Volksbühne, Berlin, med det gående hjulet (Wikicommons)

Plats för samtal om teater. En överdådig tidskrift utan beröringsskräck

Norsk Shakespeare- og teatertidsskrift heter den. Det är alltför måttfullt. Therese Bjørneboes kvartalsstidskrift har snart 30 år på nacken och perspektiv som gäller stora delar av samtida nordeuropeisk teater. 
Ingen annan nordisk teatertidskrift visar sådan överblick i essäer och har en lika ambitiös täckning av aktuella premiärer och teaterlitteratur i Norden. Tidskriften bjuder på 140-sidiga nummer i storformat och flerfärg till mycket överkomligt pris med stöd av bl. a. Fritt ord och Nordisk kulturfond.

Klicka på omslaget för att komma till tidskriftens hemsida

Klicka på omslaget för att komma till tidskriftens hemsida

Nyss utkomna nr 4/2015 innehåller bland mycket annat ett block om årets Ibsenkonferens i Skien, lämnar festivalrapporter och förser läsarna med bokrecensioner och Shakespeareessä. I den samtida svenska dagspressvärld där teaterrecensenter av ekonomiska skäl får spela på hemmaplan och finna sig i att uppdraget blir alltmer lokalt är det befriande med en tidskrift som för ett kvalificerat internationellt samtal med läsarna.

I det nya numret fäster jag mig särskilt vid den långa välmatade intervjun med Volksbühnes scenograf Bert Neumann som ännu ung dog i somras men som hann att bli ett centralt namn inte bara i tysk teater. Neurmann arbetade på Volksbühne från 1988 och hans position var i konstnärliga avseenden jämlik med Frank Castorf, teaterchefen och regissören.

Ida Müller och Vegard Vinge, verksamma och välbekanta i både Norge och Tyskland, samtalade engagerat och kunnigt med honom strax före hans plötsliga död. Neurmann gjorde scenografin till en oskiljbar del av Volkbühnes framgångsrika iscensättningar av Schillers, Dostojevskiljs, Ibsens och Bulgakovs verk. Deras långa initierade samtal med honom borde bli obligatorisk läsning på scenskolorna. I den här intervjun lever fortsatt drömmen om en konstnärlig teater. En som inte sätter sig i knät på sin publik men i stället utmanar, kräver och provocerar. Förutsättningarna är den berlinska teatervärlden med dess ekonomiska potens och dess självklara deltagande i det offentliga samtalet om en konst i tiden och för tiden. Det blir en teater som står i kontrast till vardagslivet och som kräver en fast ensemble som går över de gängse gränserna och utmanar de normala vilolägena hos en belåten och välbeställd publik.

Det är en fröjd att läsa denna skildring av ett pågående konstnärligt undantagstillstånd på kreativt avstånd till all lagomkonst. Men så förs det också med en teaterman som säger att det är svårt att finna människor som han önskar samarbeta med. En som säger som det är: ”Jeg blir sjeldent inspirert av å gå på teater”. Så har han å andra sidan tillsammans med Castorf i nära 30 års tid gjort teater som starkt inspirerat både publiken och teaterns konstnärer. Sådana som inte nöjer sig med att teatern citerar sedan länge beprövade former och återbrukar grepp men som i stället letar efter nya. Dess läckra signatur är det s.k. ”gående hjulet” (ursprungligen en medeltida symbol), ett hjul ställt på fötter och som står skulptur utanför Volksbühne i stadsdelen Mitte i Berlin. Det var signaturen för teaterns berömda uppsättning av Schillers Rövare.

Där finns 100 andra sidor att läsa, många av dem också de mycket läsvärda. Några andra kanske litet pesudoakademiskt ambitiösa med drag av uppumpade seminarieuppsatser. Andra är spännande rapporter, t. ex. Therese Bjørneboes om Ibsenkonferensens tema ”Vem är vår tids Folkefiende?”, där hon refererar och kommenterar en debatt mellan Lars Vilks och regissören av En folkefiende, Thomas Ostermeier. Den senare gör effektivt bruk av distinktionen mellan åsikt och sanning. Hans poäng är att pjäsens Dr Stockmann levererar en sanning om det förgiftade vattnet medan Vilks samtida utspel torgför åsikter. Den vägen kommer han åt Vilks pretentioner på att bli upphöjd till en ibsensk Folkefiende och sanningssägare.

Några teaterskoleelver från Nordic Black Xpress ställer den berättigade frågan när det gäller Vilks välbevakade närvaro på konferensen: ”hva gjør Lars Vilks her? Hva har han med Ibsen å gjøre og hvorfor ble han invitert.”
Det räcker så.

______________

  • Trailer till en uppsättning på Volksbühne där Neumann svarade för scenografin:

  • Tomas Forser

    Tomas Forser

    Litteratur- och teaterkritiker. Professor emeritus i litteraturvetenskap.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: