Prerafaeliternas verklighetsflykt

Jag har hela våren tänkt åka till Stockholm och titta på utställningen Prerafaeliterna på Nationalmuseum. Visserligen har jag alltid, ända sedan jag studerade konsthistoria på sextiotalet, tyckt förfärligt illa om dessa engelska skönandar som 1848 bildade The Pre-Raphaelite Brotherhood. Men eftersom utställningen varit så omskriven och omtalad — detta var första gången som dessa konstnärers verk visades i Skandinavien — borde jag ändå åka dit och undersöka om jag möjligen ändrat uppfattning med åren. Kanske var mitt tidigare avståndstagande bara ett utslag av ungdomligt oförstånd?

Sagt och gjort. En av de allra sista utställningsdagarna tog jag mig till Nationalmuseum, letade mig in i de dunkla utställningssalarna och gick varvet runt, i början med den fasta föresatsen att bortse från mina tidigare reaktioner och försöka nollställa mig inför konstverken. Men ju fler målningar jag avverkade desto mer olustig kände jag mig. En estetisk övermättnad, ja nästan illamående var vad jag erfor inför dessa grälla, ja ofta riktigt fula, färger och denna unkna och nattståndna historieromantik där till och med själva naturen föreföll onaturlig.

Medan informationstexterna på väggarna försökte framställa prerafaeliternas vurmande för den italienska konsten före Rafael (därav ordet pre-rafaelit) som något slags utslag av samhällsengagemang såg jag bara siden- och pärlbehängda odalisker, Botticelli-liknande madonnor, syrefattigt medeltidssvärmeri — ja kort sagt en panikartad flykt från verkligheten med dess reellt existerande människor och problem, en flykt in i en artificiell sagovärld som konstruerats på basis av läsefrukter och vantrivsel i den egna samtiden.

Det märkliga är att inte ens de konstverk som presenteras som exempel på samhällsengagemang gör något större intryck. Jag talar här exempelvis om målningen Work (Arbete) av Ford Madox Brown, en konstnär som inte direkt tillhörde brödraskapet men tjänade som inspirationskälla. Denna målning skall vara en bild av det brittiska samhällets alla klasser och skikt.

Men trots att där myllrar av folk och trots att en grupp arbetare placerats i tavlans mitt och några herrar ur det högre borgerskapet förvisats till periferin framstår målningen mer som ett stilleben än en samhällsskildring. Människorna är inte riktigt människor av kött och blod utan något slags färggranna pusselbitar i ett stort och sinnrikt utformat mönster.

Detta esteticerande drag är ännu starkare hos de verkliga prerafaeliterna, Dante Gabriel Rossetti, William Holman Hunt, John Everett Millais etc. Och det har att göra med själva den bakomliggande drivkraften, alltså det faktum att denna konstriktning var en reaktion mot industrialismens framväxt och omvandling av det engelska samhället.

Men dessa konstnärer reagerade inte i första hand mot barnarbetet i fabrikerna, utsugningen av arbetskraften, den totala hänsynslösheten i jakten på profit och mervärde (allt det som fick Karl Marx att ägna hela livet åt studier av denna nya, kapitalistiska, produktionsordning).

Nej, dessa inkrökta skönandar reagerade i stället mot att industrialismen gjorde tillvaron så ful och estetiskt frånstötande även för dem som inte själva behövde slava i Grottes kvarn. Och deras avsky tog formen av flykt, en flykt in i skönhetens rike, tillbaka till medeltidens och ungrenässansens konstnärliga ideal, en flykt undan nutiden och den samtida verkligheten.

Det enda tilltalande på utställningen var William Morris’ tapetmönster. Morris delade visserligen prerafaeliternas avsky för den moderna civilisationen men reagerade inte som de genom att fly. Han ägnade sig i stället åt att skapa vackra möbler och nya inredningsideal och att skriva utopiska samhällsskildringar, lika verklighetsfrämmande på sitt sätt som prerafaeliternas målningar men ändå med ett större verklighetsintresse i botten. Morris drevs trots allt av en vilja att omforma samhället.

Utställningen Prerafaeliterna sågs totalt av 75 000 människor, läser jag i Dagens Nyheter. En publiksuccé således. Men för min personliga del blir slutsumman att jag står fast vid min värdering av år 1967. Prerafaeliterna är mig idag lika främmande och frånstötande som när jag som 22-åring studerade konsthistoria. – Verklighetsflykt suger, som dagens ungdomar kanske skulle uttrycka saken.