Av RICHARD SWARTZ
Att mellan tolv och fjorton miljoner tyskar i samband med det andra världskriget fördrevs ur det östra Europa, har varit ett faktum som hamnat i skuggan av den så mycket större katastrof som kriget i sig innebar. Inte minst i Tyskland har ämnet varit nära nog tabuiserat, förträngt av dåligt samvete och skuldkänslor. Tyska studier av denna massflykt och fördrivning – den utan jämförelse största etniska rensningen i Europas historia – existerar visserligen: men då ofta koncentrerade till delaspekter eller särskilda geografiska områden.
Douglas går till verket utan att vara belastad av tyska komplex. Övertygande visar han att de allierade ofta mycket tidigt ansåg att en fördrivning av tysk befolkning från det östra Europa var en del av efterkrigslösningen; mot slutet av kriget gällde fördrivningen som norm, livligt understödd av slaviska exilpolitiker som till exempel tjecken Eduard Benes. Att ett “projekt” av denna storleksordning oundvikligen skulle leda till kaos och hundratusentals civila dödsfall torde ha varit klart för dem som fattade besluten. Slutresultatet är att tyskarnas månghundraåriga närvaro i de östra delarna av vår kontinent alltsedan 1945 är ett avslutat kapitel i den europeiska historien.
Douglas’ akribi, hans suveräna bemästrande av ett mycket komplext ämne tillsammans med hans vägran att vara “politiskt korrekt”, har givit denna mänskliga tragedi den plats i modern historieskrivning som så länge förvägrats den.
 
– Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken
– Se en intervju med Douglas på engelska här: