”Rädslan för statens vrede”

Vasilij Grossman

Vasilij Grossman

Av MARGARETA ZETTERSTRÖM

I den ryske författaren Vasilij Grossmans stora roman ”Liv och öde” (Historiska Media 2007), som utspelar sig under andra världskriget, finns i det rika persongalleriet en sovjetisk atomfysiker, framgångsrik inom sitt område men med ”handikappet” att ha en judisk mor.

Helt plötsligt märker denne vetenskapsman, vid namn Viktor Strum, att det börjar hända gåtfulla saker runtomkring honom: han får något mindre livsmedelstilldelning än sina kollegor, han blir inte längre bjuden på middag hos sina överordnade, hans synpunkter nonchaleras. Han möter också oväntat motstånd när han gör en stor vetenskaplig upptäckt, inser att det tisslas och tasslas om honom bakom hans rygg.

En dag säger en kollega som bevistat en middag som Strum inte blivit inviterad till: ”Ni förstår, jag fick för mig att våra institutschefer funderar på att göra er till syndabock i samband med kampanjen för partimässighet inom vetenskapen. Ni vet hur kampanjerna bedrivs hos oss. Man väljer ut ett offer och så hamrar man på.”

Viktor Strum blir stel och stum, vet inte riktigt vad han skall säga. Han känner en ilning av rädsla, ”den där rädslan som alltid funnits fördold i hans hjärta, rädslan för statens vrede, rädslan för att falla offer för denna vrede som förvandlade en människa till damm”.

Benrester från barn, som mördades av Khmer Rouge

Benrester från barn, som mördades av Khmer Rouge

Jag läser just nu Grossmans roman med glödande ögon. Men av någon anledning fick dessa rader mig att stanna upp i läsningen. Jag kom nämligen att tänka på Forum för levande historia och den kampanj som denna statliga myndighet just har inlett. En kampanj som har till syfte att lära svenska folket hur man rätt skall värdera Pol Pot-regimen i Kambodja under sjuttiotalet och som i detta syfte hänger ut namngivna, ännu levande, svenskar vilka 1978 reste till landet som en officiellt inbjuden vänskapsdelegation.

Självklart är det oändligt mycket som skiljer 2000-talets Sverige från 1900-talets Sovjetunionen eller Nazityskland. Naturligtvis är det inte döden i koncentrationsläger, tortyr, nackskott, tvångsarbete eller indragna medborgerliga rättigheter som hotar dem som nu hängs ut. Men bara det faktum att en statlig myndighet getts rätten att sätta sig till doms över enskilda personers bedömningar och ställningstaganden får mig faktiskt att rysa av obehag.

I rättvisans namn skulle man förstås kunna kräva att Forum för levande historia även inledde kampanjer mot alla dem som inte protesterade mot USA:s krig i Vietnam, Laos och Kambodja eller som rentav aktivt stödde denna amerikanska krigföring. Men det är faktiskt inte det som är lösningen på problemet med statlig, och därmed skattefinansierad, mobbning av enskilda personer.

Nej, enda rimliga lösningen är — som Åsa Linderborg och andra debattörer redan föreslagit — att lägga ner Forum för levande historia och låta medborgarna själva, akademiska historiker likaväl som vanlig historieintresserad allmänhet, studera och diskutera utan inblandning av statliga pekpinnar.

För om det nu var så som dåvarande statsministern Göran Persson hävdade när han på nittiotalet fick idén till detta projekt, nämligen att svenska skolelever vid den tiden visste för litet om Förintelsen, då borde ju det framför allt ha setts som ett underbetyg för historieundervisningen i den svenska skolan.

"Rättfärdighet råder"

"Rättfärdighet råder"

Och ett sådant missförhållande åtgärdas rimligen bäst inom skolans ram (mer historia på schemat, bättre utbildade lärare och en effektivare och mer inspirerande undervisning). Inte genom att inrätta en statlig myndighet som — precis som i totalitära stater — föreskriver hur medborgarna skall se på olika historiska skeenden.

Uthängningen av de fyra Kambodja-resenärerna blir också extra osmaklig om man betänker att en av dem företog denna idag så hårt kritiserade resa av det skälet att hon ville söka svar på vad som hänt hennes kambodjanske make, en diplomat som av patriotiska skäl återvände till sitt land när röda khmererna kom till makten men som greps strax efter hemkomsten och sedan mördades i ett av regimens tortyrfängelser.

Om detta tragiska öde har sonen Jesper Huor skrivit en skakande bok, ”Sista resan till Phnom Penh” (Ordfront 2006), som jag varmt rekommenderar till läsning. Det är en bok som i stället för att brännmärka, nita och sätta dit söker belysa, förklara och problematisera. Allt i syfte att försöka förstå det som annars bara tycks obegripligt och oförklarligt.

MARGARETA ZETTERSTRÖM

_____________

  • Se Levande Historias reklamfilm om utställningen här
  • Läs några av Jan Myrdals uttalanden här
  • Läs också Lars Linder i DN om utställningen
  • Läs Merete Mazzarellas inlägg om ett samtal med meningsmotståndare utan ”angrepp på de individer som tänker tankarna”
  • Läs Lars Lindvalls anmälan av Le Portail en bok av Francois Bizot om Deuch, en av ledarna inom Khmer Rouge
  • Artikelsök – mer att läsa
    Här kan du söka på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Loading

Kommentera: