Av JAN HENRIK SWAHN
Det har sina sidor att bo högt uppe bland bergen utan bil. Jag inser att jag inte klarar mig längre utan en liter mjölk och en aubergin, väntar tills temperaturen kryper ner mot trettio grader i skuggan och ger mig av. Jag passerar olivträden, har blivit bortskämd med fina skördar i flera år, ljuvlig olivolja, köket en orgie i olika skålar fyllda med oliver i vattenbad för att laka ur bitterheten, men i år är det glest mellan de små frukterna.
De första kilometerna går lätt. Förbi fikonträden, den gamla cisternen, fältsängen omgjord till grind, världens sämsta vakthundar som bara viftar på svansen och vill ha godis, kaktusarna som bygger sina märkliga torn av mussepiggöronliknande enheter, kon som råmar, brandmannen som sitter och vaktar vid kyrkan med sin brandbil. Nu är jag nere i byn. Det finns cirka 250 invånare och medelåldern är 85 men det känns som att vandra förbi rätt lyckliga små ålderdomshem. Alla sitter ute. Vattenkannan går runt bland buskarna och plantorna. Samtal pågår. Det får bli som det blir.
Efter zigenarnas hus och den övergivna villan med arabisk skrift på fasaderna är jag ute på stora vägen. Bilarna kör snabbt. Här är det lätt att bli platt. Jag har med mig en pannlampa. Vet att det kan bli sent. Närmsta affär är nästan en mil bort. Svetten rinner nerför ryggen. I grannbyn får jag syn på det gamla järnvägsspåret. Jag bestämmer mig för att lämna den farliga huvudvägen och bli rallare i stället, eller kanske luffare, om det nu är något man blir bara för att man hoppar mellan syllar.
Något händer med mig när jag går där. Det finns liksom ingen återvändo. Jag vandrar in i ett nytt liv. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det är nu filmkameran tonar ut, jag blir mindre och mindre och det står THE END över hela duken. Mitt liv tar en ny början men filmen tar slut. Var den bra?
Ja, något händer med mig. Hur gick luffarna? Hoppade de från syll till syll? Balanserade de på rälsen? Blev de trötta i fötterna av all makadam? Framför mig kilometer efter kilometer av smalspårig järnväg som ett streck mot bergen och solnedgången i fjärran. Några av dem gick ända till Paris. De var autodidakter, arbetarförfattare. Nu är det jag som går här och jag ska bara till byn Dorio och köpa en liter mjölk och en aubergin. Vilka författare är det mer som går längs gammal nerlagd tågräls nuförtiden? Ger det dem inspiration att skriva om gamla tåg eller om nya, mer moderna fortskaffningsmedel? Får det dem att se livet i nya färger?
Alla mina manliga vänner har slutat dricka mjölk. Jag tillhör en generation som har börjat tänka på slutet. THE END. There he goes. Av någon anledning påverkar det mig på ett sätt som jag inte har kunnat förutse. Det började med att jag inte lyssnade så mycket på musik längre. Fortsatte med att jag inte läste lika många böcker som förut. Och har nu nått fram till att jag inte skriver så mycket längre. Och det är inte för att barnen, brödjobben, husfriden, aktiviteterna, husbyggandet, blåbärsplockandet och sopsorteringen står i vägen utan för att det allra viktigaste helt enkelt är att solen går ner just nu, där borta, bortom bergen, röd.
Till slut dyker Dorio upp med sina tinnar och torn. Jag har vandrat i några timmar, affären är antingen nerlagd eller så stänger den när det blir mörkt, i så fall hinner jag. Slår mig i slang med två unga kvinnliga getherdar, vars imposanta kräklor har handtag som välver sig över deras huvuden. Jag gissar att det är första gången i livet som de möter någon längs den här järnvägen. Vi berättar om våra liv. En av dem frågar om man pratar grekiska i Sverige.
Efter att ha handlat aubergin, apelsiner, vitlök, aprikoser och ett batteri vänder jag hemåt. Nu är det kolmörkt så det får bli stora vägen. Efter några kilometer slår jag mig ner på en bytaverna, dricker några öl, äter en sallad, lite kött, en tallrik friterade grönsaker. Panagiota som driver stället ber sin bror köra hem mig (det vinner jag en timme på). Knappt har vi satt oss i bilen förrän han kör över en katt, en lätt duns som knappt märks men mitt hjärta far iväg brant över bergen. En vit katt, oskuldens färg och hela dagen har jag översatt en essä om hur västerländska filosofer och kyrkofäder ringaktat djuren och ansett deras död vara helt utan betydelse. ”Där försvann en själ”, säger föraren lakoniskt och det märks att han är tagen. Han körde inte ens fort, katten gjorde en idiotisk manöver, felbedömde situationen fullkomligt. Vit. Jag glömde mjölken.