5 – 2. Det resultatet får man vara nöjd med, säger regeringschefen Matteo Renzi.
Det har varit regionalval i Italien i helgen. Av de drygt 20 miljoner väljare som var kallade att lägga sina röster i sju regioner och över 700 kommuner gick bara hälften till vallokalerna. Ett rekordlågt valdeltagande. Ett illavarslande tecken på att medborgarna som varit vana att diskutera politik sedan födseln, nu har tröttnat. Både på partipolitiken och på de ständiga korruptionsskandalerna med politiker och glupska företagare inblandade.
Fem av de sju regionerna förblev alltså röda. Kanske låter bra – men det naturliga hade varit att det blivit 6-1. För bland de sju regionerna fanns också Ligurien, en region som haft en genuin vänsterprägel alltsedan krigsslutet. Kommunistpartiet (PCI) bildades här 1921 då en grupp ledd av Antonio Gramsci och Amedeo Bordiga bröt sig ut ur socialistpartiet under dess sjuttonde kongress.
Den senaste guvernören i Ligurien heter Claudio Burlando från PD, Partito democratico. Han har regerat oavbrutet under två valperioder från 2005. Nu hade partiet bestämt att Raffaella ”Lella” Paita, skulle ta över. Men den planen slog fullständigt fel. Paita hade gått den traditionella partivägen, börjat jobba i partisekretariatet i Genua och sedan fortsatt karriären uppåt. Men den karriärvägen blir allt svårare att gå i dagens Italien. Folk är urtrötta på partifolk och letar nu efter en helt ny typ av politiker. Till det kommer Pd:s alla inre strider. ”De som älskar att hjälpa högern till valsegern, hellre än att låta det egna partiet vinna”, som Matteo Renzi brukar säga. Utbrytarna från Pd i regionen fick nästan 10 proc ent av rösterna och det räckte gott och väl för att istället Silvio Berlusconis politiske rådgivare, Giovanni Toti, skulle bli Liguriens guvernör under de kommande fem åren.
Nu kan man ju tycka att det verkar föga rationellt. Att välja bort partifunktionärer för en journalist som Giovanni Toti, som gjort hela sin karriär inom Berlusconis mediaimperium, Mediaset (efter att han i sin ungdom tillhört socialistpartiet), kan väl inte vara något större framsteg. Men Toti fick 34 procent mot Paitas drygt 27, så det är inte mycket att diskutera om.
Högerseger blev det också i regionen Veneto, där tidigare Venedigborgmästaren Luca Zaia, fick över 50 procent av rösterna. Zaia tillhör Lega Nord – ett av hans sista utspel i valkampanjen var att kräva att regionen inte skulle behöva ta emot några flyktingar. Det problemet lämnar Lega Nord glatt över till resten av Italien. Pd segrade i alla fall i regionerna Toscana, Umbria, Marche, Campania och Puglia. I Umbrien var det strid in på målsnöret: 42 procent mot 39.
Mest komplicerat är det (som vanligt) i Campania och Neapel. Där kandiderade Salernos tidigare borgmästare, Vincenzo De Luca. Om honom kan sägas att han fyra gånger omvalts som borgmästare. Han gjorde sig ett namn som omutlig uppehållare av ordning och reda. Salerno källsorterar nästan 80 procent av sina sopor, har en egen sopförbränningsstation och en sagolik och välskött strandpromenad.
De Luca har också blivit en älskad figur för Italiens alla karikatyrer, inte minst Maurizio Crozza. Dessutom har han varit föremål för en lång och komplicerad utredning av åklagarna i Salerno. Han blev också dömd i tingsrätten men överklagade och krävde att brottet han anklagades för inte skulle preskriberas. Något han alltid framhåller som ett bevis för att han är oskyldig.
Problemet nu är att under den förra regeringen i Rom infördes Severino-lagen, uppkallad efter dåvarande justitieministern, Paola Severino. Eftersom partiernas anseende sjunkit under lägsta möjliga nivå i väljarnas ögon, skrevs en lag som skulle hindra politiker med tvivelaktigt förflutet att kandidera till offentliga tjänster. Vincenzo De Luca kanske därför aldrig får sätta sig i guvernörsstolen i Neapel. Själv anser han att åklagarna förföljt honom och att han aldrig fått en slutlig dom. Juristerna är osäkra på hur det ligger till. En riktig ”pasticcio”, säger folk.
Men Matteo Renzi åkte runt i Campania och till Neapel med De Luca för att stödja honom i valkampanjen. Ett dygn innan vallokalerna öppnades inträffade dråpslaget. Antimaffiautskottets ordförande i parlamentet i Rom, den tidigare partiordföranden i Pd, Rosy Bindi, förklarade att De Luca fanns med på listan över de ”impresentabili”. Bindis TV-show när hon avslöjade namnen på denna svarta lista betraktades av många som ett förräderi mot Bindis gamla parti. Så tillhör hon också vänsterfalangen i partiet. ”De som älskar att se motståndarna vinna”, påpekade Matteo Renzi ännu en gång. Men som sagt, alla fällor till trots, blev det ändå Vincenzo De Luca som vann i valet.
Hur det kommer att gå kan ingen säga idag. Så mycket är klart att italiensk politik fortsätter att vara oförutsägbar och ganska spännande.