Av ÅKE MALM
Bloggen är tillbaka efter sommarens utflykt till den bohuslänska granitklippan. Och drar igång med att konstatera: ibland har man tur! För Giorgio Fontana vann Campiellopriset överlägset. En bekräftelse på mina omdömen – modestamente parlando – i presentationen av boken här på Dixikon nu i juli. Det känns som en evighet sedan – men i lördags samlades den glittrande publiken i Teatro La Fenice i Venedig för att dela ut vad som är ett av Italiens mest uppskattade litterära pris.
Tidigare har ceremonin ägt rum i Palazzo Ducale men i år blev det anrika La Fenice som stod för värdskapet. Giorgio Fontana, 33, vann överlägset med 107 röster av de 296 som levererades. Som jag tidigare berättat utses segraren genom ett dubbelt förfarande. Först utser en expertjury la cinquina, de fem finalisterna. Dessa presenteras sedan runt om i landet under sommarmånaderna. Till slut är det en lekmannajury bestående av 300 personer som fäller det slutliga avgörandet.
Som framgår av presentationen är Morte di un uomo felice, inte bara en spännande roman man inte lägger ifrån sig förrän man kommit fram till den sista sidan. Den är också en dokumentär skildring av 70-talets terrorism och attentat mot samhällets institutioner. Jag hävdade att för den som är intresserad av italiensk nutidshistoria är Giorgio Fontanas bok en utomordentlig introduktion. Hoppas den nu bara finner en svensk förläggare.
· *.*
Fontanas bok kan sägas visa Italien från dess vackra sida – intelligenta personer som sysslar med aktuella kulturfrågor i en imponerande miljö. En mera problematisk sida är ekonomin och reformerna. Frågan som ställs i alla tidningars ledarspalter är brutalt enkel: Skall Matteo Renzi lyckas? Skall Italiens yngste regeringschef genom tiderna klara av att baxa Italien in på rätt spår? Att få fart på ekonomin, skära bort överflödet och slöseriet i den statliga administrationen och börja minska den skrämmande statsskulden. Den senare har bara i år ökat med 200 miljarder euro och uppgår nu till förfärande 2.186 miljarder euro.
Trots alla löften och goda förslag från Matteo Renzi har situationen inte förbättrats. Den utsedde sparexperten, Carlo Cottarelli, från IMF har satt ihop en lång rad åtgärder. Men dessa stöter ofta på motstånd från priviligierade grupper, som förstås inte vill förlora sina förmåner, men inte bara från dessa: anställda inom administrationen förlorar sina jobb. Deflationen i Italien är nu en skräckinjagande verklighet, senaste månaden minskadee industriproduktionen på nytt, nu med 1,8 procent. Och dä har ändå över 1 miljon förlorat jobben sedan årsskiftet. Tiotusentals små- och medelstora företag inom industrin – den sektor som tidigare var Italiens stolthet – har måst slå igen. Idag är det tidigare inflationsmålet på 3 procent enbart en hägring. Den italienska inflationen ligger istället på minus 1,2 procent.
Man kan märka sorg och besvikelse i kommentarerna från landets alla experter. För Matteo Renzi hade utpekats som en Italiens Tony Blair. I den bekymmersamma situation landet befinner sig i, var det bara den ungdomlige f d borgmästaren från Florens som sågs som den som skulle kunna göra något. Men nu får han uppleva hur tung och full av hinder reformvägen är. Han – il Rottamatore – som började med att skrota den äldre generationen politiker som Massimo D’Alema hotas nu själv av att gå samma öde till mötes.
Medan han håller nya tal med nya löften sjunker hans förtroende med 15 procentenheter. Ännu ligger han dock på 60 procent, vilket inte är dåligt, men utvecklingen går i fel riktning. De närmaste veckorna blir avgörande – på något vis måste Renzi lyckas få igång parlamentet och få fart på reformprojekten. Ständigt reses dock nya hinder: bara att utnämna nya domare till författningsdomstolen och medlemmar av domarkårens självstyrande råd (CSM) har tagit oändlig tid i deputeradekammarens plenisal. Konflikterna mellan partierna i och utanför regeringen tycks ständigt öka.
Under tiden fortsätter den italienska marinen sin operation ”Mare Nostrum” i Medelhavet. Enheter patrullerar på internationellt vatten utanför Libyens kust, men hinner inte alltid hinner fram till nödställda båtflyktingar. Ständigt på nytt inträffar nya tragiedier, senast i natt då ett gammalt vrak som packats med 256 personer, mest kvinnor och barn, sjönk efter bara några sjömils resa. När italienska enheter kom fram var det redan försent. Bara 26 kunde räddas. Unhcr rapporterar att minst 800 har omkommit bara de senaste fem dygnen.
Italien har begärt hjälp från EU för sin insats i Medelhavet som kostar landet 6 miljoner euro i månaden – minst. Kommissionären Cecilia Malmström har lovat att bistå insatsen med fartyg från Frankrike och Spanien, men veterligen har inga sådana anlänt ännu. Ännu saknas också en europeisk politik för hur man skall ta emot dessa nya tusenden som kommer från krigsdrabbade områden i Mellersta östern och Afrika.
Det blir anledning att återkomma till detta.