Front national de la jeunesse (FNJ) i Paris 1 maj 2012 (Wikipedia)

Populism och mänskliga rättigheter
Mudde & Kaltwasser – Populism. A Very Short Introduction

Narodnikerna (”folkvännerna”) var en politisk rörelse under 1860- och 70-talen i Ryssland som agiterade mot tsarväldet och ”kulakerna” – de välbeställda bönderna. Deras slagord var att direkt ”gå till folket” där folket stod för den mindre bemedlade ryska jordbruksbefolkningen. Flera författare såsom den framstående novellisten Vasilij Sleptsov var starkt engagerade i denna rörelse. Narodnikerna brukar ses som tidiga förelöpare till dagens populistiska rörelser i Europa, Nord-och Sydamerika.

Det historiska exemplet med narodnikerna figurerar i den brittiska statsvetaren Margaret Canovans essä Populism for Political Theorists som publicerades i oktober 2004 i Journal of Political Ideologies. Canovan var tidigt ute med att uppmärksamma fenomenet ”populism” på ett mer systematiskt sätt. I slutet av sin uppsats uppmanar Canovan sina forskarkollegor att reflektera mer kring populismen som politiskt fenomen istället för att fokusera på för dagen aktuella modefrågor. Canovan fick dock vänta över 12 år innan hennes förhoppningar infriades. För några år sedan var ämnet populism ytterst lite representerat på internationella konferenser i statsvetenskap och i närliggande ämnen. I dag presenteras tusentals uppsatser om populism i skilda varianter på många konferenser runt om i världen.

Intresset och debatterna kring populism liknar till viss del debatterna och forskningen om nationalismen de senaste decennierna där intresset under efterkrigstiden först var ganska svagt för att sedan kraftigt stegras efter järnridåns fall 1989. Skillnaden är dock att forskningen kring populismen kom i gång betydligt senare än forskningen om nationalismen. Trots att högerpopulistiska rörelser som Jean–Marie Le Pens parti Nationella fronten etablerades redan i början på 70-talet (och trots tidigare förelöpare som narodnikerna) är det som sagt först under senare år som vi sett en explosionsartad utgivning av skrifter om fenomenet. Mycket beror detta på att en rad populistiska politiker fått oväntade framgångar under senare år. Även om deras partier sällan kommit över 20 procent i valen i Europa har de lyckats med att påverka de största partiernas inriktning, inte minst inom migrationspolitiken.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

En intressant nyutkommen bok om populism är den nederländske forskaren Cas Muddes och den chilenske forskaren Cristóbal Rovira Kaltwassers Populism – A Very Short Introduction (Oxford University Press) som sammanfattar tidigare forskning inom området. När jag mötte den chilenske forskaren Kaltwasser i Stockholm nyligen hade han precis kommit till Sverige från den årliga APSA konferensen i USA (”American Political Science Association”). Enligt Kaltwasser hade man, till skillnad från tidigare år, behandlat populism i de flesta paneler.

Ordet populism används sällan av de politiker som betecknas som populister hos dem som skriver om populismen. En förklaring till detta är att ordet fått en ytterst negativ klang hos många människor. I samhällsdebatterna har ordet fått en rad innebörder, vilket skapat oklarhet och förvirring. Hur förstår då Muddes och Kaltwasser begreppet ”populism”? De uppfattar populismen som en ”tunn” ideologi som kan fyllas med skilda politiska innehåll allt beroende på var man befinner sig på vänster-högerskalan och hur man förhåller sig till skilda former av nationalism.

Vad de olika varianterna av populismen dock har gemensamt är föreställningen att samhället består av två antagonistiska och homogena grupper, det vill säga, ”folket” och ”eliten”. Det främsta målet med politiken hos populisterna är att folkviljan ska respekteras och styra samhällets färdriktning. Kontrasterna till populism är således ett ”elitvälde” eller ”politisk pluralism”. Ett centralt politiskt instrument för populistiska partier är med andra ord folkomröstningar som på ett direkt sätt ska kunna återge majoritetens vilja. Rätten till rösträtt får även en central plats just för att kunna urskilja majoritetens vilja.

Flera populistiska politiker har alltså utnyttjat vissa idéer om rättvisa och rättigheter i sin argumentation, vilket fått ett politiskt genomslag. Det officiella målet har nämligen varit att ge dignitet åt den så kallade vardagsmänniskan och bryta vad man menar vara privilegierade gruppers makt och tolkningsföreträde i globaliseringens tidevarv. Problemet är dock att denna ”vardagsmänniska” eller ”folket” ofta förstås på ett exkluderande sätt i den populistiska retoriken, inte minst ur en etnisk-nationell synvinkel. Genom det utspridda ”vi” och ”dom” tänkandet hamnar också det gruppöverskridande – det gemensamt mänskliga – i periferin.

Vurmandet för en stark ledare står även i bjärt kontrast med idéer om politisk jämlikhet och representativ demokrati. Flera populistiska rörelser när nämligen drömmar om en stark ledare som uttolkar och manifesterar folkets vilja. Med tanke på att ”folket” til syvende og sidst är så heterogent blir efterhand en stark ledargestalt viktig för att uttolka och symbolisera folkviljan i den populistiska politiken. Ledare som Turkiets Erdogan och Rysslands Putin är illustrativa exempel på detta fenomen.

Hur skiljer sig då dagens populistiska politiker från Narodnikerna i 1800-talets Ryssland? Medan narodnikernas måltavla var feodalismen, storbönderna och tsarväldet är flera av dagens populister inriktade på att nedmontera den liberala demokratins principer i folkets namn. En ytterst dramatisk skillnad.

__________


Hans-Ingvar Roth

Hans-Ingvar Roth

Professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

1 kommentar

  1. peter landelius says:

    Det första klassamhället uppstod med jordbruket: vem ägde jord. och vem ägde den inte? De romerska plebejerna reste sig för mer än tvåtusen år sedan. Men det är först som alternativ till marxismen som ”populismen” får ett slags form: före Marx med hjälp av den primitiva socialismen och efter Marx i kontrast till en klassanalys som sedan dess har förlorat sin giltighet. Lärans ”historia” intresserar bara genom de många katastrofer som den har åstadkommit i det senaste seklet: fascismen i Europa och Latinamerika. Som fenomen är den desto mer aktuell. Står Förenta staterna och Ryssland i tur för nästa akt?

Kommentera: