Av IVO HOLMQVIST
Det är inte bara debuterande romanförfattare som klipper andras texter och ger ut dem i eget namn (som jag bloggade om på den här sidan i april) eller skribenter om italiensk kokkonst som pryder sig med lånta fjädrar. Inte heller går upphovsmän till historiska romaner alltid fria från den sortens dolda lån (medlemmar av Karolinska Förbundet har en del att säga om Ernst Brunners sätt att lyfta ut långa stycken ur karolinska dagböcker och sätta in dem i sin ”Carolus Rex”, utan att alls erkänna det).
En präktig skandal har seglat upp på Nya Zeeland de senaste veckorna, sedan Witi Ihimaera, maorisk författare och professor vid engelska institutionen på The University of Auckland, fått på fingrarna för plagiaten i sin senaste bok, den just utkomna ”The Torwenna Sea” (Penguin).
Till pikanterierna hör att han sedan han beslog med den litterära stölden erbjudit sig att köpa upp hela upplagan och lovat att i det nytryck som förlaget aviserat till nyåret införa alla attributioner. Det blir nog flera extra sidor, eftersom den som först slog larm för två veckor sedan, journalisten Jolisa Gracewood på The New Zealand Listener (en motsvarighet till Röster i Radio-TV, saligen hädangången), först fann sexton passager som Ihimaera saxat ur andras böcker och klistrat in i sin egen, och i veckans senaste nummer hittat ännu fler sådana klipp.
The Listener citerar samtidigt en kärv amerikansk bloggare, Margaret Soltan som är professor i engelska vid George Washington University i Washington D.C. och som särskilt ägnat sig åt frågor kring plagiat.
Hon kommenterar spydigt hur lättvindigt Aucklands universitet behandlat saken. En intern utredning ledd av filosofiska fakultetens dekan tyckte inte att några åtgärder behövdes, ”there was no deliberate wrong-doing”. Soltan anser tvärtom att en expertpanel från andra fakulteter och andra institutioner än den Ihimaera hör under borde granska fakta i målet, och det kan hon ju ha fog för. Affären och hur den handlagts visar att Aucklands universitet rör sig i en gärdsgårdsserie, tycker hon.
Det rimmar illa med de ambitioner man har härnere, att framstå som ett ledande lärosäte. Det sker dock mest på ytan, med många superlativer där PR-avdelningen tar i så att de spräcker västen. Excellence är ett gångbart ord, men så slitet av flitig användning att det bara sprider ett löjets skimmer. Sådana överord förekommer till och med i Ihimaeras tjänstetitel, han är ”Distinguished Creative Fellow in Maori Literature”, och leder kurser i litterärt skapande (där hans praktik nu satt hans trovärdighet på spel).
En av hans elever, fast hon lärde sig nog inte att klippa och klistra, var Linda Olsson vars första roman ”Let me sing you gentle songs” från början var ett examensarbete vid hans avdelning. Hon brukar i sina föredrag om bokens tillkomst berätta att hennes handledare föreslog många ändringar och omskrivningar, men hon stod på sig: ”jag har skrivit boken som jag vill att den ska vara skriven, och ändrar inget.” En klok strategi, som det skulle visa sig.
En annan bister reaktion på Ihimaeras tilltag (som dessutom, antyds det, har sina paralleller i fler plagiat i hans tidigare författarskap) kommer från nestorn bland nyazeeländska litterater, C. (för Christian) K. (för Karlsson, morfar var från Sverige) Stead, den mest läsvärde av nulevande författare down under.
För femton år sedan kritiserades han för att inte ha tagit tillräcklig hänsyn till minoritetsgruppers författare när han gav ut ”The Faber Book of Contemporary South Pacific Stories”. Hans svar den gången var det självklara, att han gick efter litterär kvalitet och struntade i vad som var dagens diktat vad gäller politisk korrekthet. Han tar universitetet i örat av samma skäl som Margaret Soltan, att man varit alltför släpphänt och tagit för lättvindigt på Ihimaeras plagiat.
Dessutom hörde Stead till dem som höjde på ögonbrynen redan när denne utnämndes till professor i engelska utan forskningsbakgrund, med romanerna som enda merit. Ihimaera blev vald till Arts Foundation laureate häromveckan, när plagiataffären redan var känd (dock har han lovat att inte använda de 50.000 nyazeeländska dollar som kom med priset för att köpa tillbaka förstaupplagan från Penguin. De pengarna tar han från annat håll försäkrar han, lätt servilt).
Ivo Holmqvist
 
‣ Läs också Jan Henrik Swahn om plagiat och kopiering
‣ ” … ett skickligt lagt lappverk av väl bearbetade och tillrättalagda referat av samtida källor och sentida litteratur” skrev Peter Englund om Brunners Carolus Rex. ”Jag förebrår honom för att han hittar på FÖR LITE, för att det vi möter i så hög grad är de kända historierna och skrönorna från dagböckerna, från Voltaire, från gamle Fryxell, i många fall tillskruvade för att understödja Brunners tes”.
‣ Trailer för filmen The Whale Rider baserad på Ihimaeras bok med samma namn: