Prodi om vad som egentligen är upp och ner i Europa

Romano Prodi

Av ÅKE MALM

Någon i salen ger signalen, spontant reser sig alla de 2.800 i Sala Santa Cecilia i Roms nya auditorium upp. President Giorgio Napolitano vandrar in bland hyllande åhörare mot sin plats.

En lång varm applåd och många som ropar:”Grazie Presidente”.

Så blir en vanlig söndagskonsert också ett tillfälle till en politisk demonstration. Alla vet att utan Napolitano hade det inte blivit något byte i Palazzo Chigi. Framför allt hade det inte blivit någon Mario Monti-regering, ”d’impegno nazionale”, (skall vi översätta till en regering ”med nationellt engagemang”).

I sanningens namn är det här heller ingen vanlig konsert. På pulten står Claudio Abbado som tagit med sig sin egen Mozart-orkester och slagit ihop den med Santa Cecilias egen. Det blir en stöddig uppställning på över 200 musiker på scenen, plus Akademins egen jättekör. Plus sopranen Anna Caterina Antonacci och basen Anatoli Kotscherga.

På programmet står musikalisk och kinematografisk arkeologi. Först Tjajkovskis musik till Shakespeares Stormen. Efter pausen Sjostakovitjs musik till Grigorij Kozincevs film King Lear. Det är anledningen till att en gigantisk filmduk monterats bakom kören. En märklig upplevelse, som att vara med i en inspelningsstudio medan man lägger musik till en färdig film.

Nu blir det hela ganska jobbigt. Man får läsa två olika textrader samtidigt som man försöker omfatta detta väldiga orkesterverk. Vilken makalös orkestreringsförmåga han hade den gode Dmitrij. Och vilket filmspråk av en regissör som kämpade med Sjostakovitj mot diktatorn Stalins uppfattning om vad som var konst.

Nåväl, ovationerna för Napolitano understryker bara de senaste opinionsundersökningarna. Medan övriga politikers opinionssiffror stått mer eller mindre stilla, har Napolitanos bara stigit vecka efter vecka. Den senaste visar att över 90 procent av befolkningen uppskattar vad han gör. Ännu ett bevis för att folk tröttnat på vardagspolitikerna – särskilt i dagens nödsituation.

Romano Prodi har som vana att skriva en egen kommenterande ledare varje söndag i Roms stora lokaltidning Il Messaggero och kollegan i Neapel, Il Mattino. (Båda tidningarna ägs av storbyggmästaren Francesco Caltagirone). Prodi har varit ordförande i EU-kommissionen, två gånger italiensk regeringschef och mycket annat.

– Ingen hade tänkt sig att det skulle räcka med en ny regering i Italien för att lösa landets alla problem och dessutom eurozonens, börjar Prodi sin artikel som har titeln ”Frankrikes och Tysklands närsynta politik”.

Men, fortsätter han, det räckte med att bara några dagar förflöt så ändrades totalt situationen. Nu är inte Italien ensamt om att sitta på de anklagades bänk. Det spanska ränteläget har nått upp till och även överträffat det italienska. Men även de franska och österrikiska räntorna har börjat röra på sig på ett sätt som aldrig hänt tidigare.

Nu menar jag inte att delad sorg är halv glädje, för det finns inte mycket att glädja sig åt, men jag är övertygad om att ju mer oron breder ut sig, desto mer medvetna blir också ledningarna om nödvändigheten att med större insikt och energi finna lösningarna på krisen, skriver Prodi.

Först och främst gäller detta regeringen i Berlin, framhåller Prodi. Tyskland är den europeiska politikens huvudskådespelare, men landet har ännu inte förstått att detta ledarskap också medför ett större ansvar. Sedan euron kom till har Tyskland samlat på sig ett ständigt ökande överskott gentemot hela världen men framförallt gentemot euroländerna. Detta har nu uppnått den hisnande summan av 1100 miljarder.

Bara överskottet (Prodi använder genomgående surplus) gentemot Italien har under perioden som föregick krisen, ökat från 10 till 20 miljarder per år. Vad gäller Spanien har det tredubblats. Detta har skett inte bara genom en stark ökning av produktiviteten i Tyskland utan också genom ett starkt tillbakahållande av den interna konsumtionen. En viktig del av detta ökande överskott har använts till att köpa statliga obligationer eller som lån till banker i andra länder inom Eurozonen. På detta sätt har obalansen ytterligare accentuerats.

När sedan krisen slog till, dvs när de andra europeiska länderna hade ett ökat behov av hjälp i form av lån, stoppade Tyskland dessa. Inte nog därmed; Tyskland hindrade ECB att göra det som amerikanska Fed gjorde under 2008 och 2009, alltså att stoppa ekonomins tillbakagång genom att kasta in mera likviditet i systemet.

Idag är Tyskland i den mycket komplicerade situationen att man med alla medel måste förhindra en kollaps inom euron, därför att en sådan skulle medföra att en hypotetisk ny Mark skulle få en skyhög växelkurs vilket i sin tur skulle medföra att den tyska ekonomins soliditet skulle urholkas. Samtidigt saknar man förmågan att leva upp till sitt eget ansvar att nu utforma en ekonomisk politik som skulle klara att minska de obalanser som landet självt vållat.

Ställd inför detta dilemma har den tyska regeringen tills nu nöjt sig med att gömma sig bakom fiktionen av en orealistisk axel med Frankrike. Som om dessa starkt begränsade toppmöten skulle kunna göra situationen lika i de båda länderna. Dessa möten leder alltid fram till lösningar som är otillräckliga och för sena just därför att förhållandena och intressena är så olika i Frankrike och Tyskland, hävdar Romano Prodi.

Jag har frågat mig många gånger (och lika många gånger har jag ställt frågan till viktiga franska kontakter) varför de fortsätter att följa en politik som är resultatlös gentemot Tyskland och varför de inte istället tar sig an andra länders problem, i synnerhet som deras problem en dag kommer att mycket likna våra. Men svaren har alltid varit svåra att tolka då man ibland menade att det var en medveten fransk politik medan man i andra ansåg att det var fråga om att Italien och Spanien inte accepterade den. Ännu vet jag inte vilket av svaren som innehåller den verkliga sanningen, skriver Prodi och avslutar med att understryka att Tyskland bara kan komma till insikt om sina verkliga intressen och sin stora historiska uppgift om det sker i samarbete med alla andra stora euroländer.

Mario Monti har idag flugit till Bryssel där han skall träffa Manuel Barroso och Herman van Rompuy. Han flyger hem redan på tisdagskvällen men återvänder norrut på torsdag för mötet med Angela Merkel och Nicolas Sarkozy. Frågan är om Prodis medvetenhet under dessa diskussioner hinner smitta av sig på övriga Europa.

Kommentera: