Isflak och mattvätt

Langus - porträtt av syskon
Langus - porträtt av syskon
Av MERETE MAZZARELLA

Intryck från två skenbart helt olika håll har flutit ihop, nämligen från min läsning av ytterligare en bok skriven av en vän – Agneta Pleijels mycket berörande nya roman Syster och bror. En familjeberättelse – och upplevelsen av att hålla föredrag för nordiska hushållslärare på kongress i Åbo.

Romanen som är en del i en större släktkrönika är tillägnad minnet av hennes mamma och handlar om mammans farfar, den döve marinmålaren Albert Berg (1832-1916) och hans syster, Helena (1834-1880) som av fadern utbildades till operasångerska.

Om man är så gammal som Agneta och jag kan man knappast undgå att bli berörd av det motto hon hämtat från Oscar Danielssons roman Dagmar utgiven för ett år sen:

”Människor som varit döda en tid har en tendens att glömmas bort, och efter en förvånansvärt kort tid kan det vara så att ingen minns dem alls. Inte är det någon som försvarar dem heller.”

svan_ander_vinter

Ett av de många ställen i Agnetas egen text som jag särskilt fastnade för är en beskrivning av en promenad Helena, som liten flicka gör tillsammans med sin morfar:

”Morfar andades tungt.
De såg ett isflak som brutit sig loss. Ovanpå flaket färdades ett par änder och en ensam svan.
Morfar såg sorgsen ut.
Så försvinner allt, sa han. Bara några osaliga änder eller andar som står och glor en stund. Lilla ängel, du växer så fort. Glöm inte att sjunga.
På sommaren dog morfar, det var förfärligt.”

Återigen förgängligheten, ohjälpligheten

Vid Åbo-kongressen lärde jag mig att Finland idag har ett tjugotal manliga hushållslärare, det är ett framsteg. Jag lärde mig också att pojkar som väljer hushållskunskap i skolan gör det för matlagningens skull: de tycker om att litet handlingskraftigt tillreda något och sedan njuta. – Jag inser nu att jag glömde att fråga om inte också flickor gärna vill njuta?

Själv talade jag om Fredrika Runeberg men jag inledde med att berätta om mina tre månader på hushållsskola i Århus hösten 1962 och om hur min intellektuella arrogans fick sig en nyttig törn: ”Du ska låtsas vara student och kan inte ens vrida upp en golvtrasa!” sa en av lärarinnorna första dan. För övrigt gick jag upp tjugo kilo och när jag kom hem utbrast min bror att mina kinder syntes bakifrån medan min far konstaterade att han då sannerligen fått en hel del för sina pengar.

mattvätt_finland_200
Pir för mattvätt, Finland

Men medan jag berättade detta tänkte jag egentligen på en helt annan sak. Jag tänkte på en av sommarens höjdpunkter, nämligen den dag i Ekenäs då jag tog mitt trettonåriga Chicago-barnbarn Amelia med mig för att tvätta trasmattor.

Hon är i mina ögon en bortskämd flicka som sett Disneyländer på många kontinenter, men mattvättandet gick hon upp i med liv och lust och hade snabbare än jag räknat ut hur man skulle använda den miljövänliga tvättstationen, där havsvattnet leds in genom kran och slang, men sedan inte rinner ut i havet igen.

Vi hade tre mattor och först tvättade vi var sin, sen föreslog jag att vi skulle tvätta den tredje tillsammans men Amelia sa: ”Nej, famo, låt mig, jag är bättre på det här än du.”
Och det var hon.

Efteråt när hon stod där genomblöt och andfådd av ansträngningen sa hon alla de rätta sakerna: ”Mattorna blir så rena, famo. Mattorna doftar så gott.” Och jag tänkte: ”Lilla ängel, du växer så fort.” Men jag tänkte också: det här kommer hon att komma ihåg. Kanske hon rentav kommer att föra det vidare nån generation, till sin egen dotter: ”En sommar när jag var flicka tvättade jag mattor med min farmor. Det var nånting man gjorde i Finland då. Jag minns att jag tyckte det var roligt.”

En liten tid lever man kanske vidare? En liten tid kanske någon rentav försvarar en?

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!