för sina ögon – tredje ståndet ungefär. Men dit hörde långt ifrån alla tyskar.

Nationen var dock ett faktiskt existerande fenomen, den var – hur man sedan ringade in den – en deskriptiv kategori. Annorlunda då med folket: ”Das deutsche Volk” var en kampparoll. Den stod för en längtan efter statlig enhet, den symboliserade drömmen om statsgemenskap.

Men inte ens med riksgrundandet 1870 gick den drömmen i uppfyllelse. Ty detta andra tyska rike sammanförde inte tyska folket, alldeles bortsett från att den största tyska staten Österrike lämnades utanför enhetsverket: det var ingen nationalstat utan en federation av furstehus och fria riksstäder med en kejsare, Preussens konung, i spetsen.

Först Adolf Hitler var det som skapade den tyska folkstaten.

Det skulle en tysk till att se saken så skarpt, tänkte jag då, men en tysk som frigjort sig från de nationalistiska excesser, den ”Völkischer Beobachter”-anda som han mött i ungdomsåren, och en som gjort det till en lidelsefull livsuppgift att utforska de politiska begreppens historia. Geschichtliche Grundbegriffe, ett flerbandsverk för vilket han och de äldre historikerkollegerna Otto Brunner och Werner Conze var huvudredaktörer, har varit en viktig inspirationskälla för den som vill fånga begreppens varierande definitions- och användningsområden över tiden – och då är det samtidigt klart att dessa begrepp hela tiden befinner sig i olika nationella, rumsliga, kontexter. Stat betyder något annat i Tyskland än i England och i England något annat än i Amerika.

I sin vetenskapliga gärning tog Koselleck upp teman som andra tidigare inte hade ägnat någon särskild uppmärksamhet. Han skrev om förflutna tiders föreställningar om framtiden, om monument och minnesplatser, om kulten av den våldsamma döden och om bruket av det historiska minnet som en särskilt form av kulturyttring. Men han gjorde också viktiga insatser på redan upplöjd mark, som historiefilosofi och den europeiska upplysningens historia. Till skillnad från andra tyska topphistoriker excellerade Reinhart Koselleck aldrig i megaformatet, och han gjorde sig tack och lov inte till någon begreppsfetischist. Han kan läsas som en facklitterär Martin Walser snarare än en Günther Grass.

Som essäist och en den intellektuella porträttkonstens mästare uppträder han i en posthumt utgiven urvalsvolym, Vom Sinn und Unsinn der Gescichte. Här är det bruket av historien, förflutenhetens olika framträdelseformer som fokuseras. Som teoretiker är Koselleck pluralist; inget ter sig mera främmande för honom än att den mänskliga samhällsutvecklingen endast kan få en viss typ av utfall. Historiska nödvändigheter existerar inte. De valsituationer historiska aktörer ställs inför är reella.

Också nederlagens människor har något väsentligt att förtälja. När han konstaterar att 1900-talets två världsmakter, Förenta staterna och Sovjetunionen, båda tog arv av upplysningen, att de styrdes av universalistiska och missionerande ideologier, gör han det begripligt att de var för sig kunde attrahera stora anhängarskaror och att de med nödvändighet blev varandras huvudfiender. Förnuftet tål ingen konkurrens.

Mycket tydlig är Koselleck på en punkt, i sitt avvisande av all form av ”historiepolitik”, alltså den åter gängse praktiken att lägga den historiska vetenskapen under ideologins fordringar. Den blir inte smakligare bara för att ideologin skulle vara demokratisk eller anti-totalitaristisk än exempelvis kommunistisk eller nationalsocialistisk eller islamistisk. Naturligtvis får historikern, liksom andra yrkesmän, lov att göra moraliska ställningstaganden, men då bör moralen vara opartisk, inte snedvriden, och exempelvis mäta försyndelser som även den ”goda” sidan i en konflikt har gjort sig skyldig till. Historien som vetenskap, säger Koselleck, får vara ”varken en domstol eller något alibi”.

Typiskt nog kunde han inte räknas in i något särskilt fack eller någon speciell historikerskola. Reinhart Koselleck var för speciell för det. Detta retrospektiva urval bär syn för sägen.

Kommentera: