Rätten, Lampedusa, Libyen och en fejkad Marina

Premiärministern i rätten

Av ÅKE MALM

En triumferande Silvio Berlusconi lämnar tribunalen i Milano efter att för första gången på 8 år inställt sig vid en rättegångsförhandling som i allra högsta grad angår honom.

Men ingenting han företar sig lämnas åt slumpen. Allt är noga förberett och, verkar det, inplanerat i en större och omfattande strategi.

Redan tidigt på morgonen ”blev han uppringd” av chefredaktören Maurizio Belpietro i Berlusconikanalen Canale 5:s morgonsoffa där Belpietro håller i programpunkten ”La Telefonata”. Ett extraknäck – Belpietros huvudsakliga jobb är att vara chefredaktör för den ytterst Berlusconitrogna Libero. (En ganska vedervärdig s k tidning, om någon skulle vilja veta min åsikt om Libero).

Samtalet mellan Berlusconi och hans bildlikt talat knäfallande löntagare är fullständigt absurt. Den ständigt leende Belpietro frågar: ”Till att börja med – vad handlar egentligen den här processen Mediatrade om?” Naturligtvis svarar inte Berlusconi på den frågan. Han kör istället sin gamla ramsa om åklagarna ”som har en vilja att förfölja mig som inte ens stoppar framför omöjliga och löjliga anklagelser.” Senare lägger han till att denna förföljelsemani har kostat skattebetalarna 20 miljoner euro för löjliga och onödiga förhör utomlands och andra expertutredningar som ingår i utredningen.

Utanför Justitepalatset i Milano finns numera en fast informationsplats för ett 20-tal fanatiska supporters till Berlusconi. De flesta är kvinnor från Syditalien och de flesta är pensionärer. Förra gången när den första formella delen av rättegången hölls fyllde de korridorerna med slagord och uppmuntrande plakat. De tillhör ,bilden av premiärministern som ett stackars förföljt offer för åklagarnas vilja att störta det demokratiska systemet. I botten är de alla kommunister.

Nu kan man fråga sig varför Berlusconi valde just det här tillfället för att visa att han tänker ställa upp när rättvisan kallar – tvärtemot hans principer under de gångna åtta åren. Men ser man till rättegångens sammanträde igår kan man bara konstatera att alla visste att ingenting av vikt skulle förekomma, att ännu mindre något förhör med Berlusconi skulle äga rum. Det här var ännu ett sammanträde av formell karaktär där försvarsadvokaterna visar sina nomineringar och försvarssidan konstitueras. Till slut fastställs rättegångsdagarna. En absolut ofarlig rättegångsdag men tillräcklig för att tillbakavisa oppositionens anklagelser att B. försöker undandra sig rättvisan.

Vad Mediatrade-processen handlar om har jag tidigare beskrivit i dessa bloggar. Men i korthet: det gällde inköp av filmrättigheter från Paramount. Affärerna gick genom den f d egyptiske affärsmannen Frank Agrama. Enligt åklagarna studsade köpehandlingarna genom ett antal brevlådeföretag i olika skatteparadis i avsikt att skapa svarta pengar på olika hemliga bankkonton och köra upp kostnaderna i slutfakturan i avsikt att minska vinsterna i Mediaset.

När Berlusconi kommer ut från domstolen möts han av sina 200 supportrar med jubel. Något dussin TV-kameror skapar lagom kaos så att Berlusconi kan stiga upp på fotsteget till den lyxiga Audin för att ses ordentligt av mängden. Men det har gått rutin i dessa framträdanden och någon riktig entusiasm vill inte infinna sig. Berlusconi vänder sig proffsigt mot TV-kamerorna, vinkar med handflata och underarmen i den där märkliga vinkeln som verkar ha inspirerats av hjältestatyerna av Saddam Hussein.

Det blir inget tal från ”il predellino”, fotsteget. Någon har räknat fel och mikrofonsladdarna räcker inte. Istället får han använda tecken för att svara på journalisternas frågor. Tummen upp för att det har gått bra, fyra fingrar för att visa att nästa gång blir den fjärde april då Ruby-processen börjar. Runt honom kämpar livvaktsgardet – man känner igen dem för att de har skräckslagna ansikten, inte ett leende. En av dem håller upp något som liknar en väska bakom Berlusconis rygg – kanske någonting likt en skottsäker väst om någon skulle våga ett attentat från en plats bakom honom.

Lampedusa

Under tiden växer flyktingkrisen på ön Lampedusa, mellan Sicilien och Libyen. Hysteriska kvinnor på kajen där ständigt nya flyktingbåtar lägger till kräver att de 5 – 6.000 som fyller den lilla ön skall försvinna. Alla tillgängliga lokaler är överfulla. De senast komna övernattar på kajen utan att ha något att skydda sig med, utan toaletter och med ständigt försenade matleveranser.

Det märkliga är att regeringen verkar vara tagen fullständigt på sängen. För några veckor sedan överöstes EU-myndigheterna med krav på hjälp. 50.000, kanske en halvmiljon flyktingar sas vänta på att invadera Syditalien i allmänhet och Lampedusa i synnerhet. Trots detta förbereddes ingenting. Nu saknas torrklossetter och tvättmöjligheter och naturligtvis sängplatser. Enligt tidningsrapporter står tiotals containrar i hamnen fullpackade med materiel men det kommer inget beslut om att de skall öppnas och deras innehåll distribueras.. Frivilligorganisationer som Save the Children och många andra orkar inte med att träda in där de statliga organisationerna famlar efter direktiv uppifrån.

Det är uppenbart att inget land i världen skulle kunna ta emot 10.000 flyktingar under några veckor utan att det blir kaos. Eller 6.000 på 48 timmar. I synnerhet inte på en ön som Lampedusa med en fast befolkning som nu är konstant mindre än flyktingströmmen. Det sprids ständigt nya rykten om flyktingar som tagit sig in i husen för att stjäla. Upprörda mammor säger sig frukta våldsamheter mot sina barn och någon sprider ryktet att någon farlig epidemi är på väg att explodera.

Vad som till slut väcker invånarnas vrede och förtvivlan är känslan av att ha lämnats ensamma inför alla dessa tänkta eller reella faror. Ett rykte talar om att ön kan förklaras i karantän under 40 dagar om någon särskilt infekterad påträffas. Omedelbart börjar folket yla och ser framför sig se en total katastrof för ön och dess turistsäsong.

Mycket av hysterin tycks bottna just i rädslan för att turistsäsongen som närmar sig skall spolieras av de ständiga TV-reportagen om hur flyktingarna fyller ön. Och det kan man förstå, för nu när fisket blir allt magrare är turismen enda sättet att överleva på Lampedusa.

Sedan pågår märkliga manövrer och tidsödande diskussioner bakom vilka många tror sig se cyniska försök att vända flyktingströmmen. Det tar över ett dygn för att fylla det lätta hangarfartyget Giuseppe Garibaldi med 800 flyktingar. Under 15 timmar ligger fartyget utanför Lampedusa och väntar uppenbarligen på order. Sedan ångar det iväg mot Sicilien och flyktingarna förs till området kring den gamla USA-basen Sigonella.

Sedan åker Garibaldi tillbaka till Lampedusa, lastar ytterligare 800 flyktingar och åker till Taranto där ett landområde gjorts om till flyktingläger. Eller vad det nu skall föreställa. Här finns inget vatten och först efter ett tag löses klosettfrågan.

Problemet – eller ett av problemen är just vad det hela skall föreställa. Är det ett centrum för identifiering och automatisk avvisning? Eller en bas för humanitär behandling medan deras ansökningar om asyl behandlas? Eller en plats för deras avstamp för ny flykt?

Det senare verkar vara mest sannolikt. TV-kamerorna filmar dussinvis som hoppar över det låga stängslet och flyr ut genom olivlundarna. Några grips men poliserna är få och har order att inte provocera. Första frågorna som ställs till utsända journalister är: Var ligger Frankrike? Hur kommer man till Tyskland? Rita en karta över Italien så att vi vet var vi befinner oss någonstans.

Det här skulle kunna lugna italienarna. Den allra största delen av båtfolket har inte en tanke på att stanna i Italien. De vill åka till Frankrike så snart som möjligt. Där finns deras släktingar och kompisar som berättat hur bra de har det och hur många jobb som finns.

Men då stöter man på Dublinkonventionen. De franska myndigheterna påpekar att deras första kontakt med Europa var på Lampedusa i Italien – alltså är det Italien som har ansvaret för dem. Cyniker hävdar att det är just därför som plötsligt Italien inte lyckats organisera identifieringen och registreringen. Finns inte flyktingen i någon databas med Italien som ankomstplats så är det Frankrike eller Tyskland som bär ansvaret för dem.

Ett jätteproblem. Inrikesminister Roberto Maroni har varje dag en ny förklaring och en ny anfallsplan. Ena dagen skall det skickas tillbaka på direkten – ”om vi bara hade någon i Tunisien att diskutera med. Men nu har de bytt inrikesminister igen!”. Utrikesminister Franco Frattini hittar på att man skulle kunna skicka tillbaks dem med 1500 euro som hjälp för att starta en egen business. En halvtimme senare ändras det till ett kollektivt bidrag till mottagarlandet, ännu en halvtimme senare förklarar ekonoministern att i förstone skall ändå pengarna ut från den italienska statskassan och där finns inga överskott. Och sedan verkar hela förslaget försvinna i något dimmoln.

Det finns ögonblick när man drömmer sig tillbaks till Romano Prodis regeringsdagar. Det kunde ta tid innan den koalitionen kom till beslut – men sedan genomfördes de vanligtvis.

Maronis partiledare, Umberto Bossi, kommenterar på lombardiska och på sitt folkligt enkla vis – helt i linje med tankarna i någon alpdal: Clandestini – föra de i ball!

Ett i sanning statsmannalikt uttalande.

På onsdag skall – sägs det från ministerhåll – sex fartyg, varav fyra chartrade passagerarfartyg – fylla horisonten framför Lampedusa. Samtliga båtflyktingar som nu vistas på Lampedusa skall tas ombord och lampedusanerna skall kunna dra en lättnadens suck. Återstår en enkel fråga – vart skall transporten gå? Ingen tycks veta – den uttalade förhoppningen är att samtliga italienska regioner skall ta emot var sin del av denna flyktingström. Problemet är att de nordliga redan sagt nej – trots att Maroni skärpt tonen även mot de sina och sagt att var och en måste ta sitt ansvar. Det återstår bara att se vad som händer.

Utelämnad

Så drabbar en videokonferens den italienska politiken.

En kvart före utsatt tid igår kväll meddelades att Obama, Sarkozy, Cameron och Merkel skulle ha en videokonferens för att prata sig samman om Libyenkrisen. I Rom gnuggade man sig i ögonen och undrade om någon glömt Italien.

På TV-nyheterna på kvällen berättades – i de flesta fall ganska skadeglatt – att Obama och gänget gett Berlusconiregeringen en örfil. Det är ju Italien som bär tyngsta bördan under den pågående krisen. Oppositionen talade om en ”diplomatisk katastrof”. Utrikesminister Frattini skyndade till och försökte skyla skadan med ett plåster. ”De skall alls inte besluta någonting. Av de fyra var det Tyskland som inte ville delta i insatsen mot Kadaffi. Jag hade redan försökt tala ”la Merkel” till rätta men misslyckats.”

Frattini menade också att Italien redan fått sin beskärda del av en uppgörelse. Kommandot för Nato:s flottstyrkor ligger hos en italiensk amiral. Centrum för styrningen ligger som vanligt hos AFSOUTH i Neapel. Vad kunde man mera begära?

Återstår ändå huvudpoängen – Italien fick inte delta i konferensen om Libyens framtid. Många talar om en allvarlig kris. Italien är och har alltid varit Libyens främsta handelspartner och den som kunnat köpa merparten av dess olja och gas. Det är inte sagt att detta påverkas av videokonferensen. Men ändå….

Slutligen dagens verkliga groda, så stor och så fet….

Ett mycket sett program i Berlusconikanalen Canale 5 är Forum. En märklig show där äktenskapskriser behandlas inför öppen ridå. Det verkar finnas obeskrivliga skaror av hemmafruar som älskar att följa gräl mellan äkta makar.

En dag är det en kris mellan Marina och Gualtiero som skall avhandlas. Samtalet spårar snart ur och den som abruzzesiska presenterade Marina förklarar: ”Jag är så tacksam för allt regeringen och Berlusconi gjort för oss som drabbades av jordbävningen. Alla har fått en bostad. De kan odla sin trädgårdar och alla affärer arbetar för fullt”.

Det var bara några veckor efter att l’Aquilas borgmästare avgick som protest för att ingenting händer i återuppbyggnaden av den svårt skadade staden. Nu har Marina tänkt till och sanningen ser ut så här: Hon hade aldrig sett Gualtiero före sändningen, allt var uppgjort och hon hade ett manus att följa. Men så tog entusiasmen över och hon sa litet mera än vad hon borde….”

Säger Marina som erkänner att hon fick 300 Euro för att ställa upp i sändningen. Allt var fejkat och hon vet mycket väl att regeringens insatser för jordbävningsoffren till stora delar är en katastrof. Den gamla stadskärnan är fortfarande avstängd. Inga restaureringsarbeten har börjat och några pengar finns inte heller. Det är sant att ca 20.000 fick bostäder men 40.000 drabbade har fått bo på hotell under en period. Vars ägare klagar över att de inte betalas i tid.

Men om program som Forum är fejkade, att även oskyldiga familjegräl blir ett tillfälle att göra regeringspropaganda – var slutar vi då?

Åke Malm

3 kommentarer

  1. Margareta Zetterström says:

    Skulle man kunna få be om en översättning eller förklaring av uttrycket ”föra de i ball”! Bossis grova dialekt är inte begriplig på svenska breddgrader!
    Tackar på förhand!

  2. Åke Malm says:

    Några vänliga läsare av min blogg har bett om översättning av den politiska innebörden i Lega Nords ledare Umberto Bossi sammanfattande uttryck: ”Föra da i ball”, uttalat på hans lombardiska dialekt.

    Utan att vilja värdera utvecklingen i det italienska språket (som väl motsvarar den som skett i svenskan) har det blivit absolut grundläggande i det samtida talspråket att använda sig av delar eller hela manliga könsorgan som förstärkande (rinforzativi) i ett samtal.

    Balle eller palle, även scatole, handlar om testiklar och används i minst två versioner. Antingen säger en person som anser sig störd ”non rompere le palle”, motsvaras i amerikanskan av ”don’t break my balls”. En nära vän och engelsk kollega understryker att det är amerikanska och att vad han vet det i engelska inte finns någon motsvarighet. I varje fall inte i denna aktiva form, utan snarare då i formen att ”vara något”.

    Den andra betydelsen är just Umberto Bossis på normalitalienska ”fuori dalle palle”, egentligen ”håll dig borta från”. Det här kan man höra flera gånger om dagen även i den offentliga debatten runt och i parlamentet.

    Den snällaste varianten jag någonsin sett var Ikea som skulle öppna en ny affär och lockade besökare med helsidesannonser med texten: Vieni a rompere le scatole da noi. Vill man översätta det här snyggt och prydligt blir det ju bara ett : Kom och öppna våra kartonger. Men det fanns alltså en dubbelmening som ingen i Italien boende missade.

    Jag hade hoppats kunna göra en mycket lärdare utredning av detta fascinerande ämne, fullt i nivå med en Ivo eller en Jan-Henrik. Men trots assistans i min favoritboklåda lyckades vi inte hitta någon modern ordbok som tar upp dessa språkliga finessers etymologier.

  3. Margareta Zetterström says:

    Tack för utmärkt pedagogisk förklaring! Jag gissade själv något i den vägen men ville ha min gissning bekräftad.
    Ciao
    Margareta Z

Kommentera: