En sak är helt klar – det går undan när Matteo Renzi sitter vid ratten. På mindre än en vecka har han glömt alla tidigare löften om att inte kasta ut landet i en oviss regeringskris. I torsdags samlade han partistyrelsen och på tre timmar var det hela över. Hans eget tal varade knappt en halvtimme. Utan att ens försöka vara diplomatisk avfärdade han partikamraten Enrico Letta som i 10 månader försökt leda landets 64:e regering sedan krigsslutet.
– Vi måste upp ur dyn, la palude – och bara Pd kan klara den uppgiften, deklarerade han. Och det var ju inte särskilt snällt sagt om Lettas ansträngningar.
Dessförinnan hade han förklarat att tiden runnit ut. Medan regeringens reformer sniglar sig fram har situationen ute i landet blivit allt svårare. Ungdomsarbetslösheten ligger över 42 procent och arbetslösheten är på väg mot 12,8. Folk börjar bli desperata eftersom a-kassorna slutar betala ut ersättning medan huslånen tickar vidare som om ingenting hänt. Och omröstningen i partistyrelsen lämnade ingen plats för undanflykter: 136 ja till motionen som innehöll kravet på en ny regering, 16 nej och två som avstod. Enrico Letta själv avvaktade i Palazzo Chigi och följde diskussionen på TV-skärmen. Knappt en minut hann gå sedan resultatet lästs upp så var hans avskedskommuniké ute. Formellt träffade han presidenten Giorgio Napolitano strax före lunch på fredagen. Denne började konsultationerna omgående och de fortsatte hela lördagen. Han väntas ha fattat beslutet att ge 39-åringen Matteo Renzi uppdraget att bilda ny regering på måndag och Den räknas vara klar på tisdag så att förtroendeomröstningen kan äga rum på onsdag.
Om nu tidtabellen inte hinner ändras under tiden. För nu skall det gå fort. Helst bör bollen ha spelats över till Renzi i god tid innan börserna öppnar världen runt på måndagsmorgonen. En glimt om vad som gäller är Moody’s beslut att vidhålla betyget Baa2 men att förändra utsikterna från negativt till stabilt. Ett gott betyg för Enrico Lettas arbete – om man minns hur läget i ekonomin såg ut för 10 månader sedan.
Politiska analysmakare delar sig nu i flera läger. I ett av lägren finner man dem som menar att Renzi gjorde alldeles rätt när han plötsligt ökade tempot i början av veckan eftersom landet av dem inte anses klara mera tidsspillan. Nu måste de stora reformerna komma igång. Ett annat läger menar att Renzi spelar ett alltför högt spel. Han vet inte vad ”de stora makthavargrupperna” kan göra för att sätta käppar i hjulen, säger man. Om han fortsätter att lita till Silvio Berlusconi som hans främste partner får Forza Italia nyckelrollen att bromsa eller gasa i reformarbetet. Vad skulle t.ex. hända om någon skulle kräva att det omedelbart infördes en lag mot intressekonflikt, hur reagerar Silvio då? Om han döms i Neapel för korruption av parlamentsledamöter – vad gör Silvio då? Och så vidare. Om Matteo Renzi blir handlingsförlamad av vetoröster – vem finns då som skulle kunna ta över?
Redan under lördagen kom besked från Ncd, Nuova centro destra och Angelino Alfano. Man menade att partiet inte kunde delta i en koalition som eventuellt skulle få en mera markerad vänsterprofil än den tidigare. Samtidigt konstateras att inte bara Pd:s partiledare spelar ett högt spel. Det räcker att se ett ögonblick på den närliggande historien: I april 2013 skulle en ny president väljas av parlamentet. 101 ”krypskyttar” röstade mot Romano Prodis kandidatur – just när valet av Pd:s tidigare regeringschef och Eu-kommissarie verkade självklart. Därefter röstades även författningsexperten Stefano Rodotà bort och samma väg gick flera andra välförtjänta namn. Det ledde, som alla vet, till att Giorgio Napolitano tvingades acceptera ett nytt mandat som president i Quirinalpalatset och där tvingade fram Enrico Letta att bilda en slags koalitionsregering med ingen mindre än partiets svurne fiende, Silvio Berlusconi.
Letta har tvingats att föra en rigorös sparpolitik med nedskärningar över hela linjen. De små resurser som stod till buds har satts in där de mest behövdes, för att skapa nya jobb. Långsamt har också situationen förbättrats. För första gången på nästan 6 år visar BNP i alla fall en svag tendens till ökning. Och framförallt, ränteskillnaden mellan tyska och italienska statsobligationer har sjunkit till den lägsta nivån sedan början av 2000-talet. Och så, när grovjobbet är gjort får han sparken. Le Monde talade om hur grym politiken kan vara. Renzi själv förklarade iskallt i sitt tal att han anklagats för att vara ”omätligt ambitiös” – något han inte förnekade.
Vem är han då denne Matteo Renzi som i nästa vecka börjar jobbet som Italiens 65:e regeringschef? Jo, han är en scoutledare med rötterna i kristdemokratiska partiet där hans far var lokalboss i en liten kommun utanför Florens. Han själv satsade på Pd när det partiet kom till och valdes till borgmästare i Florens. Där har han en ständigt ökande supporterskara som hyllar honom som en av stadens skickligaste administratörer. På skrivbordet i Palazzo Vecchio har han ett foto med sin store idol, den svärmiskt katolske Giorgio La Pira. En man som närmast kan liknas vid en evangelist, som utmanade påvar och det konservativa USA-trogna etablissemanget.
Matteo Renzi har gång på gång under de senaste månaderna visat vilken oerhört skicklig talare han är. Han vände det stelnade och ganska trötta partiet Pd när han först vann primärvalet om partiledarrollen. Han bryter varje dag mot den italienska politikens ritualer: han tar cykeln från centralstationen till mötena vid Largo Nazareno i Roms centrum. Inga tjänstebilar med artiga chaufförer här inte. Han har klippkort till snabbtåget mellan Florens och Rom – 270 km som går på en och en halv timme. Han nekar ha livvakter – medan Berlusconi aldrig har mindre än 6-8 gorillor omkring sig. Kort sagt: media kämpar om vem han liknar: Blair, Berlusconi eller Fonz – han med läderjackan i Happy days. Det lutar mot den sistnämnde…
Men det finns en scen många skulle velat vara åskådare till. När Giorgio Napolitano tog emot delegationen från Forza Italia hade partiet naturligtvis sin partiledare, Silvio Berlusconi, som främste talesman. En minst sagt pinsam situation: landets president tvingas ta emot en flerfaldigt dömd förbrytare, med ytterligare fyra-fem stora rättsundersökningar på gång, som kastats ut från senaten och som har yrkesförbund något år framöver. Å andra sidan slapp Napolitano skaka hand med representanter från M5S och Lega Nord. Båda partierna menade att det här bara var en fars…