Den italienska krisens hinderlopp fortsätter i oförminskad fart. Knappt hade Silvio Berlusconi sparkats ut ur parlamentet efter domen för skattefusk förrän nästa hot reste sig vid horisonten. Dagen när konstitutionsdomstolen skulle angripa problemet Porcellum ryckte allt närmare. För läsarna av de här bloggarna är detta inga nyheter. Men för nytillkomna kanske krävs ett par rader av historisk/vetenskaplig förklaring.
Jag har varit en rapportör från Rom under dryga 50 år. Jag skulle vilja tro att åtminstone under 30-35 av de åren har italienska politiker, författningsexperter och glada amatörer försökt skära halsen av varandra med olika förslag till vallag. Floder av trycksvärta har runnit under alla broar, tonvis av informationsmaterial och tidningssidor har producerats i detta ämne. Egentligen började det här redan efter kriget. Då hade man infört ett rent proportionellt valsystem som gav svaga regeringar och ständiga regeringskriser. Detta ledde till att Alcide De Gasperi 1953 försökte införa en ny princip för att ge landet starka regeringar. Hans starke inrikesminister, Mario Scelba, föreslog att det parti som fick 50 procent av rösterna automatiskt skulle få en majoritet av 65 procent av mandaten.
Vänsteroppositionen gjorde revolt med generalstrejker, väldiga demonstrationer, polischocker och hundratals gripna och skadade. Lagförslaget fick öknamnet ”legge truffa”, bedrägerilagen. Med en kupp i senaten lyckades regeringen få lagen antagen. Men högeralliansen (med Dc i spetsen) fick bara 49,8 procent av rösterna. Det saknades 57.000 röster för att bonusen skulle falla ut. Några månader efter valet avskaffades ”legge truffa”. I själva verket blev lagen en katastrof för högerpartierna. Dc förlorade 8 procent av sina väljare.
Sedan hände inget särskilt spännande på det här området förrän i början av 90-talet när Mario Segni försökte driva igenom en majoritetslag. Den skulle, menade han, hjälpa till att reformera det italienska politiska systemet. Det blev ingenting av det utan istället lyckades man enas om en mix. En kompromiss förstås där man försökte ha både ett majoritetsvalssystem och ett proportionellt system tillsammans. Det gick till så att 75 procent av mandaten tillsattes med en ren majoritetsvalsmetod. De återstående 25 procenten av mandaten fördelades efter ett rent proportionellt system men med olika regler för senaten och deputeradekammaren. En komplikation utan like. En 4-procentsspärr fanns dessutom till deputeradekammaren.
Corriere della Seras legendariske författningsexpert, Giovanni Sartori, döpte den här lagen till ”Mattarellum”, en latinisering av konstruktörens namn. Han heter Sergio Mattarella, kristdemokrat från Sicilien och idag en av författningsdomstolens medlemmar. Med ”Mattarellum” gick man till val tre gånger. Det var mitt uppe i början av Silvio Berlusconis karriär och resultatet, trots komplikationerna, var inte så dumt. Men Silvio ville ha mer och krävde 2004 att få en ny vallag som skulle garantera (honom) ännu starkare regeringar. En sådan kom till i en ”baita”, en alphydda uppe i norditalien där reformministern hette Roberto Calderoli och kom från Lega Nord. Han intervjuades senare i ett TV-program där han förklarade: ”Jag säger det uppriktigt, jag har skrivit det mesta i den här lagen, men den är rent svinaktig”. På italienska ”una porcata”. Vilket för all framtid gav lagen dess pseudolatinska form, Porcellum.
Roberto Calderoli hade gjort något alldeles svinaktigt eftersom den nya lagen helt bortsåg från att 80 procent av väljarna i en folkomröstning velat ha ett majoritetsvalssystem. Istället fick man nu ett nytt proportionellt system med en häftig bonus för det parti eller den koalition som fick 50 procent av rösterna. Men det viktiga var att den faktor, som skulle bestämma bonusens storlek, var olika för senaten och deputeradekammaren. Jag skall inte gå närmare in på detaljerna för de är många och mer än lovligt krångliga. De specialintresserade kan ta kontakt så lovar jag utreda.
Men tack vare det här systemet fick Berlusconi historiens största majoritet i deputeradekammaren och en betryggande sådan också i senaten. Och ändå lyckades han inte genomföra någon av de stora reformer han utlovat och som han nu fortfarande lovar sina väljare. Anledningen var naturligtvis att han istället behövde införa rader av lagar för att rädda sig undan åklagare och rättegångar.
Nu har vi hunnit fram till dagens läge. Den 4 december 2013 bestämde författningsdomstolen, Corte Costituzionale, ofta kallad ”la Consulta”, att vallagen var totalt författningsvidrig på två punkter. Den första var bonusen och den andra att lagen inte gav väljarna en möjlighet att ange ett namn eller att ge en viss kandidat sin personliga röst. Ett beslut från la Consulta som var rena katastrofen för partierna. Trots åratal av diskussioner på alla nivåer hade de inte lyckats komma överens om hur vallagen skall se ut. Eftersom vart och ett av partierna vid olika tillfällen sänkt olika förslag, anses det nu allmänt bevisat att ansvaret för situationen vilar just på de stora partierna. För trots alla försäkringar om motsatsen hoppades tydligen både Pd och PdL/Forza Italia att den där bonusen skulle komma just dem väl till pass.
Nu är man åter i en sådan där underbara italiensk situation där alla anklagar varandra. Statsvetarna skäller ut politikerna och allmänhetens förtroende för politiken sjunker ytterligare några grader. För strängt taget – säger M5S – här har vi haft tre val med en lag som nu förklarats författningsvidrig. Det betyder att vi nu borde bums tömma parlamentet och ordna nyval snabbast möjligt. Alla är illegala, säger Beppe Grillo. Bara ett nytt val kan korrigera den situationen. Författningsexperterna analyserar och de flesta hävdar att Grillo har fel. Parlamentet är visst legitimt – åtminstone formellt sett. Politiskt däremot kan bara ett nyval skapa någon ordning. Något som även Silvio Berlusconi gillar starkt. Efter att han blivit utsparkad ur senaten ruvar han på hämnd. Han nysatsar på sitt nygamla parti med massor av unga kandidater och en ny partiorganisation i varje liten by. Och tror fortfarande att han kan komma igen.
Och Pd står där ännu en gång med brallorna nere. För hade bara partiets gamla veteraner lyckats ena sig om vilket valsystem man ville ha, hade saken varit klar nu. Istället har var och en av de stora namnen (som Massimo D’Alema tex) sina egna idéer. Någon ville ha det franska systemet, andra satsade på det tyska, någon hänvisade till det israeliska medan ännu någon studerade det turkiska. Alltså totalt kaos och absolut inga resultat. Trots att alla visste att om Corte Costituzionale underkände Porcellum så var man tillbaks på ruta 1, alltså Mattarellum.
I månader har statschefen, president Giorgio Napolitano, bevekande hotat och övertalande bönfallit partierna att ändra på vallagen. Men ingen har lyssnat. I det här läget går striden in på sista varvet för Pd. På söndag skall miljoner väljare bestämma vem som skall bli partiets partisekreterare, alltså ledare. Stor favorit är Florens 38-årige borgmästare, Matteo Renzi. Han lovar en ny vallag, är ett TV-geni nästan av berlusconiskt snitt, och lovar att bryta den politiska förlamningen. Mot sig har han Gianni Cuperlo, från Trieste, som var kommunistiska ungdomspartiets siste sekreterare och har Massimo D’Alema bakom sig. Tredje ut är 38-årige Giuseppe Civati, kallad Pippo, från Monza som var med vid Pd:s födelse och är en hängiven beundrare av Romano Prodi. Senaste gallupen ger Renzi cirka 60 procent, Cuperlo runt 18 och Civati 14.
I vilket fall som helst är söndagens val en stor sak för demokratin. För alla får delta – bara de betalar 2 euro för att täcka kostnaden. Det krävs inte ens att man har Pd:s medlemskort i fickan. Den stora frågan är hur många som går till partiets valställen. Blir det under 1,5 miljoner är det en katastrof. 2 miljoner är bra och 3 skulle vara en succé. Vi får se. Det första Renzi (om han nu vinner) lovat göra på måndagen är att sätta sig med regeringschefen och partikamraten Enrico Letta och göra upp det närmaste programmet.
Samt att presentera förslag till en ny vallag.