Misteri di Roma

Kardinal Sepe

Av ÅKE MALM

Roms mysterier har alltid varit ett kärt ämne för journalister, författare och filosofer. Jag får med Googles hjälp upp 807.000 träffar på frågan ”misteri di Roma”.

Och om mysterierna haft karaktären av skandaler har det alltid puttrat ordentligt i Roms salonger. En som ägnade sig åt detta tema var franske f d diplomaten Roger Peyrefitte som bl a skrev Les Clefs de Saint-Pierre och som föregrep med åtskilliga decennier de senaste årens avslöjanden om de sexuella förvillelserna i vissa katolska prästkretsar. Från en åldrig belgisk kollega på pressklubben fick jag rådet att läsa den boken – ”annars förstår du inte ett ord av det du läser i telegrammen”, rådde han mig.

Idag handlar det inte om sex när alla italienska media sätter rubriker som: Kardinalen Sepe föremål för utredning. Nu handlar det om pengar, stora pengar. Det handlar om ministrar som ännu en gång tycks ha haft svårt att skilja mellan statens pengar och de egna.

Kardinal Sepe är nu högste prelat i Neapel men innan han fick den titeln var han åren 2000 och 2006 prefekt för Kongregationen för folkens evangelisering. Bakom detta stolta namn döljer sig en av katolska kyrkans mäktigaste institutioner, Propaganda Fide. Den är en av nio ”congregazioni” inom den romerska kurian. Man skulle kunna likna dem vid ”vanliga” staters ministerier eller departement.

Propaganda Fide bytte namn när påven Paulus VI omorganiserade kyrkans styrelse, la Curia på 60-talet. Enligt påvebullan Immortalis Dei skulle Propaganda Fide istället heta Folkens evangelisering. Det här var efter andra vatikankonsiliet och den kyrkliga självkritiken avspeglades också i detta namnbyte. Propaganda Fide hade alltför mycket av ”la Chiesa trionfante”, den triumferande kyrkan över sig. Men institutionens uppgifter är med få skillnader desamma som alltid: att organisera missionerandet världen runt.

Propaganda Fide

Nåväl, trots alla namnbyten är det ändå Propaganda Fide som används i dagligt tal. Det står fortfarande kvar som inskrift på den sidan av det vackra barockpalatset vid Piazza di Spagna som vetter mot Piazza Mignanelli. Där inne finns ”ministeriets” administration som sannerligen inte bara sysslar med fattiga missionärer utan också handhar ett väldigt fastighetsinnehav. Kort och rått sagt: Propaganda fide är en av Roms största fastighetsägare.

Nu är det särskilt två fastigheter som dragit till sig intresset från åklagarna i Perugia – de som utreder större delen av skandalerna kring G8-mötet som jag tidigare beskrivit.

Vi som färdas i Romtrafiken har sett palatset gömt bakom byggnadsställningar och täckelse under långa tider. Någon form av restaurering har pågått men som alltid har den krävt en rundlig tid. Så rundlig att statsrevisorerna, Corte dei Conti, börjat granska arbetena närmare. Efter detta la åklagarna i Perugia samman ett och annat och och resultatet blev uppseendeväckande.

Först bara en kort sammanfattning av G8-skandalen. Den första tanken var att världens ledare skulle träffas på den tidigare USA-basen på Isola di Maddalena, utanför norra Sardinien. Det brådskade och Guido Bertolaso, chefen för Räddningstjänsten, Protezione civile, fick uppgiften att bygga om och snygga upp bland de gamla militära anläggningarna. Han tog kontakt med chefen för Byggnadsstyrelsen, Consiglio superiore dei Lavori Pubblici, Angelo Balducci, som just fått en påvlig hederstitel, ”gentiluomo del papa”, vilket gav honom ett viktigt kontaktnät inte minst mot Vatikanens bank, IOR. Balducci åt lunch med byggmästaren Diego Anemone och utan att de visste något fotograferades de av spanande karabinjärer. Efter dryga 5 miljarder kronor investerade i projekten för Maddalenabasen, fantastiska byggnader som uppfördes i rekordfart, inträffade jordbävningen i l’Aquila. Blixtsnabbt togs beslutet att flytta G8-mötet till den drabbade staden med en ny miljardrullning för att uppföra bostäder åt de drabbade.

Vi klarade det på fem månader, brukar en stolt Berlusconi förklara.

Det byggdes också jättefina hus. För runt 25.000 drabbade, till en kostnad som låg 3-4 gånger över ett normalt byggpris – och långt från l´Aquila. Och det totala antalet drabbade var 60.000 – så nästan 35.000 bor fortfarande på hotell. Och nu är katastrofpengarna slut och ingen vet vem som skall betala hotellnotorna. Samtidigt växer kritiken och opinionen mot att staden l’Aquila lämnats åt sitt öde och sina ruinhögar. Ekonomin är slagen i spillror och inom kort skall katastrofoffren börja betala skatt – en ny sten på deras börda.

