En av Rembrandts senare målningar – kallad porträtt både av en gammal man och av en gammal rabbi – anses numera föreställa den för sin tid enastående Johann Amos Comenius (Komenský på tjeckiska), filosof, teolog och inte minst pedagog, som var övertygad om att utbildning skapar fred. I den både intressanta och bitvis rörande romanen Un regard bleu skildras mötet mellan konstnären och reformatorn.
I enlighet med judisk tradition fördes Jesus till templet för att helgas åt Herren när han var en dryg månad gammal. Där väntade Symeon, en from kringresande som ska ha blivit lovad att se frälsaren innan han dog 1. Det är mötet mellan Symeon och Jesusbarnet som utgör motivet för Rembrandts sista målning från 1669.
Den åldrade mannen bär barnet på stela underarmar med fingrarna spretande, som försökte han forma en hylla. Kanske ska man tänka sig att Symeon hade liten erfarenhet av barn, upptagen av det himmelska som han var. Stelheten gör Rembrandts målning speciell. Andra målare, som Alexej Jegarov och Aert de Gelder, återger en följsammare Symeon.
En möjlig förklaring är att Rembrandt lånade av sig själv. Lätt gapande och hålögd kan Symeon ha liknat konstnären i livets slutskede, även han ställd inför en omvälvande händelse. Det är stelheten som ger tavlan liv. En obekväm Symeon. Det är oväntat, men samtidigt självklart. Tänk dig in i situationen: en vanlig dag i templet och plötsligt slår profetian in. Början på en ny tideräkning och en ny religion.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Ett annat exempel på sammanblandning mellan konstnär och modell utgör målningen Porträtt av en gammal man, som ska föreställa den Mähren-födde biskopen, pedagogen och författaren Johan Amos Comenius. Tavlan har nu givit upphov till en roman av tjeckiska Lenka Hornakova Civade titulerad Un regard bleu.
I romanens inledning blir Rembrandt på avstånd fängslad av Comenius genomskinligt blå ögon, men titeln alluderar också på en sorgsenhet som männen delar. Det skrattas förvisso i romanen men allvaret dominerar samtalen mellan Rembrandt och Comenius och i ännu högre grad deras tankar, som läsaren får följa växelvis.
Medan de historiska referenserna inte sällan ter sig lättköpta, berör Hornakova Civades gestaltning av hur Rembrandt långsamt mjuknar inför Comenius. Försoning på distans. Det är först efter att ha stött bort sin modell som konstnären ska börja tycka om honom.
Rembrandt skrattar åt Comenius som vill uppnå fred på jorden genom att skapa en skola för alla. Det är inte utan att den ansedda pedagogen låter pompös när han berättar för Rembrandt om hur hans Opera didactica omnia ska rädda mänskligheten.
”Jag lägger i boken fram generella principer som kan användas på alla människor. Ni förstår, vad som helst kan läras ut till vem som helst.”
Pedagogens idéer är moderna, demokratiska, och påminner om kyrkans betydelse för utbildningssamhällets framväxt i Europa.
”Mitt vapen är skolan”, säger han. ”Skolan är till för alla. Samma utbildning ska ges åt rika och fattiga, åt stadsbor och bönder, pojkar och flickor. En skola som är gratis och pågår i flera år, uppdelad i olika nivåer, och som berikar individen och samhället som helhet. Och, självklart, ska allt ske av respekt och kärlek till Gud.”
Konstellationen känns igen. Litteraturhistorien är full av präktiga pedagoger som besegras socialt av bohemiska artister. Det är närmast en kliché. Att läraren har rätt i sak spelar ingen som helst roll när det handlar om att roa och vinna över en publik. Men på Rembrandt skulle skrattet fastna i halsen.
En dag har Comenius med sig Orbis Pictus (Världen i bilder), hans lärobok i latin som har kallats världens första bilderbok. Rembrandt fnyser åt barnboken som hamnar i händerna på hans dotter Cornelia. Därmed bildas en allians mellan flickan och pedagogen som gör konstnären brydd.
”Varför måste du undervisa alla om allt, till och med min dotter?”
”För att befria dem.”
”Befria? Säger du inte tvärtom, att den här kontinenten består av krig och kamp?”
Allteftersom Cornelia och Comenius lär känna varandra blir Rembrandt mer och mer ifrågasättande.
”Varför vill du sätta alla i skolbänken?”
”För freden.”
”Kan skolan vinna över krigen? Ändra människans natur?”
”Vad vet vi om människans natur?”
Comenius berättar om när han fick ansvar för en kyrka och gjorde om den till skola.
”Två hundra ögonpar i alla åldrar fokuserade på mig. Jag såg frågorna i deras ögon: varför är vi här? Vad kan du göra för oss? Det största tänkbara slagfältet låg framför mig, ingraverat i barnens ansikten. I några såg jag en framtida soldat, men i alla såg jag offer, resultatet av den skrämmande blandningen av hat, tristess, ensamhet och den fåfänga kärleken till det som är förlorat för alltid… I deras ögon mätte jag vidden av det arbete som låg framför mig. Att ge dem tillbaka livslusten, ingjuta tron – inte på Gud, men på mänskligheten. Först deras, sedan andras. Att ta mig an det som värkte i dem skulle hjälpa mig glömma min egen smärta.”
På patriarkers vis fortsätter Rembrandt skydda sin dotter mot Comenius emancipationsförsök.
”Du ger henne skadliga idéer, det räcker att hon kan läsa och räkna för husbehov, det är upp till mig att måla så att hon kan giftas bort.”
Pedagogen ger sig inte utan kastar ständigt nya frågor i riktning mot samvetet.
”Du kanske frågar dig ibland: är jag en bra pappa? Eller: när blir man pappa? Är det när barnet föds eller när det griper om fingret med oväntad kraft? När det ler mot oss? När det första gången säger ’pappa’? Eller när det första gången frågar ’varför’ och väntar sig ett svar?”
Triangeldramat fördjupas när didaktikern avlägsnar sig. Kvar finns tavlan för vilken han suttit modell. Cornelia tycker den är vacker och det gillar inte Rembrandt. Det är som att han tycker att hon förminskar Comenius, och därmed också honom själv. Gradvis närmar sig konstnären sin modell genom att acceptera hans sanningsanspråk även om de springer ur ett annat livsprojekt. ”Comenius står utanför det goda och moraliska. Han är inte god, han vill vara sann. Där är vi likadana.”
En efter en upptäcker Rembrandt likheterna, inte minst under det att han avbildar Comenius med nedfälld blick – precis som han senare ska återge Symeon i templet. Ju längre tid de får isär, desto mer lika blir de i konstnärens ögon.
”Om jag i mina porträtt har återgivit människan i all sin nakenhet och råhet, har Comenius texter fångat barnets storhet och sårbarhet.”
Den viktigaste beröringspunkten är ensamheten. De är båda intresserade av omvärlden på ett sätt som gör dem isolerade. Det de sysslar med, kan inte delas.
Didaktikern från Mähren som en gång fängslade konstnären med sina genomskinligt blå ögon avbildas nu med mörk blick. Dottern anmärker på det, påträngande intresserad av tavlan under arbete.
”Det är en fråga om belysning”, försvarar sig Rembrandt. ”Ta en ny titt imorgon bitti.”
”Men pappa, du säger ju själv att ljuset bor i målningen, strålar ur motivet även när det är mörkt. Han är ju strålande, inte sant?”
”Jag ska göra honom ljusare. Imorgon.”
Efter flera års frånvaro återvänder Comenius till ateljén där konstnären just avlidit framför målningen av Symeon och Jesusbarnet. Pedagogen upplever ett lugn. För första gången kan han betrakta konsten utan att störa dess upphovsman. Duken framför honom, där den döde Rembrandt återspeglas i den gamle Symeon, rymmer hela Comenius livsvärld: den kristna tron, babyns oskyldiga öppenhet och de vuxnas plikt att lära ut.
Det nödvändiga i att lämna ifrån sig barnet till dem som har kunskap och erfarenhet, tilliten i den gesten. Dessutom, som en avgrund, vetskapen att barnet ska offras, precis som hans egna barn fick betala med sina liv och göra honom evigt tung och beslutsam, en mänsklighetens tjänare.
- Klicka här för att läsa Mikael van Reis essä om Rembrandts målning Den judiska bruden
- Se en video från Comeniusmuseet här