En ljuvlig och knapp mil lång cykelfärd från den lilla kur- och badortspärlan Binz på Rügens ostkust ligger Prora – ursprungligen en av Nazityskland aldrig färdigställd monumental semesteranläggning. Med en längd på närmare en halvmil längs med Prorer Wieks strand sträcker än idag den väldiga huskroppen, som under byggnadsåren 1936-1939 stolserade med namnet KdF-Bad Prora, ut sig i all sin falnade glans. (KdF stod för Kraft durch Freude, en nazistiskt kontrollerad och propagandistisk fritidsorganisation, vars syfte var att på olika sätt aktivera medborgarna i Nazityskland och sammanlänka dem med staten).
I Prora, som i själva verket var den första av fem planerade gigantiska badanläggningar, var det tänkt att tiotusentals sommarsemestrande familjer ur ”den tyska folkgemenskapen” (alltså ariska tyskar) skulle få åtnjuta en veckolång subventionerad rekreation med bad, nöjen och vila.
När kriget bröt ut 1939 stoppades emellertid byggplanerna, och det storstilade projektet avstannade. Kvar blev ett monstruöst torso av betong, en gigantisk arkitektonisk stomme utan innerväggar, fönster, interiörer och elektricitet.
I maj 1945 tog istället den sovjetiska armén kontroll över Rügen. Initialt använde man de övergivna byggnaderna som övningsområde för fallskärmsjägare, och något senare inrättades en beryktad arrestanstalt i en del av anläggningen. Småningom kom den östtyska folkpolisen att utnyttja det enorma byggnadskomplexet som kasern, och snart utgjorde Prora en hemlig bas där ”arbetar- och bondestaten” DDR:s folkarmé (DVA) successivt utvecklade sin militära kapacitet.
Redan 1952, då fler än 10 000 unga östtyska män skickades till platsen, fick Prora rykte om sig att vara en hård och tuff miljö, internt ibland kallad ”benkvarnen”. Många före detta östtyska värnpliktiga har vittnat om närmast traumatiska upplevelser under sin tjänstgöring på platsen. I en informationsfilm på det i huskomplexets norra del inrättade museet Dokumentationszentrum Prora, som jag besökte i somras, avslöjas dessutom att DDR:s armé i största hemlighet under tidiga 80-talet upplät delar av Prora till ett slags träningsläger för palestinska PLO-medlemmar.
Efter den tyska återföreningen 1990 övertogs militärförläggningen av Tysklands försvarsmakt (Bundeswehr), varpå man snabbt avvecklade ”kolossen i Prora” som militärbas. Sedan dess är byggnadsverket öppet för allmänheten och har utvecklats till en populär turistattraktion, med museer, butiker, restauranger och ett vandrarhem. Delar av byggnaden har på senare år lyxrenoverats, och där trendiga mäklarbyråer i Berlin nu erbjuder exklusiva semesterlägenheter med havsutsikt till penningstinna kunder. Däremot är den utsträckta huskroppens andra ände sedan 1994 kulturminnesskyddat.
”Det är på tiden att minnas den verkliga historien om den så kallade KdF-byggnaden, och därmed erinra om den militariserade DDR-statens offer”, skriver utgivaren Stefan Wolter i förordet till boken Geheimes Tagebuch eines Bausoldaten in Prora, som givits ut i skriftserien Denkmal Prora. Titelns hemliga dagbok, som skrevs ned på små lappar och med jämna mellanrum smugglades ut till väst, är av Uwe Rühles hand (1956-1989). Han gjorde 1982-83 sin värnplikt på Prora i egenskap av så kallad Bau- eller Spatensoldat, det vill säga vapenvägrare.
Som enda socialistiska land erbjöd DDR från och med mitten av 60-talet en vapenfri militärtjänstgöring, även om det ofta resulterade i att vapenvägrarna hade svårare att få kvalificerade jobb i civilsamhället, och att de inte sällan fick utstå både hot och våld, såväl under som efter värnplikten. Så tvingades dessa pacifister – sammanlagt cirka 15 000 mellan 1964 och 1989 – att med sina spadar (Spaten) hjälpa till med bygget av kaserner och skjutbanor på Proras domäner.
Rühles vardagsskildringar inifrån Prora vittnar om inre konflikter mellan den militäriska vardagen och de egna pacifistiska övertygelserna, och ger utförliga och detaljerade inblickar i soldaternas hårda tillvaro. Observant och osentimentalt rapporterar Rühle, som innan han hamnade i Prora suttit fängslad för att ha försökt fly landet, om hur de vapenfria värnpliktiga utnyttjas och förödmjukas av befälen och de vapenföra rekryterna. Men han skriver också om hur han och de närmaste kamraterna med hjälp av sina idéer om icke-våld anser sig bereda vägen för en fredlig revolution mot den auktoritära staten. I görligaste mån håller Rühle sitt eget jag och sina privata ambitioner i bakgrunden (inte minst för att skydda sig själv mot diktaturens repressalier om anteckningarna skulle upptäckas), och koncentrerar istället sina rapporter till att så objektivt och detaljerat som möjligt skildra systemet från insidan, bakom Proras taggtrådar och elstängsel.
Stefan Wolters utgivning av Rühles hemliga dagbok innebär ytterligare en pusselbit till den fullständiga bilden av Proras ”dubbla förflutna” – först som ett nazistisk-ariskt semesterparadis, senare som själva inbegreppet av den paranoida kommunistiska isolationismen.
Prora som ännu en indikation på att 1900-talets båda stora diktaturer förenades i såväl den monumentala estetiken som i det totala föraktet och likgiltigheten för individen. Och vilken ödets ironi att hjärtsjuke Uwe Rühle själv hann dö, blott 33 år gammal, bara veckor innan Berlinmurens fall i november 1989.