Av ERIK BERGQVIST
Régis de Sa Moreira (född 1973) odlar det lätta men lite vemodiga anslaget, den till flyktighet förklädda melankolin. I ”La Libraire” (2004) lät han en föga kommersiellt orienterad bokförsäljare filosofera över kundernas personligheter, varvid också de allra normalaste figurer framstod som udda – och liksom klippta ur romaner där folk kliver in hos excentriska bokhandlare. Men genom butiksbesöken tecknades samtidigt ett porträtt av försäljarens egen ensamhet.
En likartad estetik återkommer i Moreiras nya – femte – titel. La Vie kallas av förlaget roman, men är nog mer att betrakta som ett slags sociologiskt-konceptuell undersökning i form av narrativa fragment; ett skissblock till potentiella romaner. Här finns ingen huvudperson utan hundratals – eller om man så vill: ingen. Framställningen är en enda lång sekvens av olika människors förehavanden och tankar – vardagliga för det mesta, ibland mer dramatiska, ofta dagdrömskt komiska och spontana. Människor i alla åldrar och av alla slag dyker upp och försvinner på Moreiras flimrande och ändå tålmodigt framvevade gobeläng.
Författarens poäng och bokens själva motor är att varje incident eller gest, blick eller fundering, hur isolerad den än ter sig, är sammantvinnad med en annan människas blick, åtbörd eller fantasi. Vi som läser tar del av ett slags ensamhetens gemenskap. Så här kan det se ut:
Mina tomater är svindyra, jag skäms för att sälja dem. Jag bestämde mig för att erbjuda tre grapefrukter till priset av en, en ung man nappade genast …
Vi brukade dela en varje morgon, min älskarinna och jag. Vi hänger inte ihop längre men jag har fortsatt. Jag köpte sex stycken och frågade en kvinna var hon hittat basilikan …
Jag pekade mot en hylla och följde honom med blicken. Han hade ett konstigt sätt att gå, som om han gick bredvid en osynlig person. Jag handlade vad jag skulle och gick in på bageriet och bad om en croissant med mandel …
De är slut. Jag trodde hon skulle börja gnälla men hon ändrade sig genast och bad om en äppelgiffel. När hon grävde i portmonnän passade jag på att diskret fråga nästa kund vad han ville ha …
En halv baguette, sa jag, hårdgräddad, fast ärligt talat märker jag ingen skillnad. Jag kunde också ha sagt inte för hårt gräddad – det är bara för att dölja min blygsel. Jag gick ut med halvbaguetten i handen och jag fick modet att se en kvinna rätt i ögonen …
Jag undrade vad den där kufen ville mig, tills jag insåg att jag tittade på honom också. Ögonen vet saker som själarna försöker gömma. Han var snygg men jag har redan tre på gång och jag måste verkligen börja ägna mig mer åt min son, till att börja med komma hem och laga mat åt honom, jag vet inte ens vad vi ska äta …
Man kan tycka att Moreiras grepp är en aning lättvindigt och inbjuder till en ganska osorterad ström, men smakprovet här gör egentligen inte boken rättvisa; den kräver att man följer med hela vägen, tar del av flödet; det löjliga likaväl som det rörande eller bisarra: Harrison Ford grubblar över varför man ville att han skulle spela in ännu en Indiana Jones-film; en arbetsnarkoman fantiserar om att vara en myra; en kvinna drömmer att hon åker t-bana och att stationerna är år i hennes liv, men hon vågar inte kliva av; en man/kvinna som bytt kön ångrar sig; en steward ombord på ett plan går leende fram och tillbaka i kabinen men glömmer hela tiden vem han är på väg att betjäna.
Man skrattar ofta när man läser den här boken, men utan att riktigt veta varför. Kanske är det ett utslag av den medkänsla Moreira sökt gestalta, genom att se varje varelse som en individ och varje individ som en mänsklighetens fasett.
– Se en intervju med författaren här: