
En vän, filosofen Lars Hertzberg, har skickat mig ett föredrag han hållit, ”Om Knowing Right from Wrong”. Han utgår ifrån exemplet med författaren P G Wodehouse som under andra världskriget befann sig i Berlin och – möjligen utan att riktigt förstå vad det var han gjorde – lät sig utnyttjas av tyskarna till att göra radioprogram på engelska för USA och han ställer frågan vad politisk oskuld egentligen kan tänkas innebära. Wodehouses predikament, menar han, liknar många mer vardagliga predikament som vi alla kan befinna oss i.
Bör man lära sig mera om läget för mänskliga rättigheter i Turkiet innan man åker dit på semester? Måste man ta reda på om den kosmetik man köper har testats på djur? Är man skyldig att veta om den matta man står i beråd att köpa kommit till genom barnarbete?
I någon mening är vårt ansvar utan gränser, skriver Hertzberg: ”Det handlar om att vara vaken i förhållande till världen runtomkring.”
Jag tyckte först att han är för sträng. Jag kan nämligen tycka att det – när det gäller vårt engagemang i omvärlden liksom vårt föräldraskap – skulle få räcka med vad psykologen Winnicott kallar ”good-enough”: att vi är ”good enough” som föräldrar, ”good enough” som medborgare.

I ett mejl kommenterar Lars mina kommentarer: ”Om det gränslösa ansvaret: min poäng är ju inte att man ska känna ansvar för allting utan att ingen kan bestämma gränser i förväg, vilket inte är samma sak (att säga ”det finns inga gränser” är ju också att bestämma gränser i förväg – f.ö. på ett absurt sätt) men framför allt handlar det inte om vad någon annan kan kräva av en. Över huvud taget handlar moral inte (eller i varje fall inte på något enkelt sätt) om att kräva något av andra – eller kanske: det handlar inte om att _kräva_ saker.” Det resonemanget köper jag. Och förresten: hur skulle man egentligen kunna bestämma vad som är ”good enough”?
Nyligen läste jag om en amerikansk studie, The National Altruism Study, som har gjort begreppet altruism – eller borde vi snarare säga allmän hygglighet? – mätbart. Den visar att en majoritet av USAs befolkning får anses som altruistisk om man med altruism menar att man under det senaste året ska ha gjort minst åtta av följande femton goda gärningar: talat med en deprimerad medmänniska, hjälpt till med hushållsarbetet (!), låtit någon gå före i kön, gett pengar till välgörenhet, hjälpt någon hitta, utfört frivilligarbete, hjälpt de hemlösa, hjälpt någon att få jobb, vattnat blommor och tagit in posten åt en bortrest granne eller kollega, gett upp sin sittplats i bussen åt någon, lånat ut pengar, lånat ut nån ägodel, hjälpt någon att bära, lämnat tillbaka extra småmynt, donerat blod.
När jag såg den här listan slog det mig: tänk om det samma gäller för altruism som för motion, att också de trögaste får lust att höja ribban om den bara lagts tillräckligt lågt? Och listan kan ju på inget vis sägas vara komplett: För egen del är jag faktiskt riktigt bra på att hjälpa till med att lyfta barnvagnar in och ut ur bussar.

Frågan är sen om man kan sänka ribban ytterligare. Min bror Martin berättade följande historia från Köpenhamns nattliv: Han var på väg hem efter en krogkväll, ensam, när någon klappade honom lätt på axeln. Min bror vände sig om och såg en helt främmande ung man som höll en femhundrakronorssedel i ena handen. ”Ursäkta,” sa han mycket artigt, ”Den här stack tyvärr upp ur din bakficka så nu har jag just tagit den. Nu tänkte jag att jag inte skulle springa iväg med den utan att vi kanske kunde dela på den?.” – ”Jaha,” sa Martin häpet, ”men jag har ingen växel.” ”Men det har jag,” sa den unge mannen i det han proffsigt drog fram en plånbok och plockade fram två hundrakronorssedlar och en femtiokronorssedel som han gav Martin.. ”Tack” sa min bror. ”För all del,” sa den andre innan han försvann i skuggorna.
Nu är alltså frågan: var den främmande unge mannen altruistisk? Martin är osäker och önskar på det hela taget att han inte hade sagt tack.