”Tussy är jag”, brukade Karl Marx säga. Tussy var smeknamnet på den yngsta överlevande dottern, Eleanor. Hon var en märklig och framstående kvinna, väl värd att minnas i sin egen rätt och alldeles oavsett vem hon var dotter till. Hon spelade en viktig roll i Storbritanniens politiska liv, hon var kulturellt inflytelserik, och hon fick ett märkligt och tragiskt levnadsöde.
Holmes bok är, kan man säga, en typisk brittisk biografi, välskriven, läsvänlig och tämligen ordrik. Men den har också mer specifika kvaliteter: en god kännedom om dramats huvudpersoner och deras tankar och ideal liksom om tiden under vilken de levde. På köpet får man ta en viss ”söt” ton, ett slags gullande med dramats huvudpersoner. Framställningen har också en djävul, Eleanors stora passion, den notoriskt svekfulle Edward Aveling, biolog och socialist. Holmes går så långt att hon sätter viss tilltro till ryktena att Eleanor i själva verket inte skulle ha begått självmord utan blivit mördad.
Men låt oss börja från början. Eleanor Marx föddes år 1855 under en ohyggligt tung period i familjen Marx liv. Jenny Marx, hennes mor, hade fött fem barn, men tre av dem var redan döda, två vid späd ålder. Det hårdaste slaget var när den 8-årige sonen Edgar (”Musch”) dog, en begåvad, intagande pojke som älskades av alla. Eleanor blev på sätt och vis den som skulle ta hans plats. Det är inte så underligt att hon med sin fars ord blev en ”pojkflicka”.
Hon var en lysande begåvning men också en sensibel natur som pressades hårt av den miljö och det samhälle som hon växte upp i. Hon var brådmogen men drabbades som så många andra flickor i drottning Victorias Storbritannien av anorexi. Tidigt mötte hon också kärleken när en ung hjälte från Pariskommunen 1871 dök upp i föräldrahemmet. Han hette Prosper-Olivier Lissagaray, och han var i färd med att skriva den första historiken över det uppror som han nyss deltagit i. Av den anledningen sökte han vägledning hos Karl Marx, som villigt bistod honom med råd och dåd. Däremot blev både Karl eller Jenny förskräckta när Lissagaray framgångsrikt gjorde yngsta dottern sin kur. Förhållandet varade några år innan Eleanor tröttnade på sin kavaljer.
Under föräldrarnas sista år i livet blev Eleanor ett viktigt stöd för dem. När fadern dött 1883 var det hon som tog på sig uppgiften att bli hans förste biograf, och hon skrev flera artiklar om honom. Snart var det också hon som i vissa avseenden förde hans verk vidare. Hon blev en lysande talare som fick en framträdande roll i den brittiska arbetarrörelsen. Hon höll också vakt mot dem som ville göra hennes far till en dogmatiker. Holmes berättar att hon under en av sina många föredragsresor råkade hon ut för en man som efter hennes anförande förklarade för henne vad hennes far egentligen hade menat. När mannen hunnit till punkt utbrast Eleanor: ”Himlen må bevara Karl Marx för hans vänner!” Hon var över huvud kritisk till den idolisering som fadern utsattes för. När socialister och socialdemokrater från hela Europa och USA samlades i Paris 1889 för att skapa en ny International blev hon misslynt när hon fick se ett jätteporträtt av Karl Marx ovanför talarstolen.
Det var den levande Marx, ständigt på väg mot nya mål, och inte ett monument som hon ville bevara för eftervärlden. Hennes bild av människan Marx förändrades också postumt, när hon fick veta att hon i Freddy Demuth hade en halvbror. Freddy var son till familjen Marx alltiallo, Helene Demuth. Officiellt hade det alltid hetat att Freddy var Friedrich Engels son. Freddy hade alltid hållits utanför familjen, men det hindrade inte Eleanor och honom från att bli goda vänner.
Sanningen om Freddys ursprung förändrade i någon mån hennes bild av fadern. Till sin syster Laura skrev hon att Marx storhet som tänkare och politiker var orubbad – men bilden av människan Marx hade fått sig en törn.
Eleanor var inte bara politiskt verksam utan också mycket aktiv i kulturella sammanhang. Det var hon som först översatte både Gustave Flauberts Madame Bovary och Henrik Ibsens Ett dockhem till engelska. Hon hade till och med vissa framgångar på scenen. När den svenska författaren Anne Charlotte Leffler – stor i sin samtid och idag åter på mångas läppar – besökte London, var det självklart för henne att ta kontakt med Eleanor Marx.
Olyckan i hennes liv var förhållandet till Edward Aveling, en man som hon uppenbarligen var djupt förälskad i och som själv hänsynslöst utnyttjade hennes känslor. Det var hon som fick försörja honom och även bekosta hans erotiska eskapader, samtidigt som han svartsjukt vakade över henne. Hon hade bättre friare – George Bernhard Shaw, dramatikern, var en av dem – men hon höll fast vid sin Aveling. Många av Eleanors vänner såg det orimliga i förhållandet och ångrade efter hennes tragiska död att de inte inskridit.
Eleanor dog av en överdos gift. Den vanliga (och jag tror sannolika) är att det var självmord; idén att någon gång beröva sig livet hade följt henne sedan tonåren. Troligen hade hon och Aveling kommit överens om att gemensamt gå i döden. Men som så ofta svek han henne även denna gång. Det är däremot svårt att föreställa sig denne ynkrygg som giftmördare.
Se ett samtal med Rachel Holmes från Charleston Festival 2014 här