Och ännu har inte en sten flyttats för att börja återuppbyggnaden. Större delen av rasmassorna ligger fortfarande på gatorna av den enkla anledningen att ingen kunnat bestämma var de skall dumpas.

Propaganda Fide vid Piazza di Spagna

Hur hänger nu allt detta ihop med kardinalen Sepe. Jo, som chef för Propaganda Fide gav han order om att Räddningstjänstchefen Guido Bertolaso skulle få en bostad på Via Giulia, inte långt från Birgittaklostret vid Piazza Farnese, mitt i Rom. Åklagarna hävdar att lägenheten betalades av Diego Anemone medan Bertolaso menar att han fick den som en väntjänst från Propaganda Fide. Dock påpekar ägaren sedan 20 år av lägenheten att den inte längre hade något med Vatikanen att göra och att hyran alltid betalades för sent och av Anemones vänstra hand.

Nu visar det sig att Anemone också hade kontakt med Berlusconis tidigare minister för allmänna arbeten, Pietro Lunardi. Resultatet av alla kontakter är, menar åklagarna, att staten betalat restaureringen av Propaganda Fides palats med över 2,5 miljoner euro samtidigt som minister Lunardi privat kunnat köpa 960 kvadratmeter bostadsyta, dvs ett helt palats vid Via dei Prefetti. Det betyder, anser åklagarna, att han betalade en bråkdel av marknadsvärdet för ett hus som ligger mindre än 50 meter från parlamentet.

Tjänster och gentjänster, anser åklagarna och anklagar kardinal Crescenzio Sepe och ministern Pietro Lunardi för grav korruption.

Detta om Vatikanens husaffärer.

Så något om läget för la legge bavaglio, munkavlelagen – förslaget att stoppa publicering av rättegångsmaterial och försvåra för åklagarna att genomföra telefonavlyssning. Lagförslaget godkändes i senaten, som jag berättade i förra bloggen, och ligger nu i deputeradekammarens utskott. Där har oppositionen öppnat spärreld och får ett visst stöd även av EU som lovar hålla ögonen öppna om media skulle få svårigheter. Silvio Berlusconi vill ha lagen godkänd före sommaruppehållet. Det kan bli svårt, menar många eftersom han också har bråttom att få igenom ”la manovra”, den korrigering av budget som EU och hans ekonomiminister kräver.

Oppositionen mot nedskärningarna växer eftersom de drabbar nästan hela samhället. Det gäller skolan, universiteten, forskningen och inte minst alla dem som under de senaste 10 åren levt på tillfälliga jobb eller kontraktsjobb. Skolan lär förlora bortåt 25.000 lärare och möjligheterna att köra fulltid i skolorna är på många håll redan lika med noll.

Det här drabbar arbetande föräldrar som måste ordna med barnhämtning och -passning. Bland de drabbade finns också alla Italiens fem poliskårer. Det finns inga pengar längre till bensin och reparationer av bilarna och framför allt inte för någon övertid. Denna har annars utgjort en försvarlig del av polisernas löner.

Sannerligen en märklig situation för ett parti som Berlusconis. Det gick till val med löften om att satsa på tre III: Istruzione, Internet och Inglese – alltså utbildning, Internet och engelska. Samt säkerhet i form av hårdare satsning på polisövervakning för att ge medborgarna trygghet.

Sergio Marchionne

Samtidigt pågår omställningen i det privata arbetslivet. Hundratals små och medelstora företag lägger ned eller flyttar produktionen österut någonstans. 238.000 nya arbetslösa räknas in men statistiken säger ingenting om det verkliga allvaret. Hundratusentals, särskilt kvinnor, har redan slutat söka jobb och finns därför inte med i statistiken.

Och i morgon skall arbetarna vid Fiat-fabriken i Pomigliano d’Arco, någon mil norr om Neapel folkomrösta om företagschefen Sergio Marchionnes krav för att fortsätta produktionen där. Han vill att facket skriver under ett avtal där sjukfrånvaron skall vara närmast noll och att arbetarna går med på att frånhända sig strejkrätten. Två av landets största fack har sagt ja, katolska CISL och socialdemokratiska UIL (med alla reservationer för verkligheten bakom detta försök att översätta till svenska).

Vänsterfacket CGIL nekar och hävdar att detta bara är första steget. Därefter kommer alla regler facket kämpat sig till under de senaste 40 åren att falla. Marchionne hånar och säger att senaste strejken var ju bara för att jobbarna skulle kunna se landslagsmatchen i Sydafrika (och den var ju inte mycket att se).

Under tiden kan han konstatera att hans aktion har lyckats. Facket har splittrats, vänstern ligger lågt och 50.000 demonstrerar med facklor längs gatorna för jobben. Vilka arbetsvillkor som helst – bara inte fabriken läggs ned. Det är lätt att skriva katastrof, men för området kring Neapel betyder 5.000 jobb allt.

Nu konstaterar statistikinstitutet också att statsskulden nått – 1.812.790 miljarder euro. Nytt rekord.

Åke Malm

Kommentera: