Promenader

Foto: Kjell Weckström

Foto: Kjell Weckström

Inspirerad av den finlandssvenska författaren Marianne Backlén – intressant inte minst genom sin inriktning på multikulturalism – måste jag än en gång skriva om en promenad.. Marianne Backlén lämnade nämligen en kommentar på min blogg där hon hänvisade till en artikel av Margaret Drabble i The Guardian, ”The Missing Place”, om konsten att motarbeta depression. Drabble lägger pussel och promenerar och Backlén kommenterar: ”Själv upplever jag pusselläggandet som helt meninslöst men jag skulle inte klara mig utan mina långa promenader. Ju äldre jag blir desto ofta frågar jag mig som Drabble: ”What would I do if this harmless, cheap, healthy form of therapy became physically unavailable?”

Margaret Drabble Foto: Jane Bown

Margaret Drabble Foto: Jane Bown

Själv lever jag med en skräck för att mina promenader ska bli instrumentella. En tid gick jag med stegmätare men så kände jag att det är lika orimligt att ha stegmätare när man går i skogen som när man dansar. Däremot är jag glad för att jag tänker så bra när jag går – det är det otaliga författare som vittnat om: att de tänker så bra när de går – men jag vill inte heller att det ska bli för mycket tänkande.

Påsken är över, det är mitten av april, återigen promenerar jag i Ekenäs men nu i skogen. Det är halvmulet, det är mycket fukt i luften, skogsbottnen är täckt av vissna löv, det matta ljuset leder tankarna till ett gammalt fotografi, bruntonat.

Eller heter det sepia? Jag är dålig på färgers namn, liksom också på fåglars. Stigarna är fläckvis blöta av smältvatten och man anar att det sjuder av liv under ytan.

För några dagar sen antecknade jag ett par rader av en norsk biskop, Eivind Berggrav (läs här en artikel om honom i Time från den 25 december 1944), rader som jag fann mycket lämpliga för den pensionär jag övar mig i att vara: ”Där det finns liv är det alltid något som vissnar och något som gror. Det gäller att acceptera vissnandet samtidigt som man koncentrerar sig på växandet.” Men i samma ögonblick som jag tänker dem blir jag förargad på mig själv: här går jag nu igen och tänker i symboler, här går jag och formulerar mig. Det är inte det jag vill, jag vill vara alldeles närvarande, jag vill se. Framförallt vill jag inte esteticera. Faktum är att de sista snöresterna är mycket smutsiga. Faktum är också att här finns hundbajs.

Runeberg promenerar i Borgå Bild av Svenrobert Lundqvist

Nej, förresten: Jag säger inte bajs, så svensk har jag inte blivit, vill inte bli. Jag säger skit, lort eller kacka. Och med ens kommer jag ihåg en liten svensk som min son Ville hade på besök i Helsingfors när de båda var i sjuårsåldern.
”Nu måste jag gå och bajsa,” sa gästen.
”Det heter kacka,” sa Ville.
Gästen tittade på honom, sa storögt: ”Men då är du ju en – en invandrare.”

Å, nu märker jag det igen: det är ju inte närvarande jag är. Ska det vara så svårt?
Jag tar en käpp och petar energiskt i en liten hög smutsig snö. Jag hjälper våren. Och med ens kommer jag ihåg: Det var min far som alltid brukade säga så, som brukade stå med en käpp och peta i snön. Det närvarande rymmer alltid andra tider än den närvarande.

Kommentera: