Regeringskris – igen

Så är krisen ett faktum – Silvio Berlusconi har utlöst en ny regeringskris genom att uppmana Pdl-ministrarna att begära sina avsked. Det hände på lördagseftermiddagen den 28 september 2013 – ännu ett datum som blir historiskt. Utan någon förvarning, kl 17.30, kom en kommuniké från hans villa i Arcore, utanför Milano. ”Jag ber Pdl:s ministrar att överväga lämpligheten av att lämna sina uppdrag i regeringen”. Den direkta orsaken, menade han, var att de inte skulle ”rendersi complici, e per non rendere complice il Popolo della Libertà, di una ulteriore odiosa vessazione imposta dalla sinistra agli italiani”. Vilket ungefär innebär:”för att inte bli medansvariga, och för att inte göra Pdl medansvarigt, i ännu en förhatlig pålaga, beslutad av vänstern mot det italienska folket”.

Ett elegant sätt att utfärda en order från allra högste chefen. Alla ställde inte in sig i ledet. Fabrizio Cicchitto, tidigare gruppledare i deputeradekammaren, beklagade ”att partiets högsta ledning inte först underrättats och heller inte haft möjlighet att diskutera beslutet”. Nu är inte Cicchitto någon vem som helst. Han var socialistledarens Bettino Craxis uppskattade rådgivare ända tills han kastades ut ur partiet. Det hände efter att det uppdagats att han varit medlem i den hemliga frimurarlogen P2. Sedan socialistpartiet gått under, i samband med skandalen Rena Händer (Mani Pulite), är han medlem, sedan 1999, i den inre cirkeln av Berlusconis rådgivare. Från socialist till kompis med extremhögern. Cicchittos kritik ledde till ett möte på lördagskvällen mellan tre av Pdl-ledningens ”duvor”. Om detta innebär en partisplittring är för tidigt att säga. Men det visar att fasaden börjar krackelera.

Vad är det då för förhatlig ny skatt Berlusconi anklagar vänstern att vilja införa? Jo, det handlar om en höjning av momsen från 21 till 22 proc. Strax efter att Letta bildat sin regering infördes ett regeringsdekret med momshöjningen, som skulle ske med automatik den 1 oktober om budgetunderskottet överskred 3 procent. Ett beslut som då också hade till syfte att hålla Eu-kontrollörerna lugna. I själva verket krävdes ett sådant löfte efter att Pdl i våras krävde först att fastighetsskatten (IMU) på ”första huset” (se tidigare bloggar) skulle tas bort och sedan att regeringen skulle garantera att momsen inte höjdes. Trots att regeringen sedan dess jagat nedskärningar med blåslampa har man inte lyckats hitta tillräckligt mycket att skära i för att undvika att budgetunderskottet ökat från 2,9 till 3.1 proc. Vilket alltså innebär att momshöjningen automatiskt kommer att träda ikraft.

Så ser bakgrunden ut till Pdl:s propaganda idag när man hävdar att man inte vill bli medansvariga till en ny skatt. Och så kommer det att låta när valkampanjen startar.

Samtidigt som Enrico Letta framträdde i FN:s generalförsamling och förklarade att ekonomin var under kontroll och en politisk stabilitet uppnåtts i landet, startade Berlusconis kampanj. I grunden handlar den om att han vill rädda sitt eget skinn undan konsekvenserna av den fällande domen i HD. Kampanjen ledde till ett kollektivt beslut av samtliga Pdl:s ledamöter i parlamentet att lämna sina platser. Ett beslut ingen författningsspecialist lyckats hitta en tidigare motsvarighet till i historien. Enrico Letta blev rosenrasande när han efter talet i generalförsamlingen fick beskedet om vad som hänt i Rom. Han uppfattade det som en provokation och som en personlig förnedring. Han krävde att frågan skulle klaras ut så snart han kom hem. Letta, som var totalt oförberedd på Berlusconis beslut, reagerade minst sagt kraftfullt: ”En gest av en vansinnig som agerar enbart av personliga skäl. Han åsidosätter landets svåra läge för sina egna privata problem”.

Tidningarna idag är naturligtvis fulla av kommentarer. Eugenio Scalfari, La Repubblica, drar en parallell med antifascisternas uttåg ur parlamentet 1824, efter mordet på socialistledaren Giacomo Matteotti. Men, skriver Scalfari, de kämpade för demokratin, Pdl:arna siktar istället mot demokratin och hoppas att de därigenom skall lyckas störta omkull rättsstaten på vilken demokratin grundar sig. Scalfari räknar på situationen i parlamentet och kommer fram till att ett alternativ utan Pdl skulle vara möjligt. Men då skulle det kräva att M5S deltog på något vis – något som fortfarande Beppe Grillo utesluter.

Pierluigi Battista i Corriere della sera, skriver under rubriken: ”Moderater – var håller ni hus?”

”Berlusconi beordrar Pdl-ministrarna att avgå, men att regeringen faller gör många saker än värre. En sak ändras dock inte på något vis, varken till det bättre eller det sämre, och det är Berlusconis personliga öde, ingen svårighet (peripezia), vare sig i regeringen eller i parlamentet, kan på minsta sätt ändra på det faktum att en fällande dom tvingar honom att lämna platsen som senator /…/ Tyvärr förstärks misstanken att Berlusconi anser att hans eget personliga öde sammanfaller med mitten-högerns och med hela landet. /…/Efter honom finns bara syndafloden”.

Det finns inte en ledare som inte citerar Ludvig XV på den här punkten. Ett annat citat med liknande betydelse återfinns på många håll: Muoia Sansone con tutti i filistei, ”Må Simson dö och med honom alla filisteer”.

Nåväl: Situationen kompliceras ytterligare av att det finns två samtidiga rörelser. En som hoppas att avhoppare från Pdl kan samlas runt Mario Monti och Luca de Montezemolo i mitten i avsikt att stödja en framtida regering med Pd som huvudaktör. En andra som hoppas på omedelbar parlamentsupplösning och nyval. På den sidan finns stora delar av Pdl, Lega Nord, viktiga grenar inom Pd, M5S.

Bromsen för de senares ambitioner finns i Quirinalpalatset. Giorgio Napolitano många gånger har upprepat att han aldrig kommer att upplösa parlamentet om inte en ny vallag först kommit till stånd. Porcellum kallas den nuvarande vallagen som ger oförskämt mycket bonus till en segrare i valet. Någon gång nästa år kommer Porcellum upp för prövning i Författningsdomstolen. Många anser det uppenbart att den då kommer att underkännas. Om så sker kommer den tidigare vallagen – kallad Mattarellum efter sin författare – att gälla istället. En lag som är bättre även om den inte är perfekt, säger experterna.

Vad händer nu? Letta skriver på ett tal han tänker hålla i parlamentet. Kanske redan på måndagen, annars på tisdag. Det utmynnar i en förtroendeomröstning. Letta vill att Pdl offentligt deklarerar sin ställning och tar på sig ansvaret. Under tiden väntar alla med bävan på reaktionerna på världens börser. Runt 50 miljarder euro av statsskulden skall omsättas – två, tre punkter högre räntekostnad betyder miljarder i minskade resurser. Redan idag vet vi att Italien betalar 85 miljarder i räntor på skulden – varje år.

Och 4 oktober skall la Giunta, immunitetsutskottet, sammanträda för sin slutliga omröstning om Berlusconis ställning som senator – under förutsättning att parlamentet då fortfarande kan agera. En valkampanj måste enligt grundlagen vara minst 45 dagar. Ett nyval i slutet av november eller december är ett skräckscenario. I vår blir det EU-val och den 1 juli börjar den italienska ordförandeperioden i EU. Under tiden har Letta måst annullera en resa till UAE, Förenade arabemiraten, som han planlagt i minsta detalj.

Hur slutar det här, undrar Scalfari: ”Slutar vi som Mali eller Kazakistan eller Somalien, i händerna på två rövargäng ledda av två oansvariga?”