Raseri i Hamburg
Jelinek och Stephens i förening

Elfriede Jelinek och den engelske dramatikern Simon Stephens har skrivit var sin pjäs med samma titel, Raseri, som båda låg till grund för regissören Sebastian Nüblings collage, också det kallat Raseri, som hade premiär på Thalia Theater i Hamburg under hösten 2016. Regissören Melanie Mederlind, som själv satte upp Jelineks Raseri på Borås Stadsteater våren 2017, skriver här om Thalias uppsättning som ett skickligt sceniskt projekt som diskuterar allas vårt ansvar för det samhälle vi vill leva i.

_________

Hösten 2016 hade en intressant teaterföreställning premiär på Thalia Theater i Hamburg. Den brittiske dramatikern Simon Stephens har skrivit en pjäs som heter Raseri, efter Elfriede Jelineks pjäs med samma namn. Stephens pjäs har vid en första anblick inte mycket gemensamt med förlagan, men om man tittar lite närmare ser man släktskapet tydligt. Regissören Sebastian Nübling har i sin tur gjort ett collage med stora textpartier från Jelineks pjäs infogade i Stephens pjäs. Resultatet är ett skickligt sceniskt projekt, som kanske ser enkelt ut i sitt utförande, men som bottnar i ett komplext grundarbete.

Simon Stephens har inspirerats av en bildserie av fotografen Joel Goodman, som dokumenterade nyårsfirandet i Manchester 2015/16. Fotografierna visar Manchesters ungdomar i ömsom ömsinta ömsom dekadenta situationer: berusade kärlekspar, ungdomar som sitter mitt på gatan och sover, pissar, spyr, gråter eller kollar på mobilen, och poliser som måste ingripa när det blir bråk. Medan Jelineks pjäs utgår från såväl terrorattentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo som Den rasande Herakles av Euripides och Freuds teorier om Prometeusmytens symbolik, så reflekterar Stephens över vad dessa ungdomar i Manchester säger, tänker och känner där de ränner runt i nyårsnatten.

Elfriede Jelinek

Stora scenen på Thalia Theater är svart och tom, som asfalten på en gata i Manchester efter att alla har gått hem. Det enda scenografiska elementet är en enorm neonskylt där det står HAPPY NEW YEAR! Scenen fylls istället med åtta skådespelare, och eftersom det är nyår är deras kostymer fantasifulla, färgglada och glittriga. Föreställningens ensemble består av sju yngre skådespelare, som gestaltar ungdomarna i Manchester, och en äldre skådespelerska som spelar Elfriede Jelinek. I Jelineks senare pjäser är hennes röst ständigt närvarande, likaså i Raseri. Hon skriver lika mycket om terroristernas raseri, som om sitt eget. Och i Sebastian Nüblings iscensättning, framträder Jelinek med rött läppstift och iklädd en brandvaktsuniform eftersom, som hon själv skriver, det alltid brinner någonstans: 1

"Det är alldeles mörkt, men någonstans ifrån kommer det ett glödande sken, ingen aning, om det är något som brinner nu igen, det är alltid något som brinner här, gärna en människa också, elden tar allt, den är minst kräsen av oss allihop. Raseriet rycker omkring sig som ett farligt djur, det lever, det är aldrig stilla, kan jag tala om för er, jag har känt det tydligt."

Stephens anger själv, att hans pjäs är skriven som en kontrapunkt till Jelineks. Medan Jelineks pjäs är skriven som ett långt ordflöde, utan scenindelningar, repliker eller rollnamn, har Stephens skrivit flera korta scener, som snapshots, där ett flertal karaktärer passerar revy och ibland återkommer. Det som deras texter har gemensamt är, att det är ungdomarna som talar. I Jelineks pjäs, och i Sebastian Nüblings iscensättning, kontrasteras deras ord av en äldre generation, representerad av Jelinek själv och hennes språk. Det är ungdomarna som talar, för det är ju oftast de unga som utför terrorattentaten, och de saknar framtidstro. Jag är så jävla trött på att vara pank, säger rollfiguren Maria i en av Stephens scener, jag är alltid pank, har alltid varit, jag vill bara ha lite mer bara för en liten stund. Jelinek konstaterar, med empati för dessa ungdomar: Problemet är som vanligt, att ingen älskar oss.

Konsekvenserna av avsaknaden av framtidstro känner vi till, och både Stephens och Jelinek påminner oss om raseriet, hatet, våldet, och innan dess – intoleransen. Men båda dramatikerna pekar också på en kulturell och moralisk dekadens, vilket man kan skönja i Joel Goodmans fotografier från nyårsnatten, och som i Thalia Theaters uppsättning gestaltas i form av ett Rave Party, som för tankarna till Sodom och Gomorra. Simon Stephens skrev sin pjäs mitt under valkampanjen för Brexit och mot bakgrund av ökade ekonomiska och sociala spänningar i Europa. Och regissören Sebastian Nübling låter de brittiska ungdomarna i Manchester uttala terroristernas hot från Jelineks pjäs:

"Jag säger: Lev väl ni, era dårar! Minsann, en sak är klar: Oss har ni inte sett för sista gången, ja ja, skrik ni bara, det kvittar mig, oss ska ni nog få se, och det blir då det sista, som ni ser. Men nya kommer, alltid nya, liksom vi, dyker bara upp från ingenstans, som drömbilder i solen, då ska ni se upp! Deras raseri är ännu större än vårt, vart och ett allt större."

Kanske är uppsättningen på Thalia Theater vid första anblick mer Stephens än Jelineks, men de kompletterar varandra i både form och innehåll. Det är intressant att se, att det är möjligt att frigöra Jelinek från hennes collage av citat och referenser till den västerländska litteraturen och historien, och att hennes utkristalliserade röst fortsätter att klinga klokt. Det är två dramatikergenerationer som möts på scenen, två teatertraditioner, och två väldigt olika språk. Och även om det karakteristiska för Jelineks dramatiska form inte blir lika tydligt framträdande på scenen den här gången – de vävda, sammanflätade tematiska trådarna, rytmen och musikaliteten i hennes långa ordkaskader, satiren och den groteska överdriften – kan man ändå urskilja hennes konstart.

Och även om Stephens och Jelinek talar och skriver olika språk, så har de det gemensamt, att de ser på teatern som ett politiskt forum, och de anser att teaterns främsta uppgift är att ifrågasätta och inte enbart att underhålla. I programmet till föreställningen på Thalia Theater, finns det en intervju med Simon Stephens, där han får frågan, om hur han ser på sin uppgift som dramatiker i den politiska situation som Europa befinner sig i just nu. Stephens svarar, att teatern föddes i det antika Grekland för att blottlägga skillnaden mellan lagarna och rättvisan – för att kunna förbättra lagarna. Han fortsätter med att säga, att kommersialiseringen och avpolitiseringen av dramatiken skadar demokratin, och att han själv är medskyldig till denna kommersialisering.

I denna tanke om kollektiv skuld finns det, trots alla skillnader i språk, stil och form, slutligen ett släktskap med Jelineks dramatik. Det är kärnan i Jelineks skrivande, att offer och förövare är ett och samma folk. Med insikten om den strukturella orättvisan, som ligger till grund för många av de problem som de europeiska länderna brottas med efter finanskrisen, finns det samtidigt en övertygelse om, att vi alla bär ett ansvar för det samhälle som vi vill leva i. Och även om man kan känna raseri inför avsaknaden av framtidstro, vanmakten och orättvisan, så måste steget alltid vara långt till våldet. I sin egen pjäs Raseri, citerar Elfriede Jelinek tyska Wikipedias beskrivning av hur en Kalasjnikov fungerar, i ett försök att förstå våldets språk, men hon kommer fram till att hon inte begriper sig på den där apparaten:

"Jag ser avtryckaren, vet också, hur den hanteras och vad som händer då, men vi undrar i alla fall: Var greps vi av raseriet? Var greps alla av raseriet, i alla fall nästan alla? Var var det? Var fördärvade det oss? Vems fördärv är det vi har ombesörjt?"


Melanie Mederlind

Bild Torsten Jurell ©

 

Melanie Mederlind

Regissör och översättare

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

1 kommentar

  1. Tomas Forser says:

    Välavvägd text om Jelineks Raseri. Jag tog del av pjäsen på Borås stadsteater i våras. Det var inte bara en stark föreställning men också en indirekt hyllning av ensemblespelets nödvändighet och kvaliteter. Så mycket faller isär på scenerna nu. Ensemblerna löses upp och spelteknik offras för effekter. Där saknas ett långsiktigt arbete mot en samtidsteater med gemensam estetik och riktning. Enskilda föreställningar blir överraskningar men alltför sällan uttryck för en hållning över tid och i sammansvetsning av grupp. Samtidigt som Borås kom med Raseri på scenen i en välgjort avancerad föreställning rasade teatern samman ännu en gång och ställdes utan konstnärlig ledning och fortsättningen blev en fråga för interna lösningar.
    Befriande därför att höra Jelinek och se en föreställning vars mål var större och djärvare än att behaga stadens gängse stadsteaterpublik.

Kommentera: