Orkar någon ännu höra om Bokmässan i Göteborg?
Nej, det var väl vad jag tänkte, men något vill jag få berätta i alla fall.
För det första vill jag få berätta att det som i år mest sysselsatte mina tankar var trängseln: jag kan omöjligt föreställa mig att det hade gått att evakuera lokalerna om det hade börjat brinna, jag kan inte tro annat än att många hade brunnit inne och att andra hade blivit ihjältrampade på samma vis som hundratals pilgrimer till Mecka regelbundet blir det.
För det andra är det bara att konstatera att lokalerna är fruktansvärt svåra att orientera sig i: de är, som Horace Engdahl sa, de enda lokaler han känner till som förefaller ha mer än fyra väderstreck.
Vad jag medverkade i? Dels deltog jag i det s.k. Märkesårsprogrammet – börjar det nu inte vara så att vi är innerligt trötta på detta Märkesår? I den mån vi överhuvudtaget noterat det, vill säga, för största delen av både Finlands och Sveriges befolkning har helt säkert inte ens noterat det – dels presenterade jag mina egna böcker, Topelius-boken och Tanten och krokodilen som kommit i nytryck med ett underbart efterord av Pia Ingström.
Monika Fagerholm och jag retade oss förövrigt en smula på att den finlandssvenska Arenan hade väldigt många programpunkter med rubriker som ”Tanter, flickor, tjejer och töser” där jag då skulle sitta och vara Tantförfattaren och hon Flickförfattaren; vi frågade oss varför det inte fanns paneler med titlar som ”Pojkvaskrar, karlakarlar och gubbstruttar.” Men Monika – som har varit min elev, det måste jag ju passa på att påpeka nu när hon igen haft en så pyramidal framgång med Glitterscenen att jag knappt behöver ha nån annan identitet än den som Monikas Gamla Lärare – har blivit alldeles suverän på att uppträda, hon kan lyfta vilken diskussion som helst genom sin absoluta närvaro, sin totala brist på enkelt publikfrieri.
Mest publikfrieri blev det nog i den diskussion om Sverige och Finland som ett strävsamt gammalt par i vilken jag deltog tillsammans med Mark Levengood, Jörn Donner och den unga finska författaren Mika Nousiainen som skrivit Hallonbåtsflyktingarna, en bok om en finne som så innerligt gärna vill bli svensk. ”
Jag är finlandssvensk – och förkyld” sa jag när jag presenterade mig varpå Mark sa: ”Jag är finlandssvensk – och bög.” ”Jag tror att jag ändå är mer finlandssvensk än förkyld,” sa jag. ”Jag är nog mer finlandssvensk än bög,” sa Mark. Sen berättade vi vardera våra tre bästa historier om hur konstiga svenskarna är och blev inte motsagda eftersom det underligt nog inte fanns någon svensk i panelen. Jag hänvisade också till undersökningen ”Om olika sätt att möta en stor elefant” enligt vilken det är så att finländare vet mer om Sverige än svenskarna om Finland men också så att varannan svensk gärna skulle vilja ha en finländsk vän medan bara var tionde finländare är intresserad av en svensk vän. Jörn Donner förklarade kort att Sverige gång på gång har svikit Finland och den stackars Mika fick inte många sylar i vädret.
En annan diskussion som jag medverkade i skulle eländigt nog dras tre gånger samma dag. Rikssprängningen som kom av sig hette den efter en nyutkommen bok av Torkel Jansson – professor i historia i Uppsala – och deltagarna var Jansson själv, Horace Engdahl, Henrik Meinander (professor i historia i Helsingfors) och jag.
Janssons poäng är att Sverige och Finland än i dag är tvillingar eftersom samhällsordning och lagstiftning är så lika: som exempel nämner han att det räckt med en enda översättning till svenska av EU-lagstiftningen för både Sverige och Finland. Herrarna Engdahl och Meinander strök mestadels Jansson medhårs. Själv var jag – ja, jag var väl vad man i Sverige skulle kalla tydlig.
Vad EU-lagstiftningen beträffar påpekade jag att Jansson ju bortser från att 95% av Finlands befolkning behövt en helt annan översättning än den svenska och att han överhuvudtaget bortser från språkets betydelse och från hela den finska nationalism med nationallandskap och nationallitteratur som byggts upp under artonhundratalet och vars betydelse stärktes under våra krig.
Också Engdahl invände att Jansson visserligen hade rätt i att Runeberg och Topelius lästes nästan lika mycket i svenska skolor som i finska men att de ändå spelade så olika roller att man nästan kan tala om två olika Runebergar och Topeliusar. Det kunde jag bara bekräfta: min far, som gått i finsk skola, kunde sin Runeberg utantill på finska och för honom var Runeberg en finsk poet.
Jag tyckte inte att jag var oartig men det var helt uppenbart att Jansson inte ville veta av nån kritik – inte från mig åtminstone. Han var irriterad och så småningom blev jag också irriterad, kanske i första hand utifrån den lillebrorsattityd som alla finländare sist och slutligen har i förhållande till Sverige: allt mer kändes Jansson som storebror som myndigt vill hävda ett tolkningsföreträde, som vill beskriva inte bara sig själv utan också säga hur lillebror är.
Kort sagt: det här var inte en rolig diskussion att föra tre gånger i rad.