Piranesis Carceri 
Den oändligt fascinerande fängelsestaden

På Sammlung Scharf-Gerstenberg i Berlin pågår nu och fram till den 10 november 2019 en utställning av Piranesis berömda serie etsningar Carceri d’invenzione som gavs ut i två upplagor i mitten av sjuttonhundratalet. Håkan Lindgren har sett utställningen och lockats in i Piranesis suggestiva stenlabyrint utan slut, ett ljusdunkel mer lustfyllt än skrämmande ändå.

 

Att se dem i original är som att återvända till källan. Giovanni Battista Piranesis Carceri d’invenzione har inspirerat konstnärer och författare i århundraden. Fram till den 10 november 2019 visas de på Sammlung Scharf-Gerstenberg i Berlin.

Carceri är en serie om 16 etsningar som avbildar en stenstad utan slut. Piranesi publicerade en första serie etsningar 1750, men det är med den andra utgåvan från 1761 som hans fantasier fick sin definitiva form – då bättrade han på plåtarna med mer svärta och fler detaljer, samt utökade serien från 14 blad till 16. Bladen som visas på Scharf-Gerstenberg är i utmärkt skick – men det är inte tryckets kvalitet eller den intensiva svärtan som gör att de inte verkar ha åldrats ett dugg. Det är Piranesis vision som gör att Carceri fortfarande angår mig, medan de realistiska stadsvyer som han vanligtvis ägnade sig åt framstår som just så stela och döda som man i vår tid tror att 250-åriga konstverk ska vara.

När jag går in i bilderna – och så fort jag ser dem är jag inne i dem! – befinner jag mig varken inomhus eller utomhus. Väl därinne finns det ingenting utöver staden. Piranesi suggererar skickligt fram en stenlabyrint vars storlek är gigantisk, för att inte säga sjuklig. Genom valven skymtar fler valv och broar; den egna fantasin lockas genast att förlänga staden i alla riktningar.

Staden är bottenlös åt alla håll, det är därför den är så lockande att smyga sig in i. Jag kan inte avgöra om jag befinner mig hundra meter ovanför marken eller två kilometer under den. Högst upp i en av bilderna finns en rund glugg med ett kraftigt fängelsegaller; om jag kunde titta upp genom den är jag övertygad om att jag skulle få se en ny nivå där liknande byggnadsdetaljer fortsatte att upprepa sig utan synligt slut. Bjälkar med spikar som ser ut vara avsedda att spetsa människor på antyder att de som ursprungligen byggde staden inte enbart hade välvilliga avsikter. De halvt läsbara latinska inskrifter som finns på ett par av bladen ger liknande ondskefulla associationer.

Ett av motiven från första (t.v.) och andra upplagan av Carceri (från 1750 resp.1761)

När jag står framför Carceri ser jag en idé som har formulerats med så stor precision att det som bilderna visar redan förefaller vara bekant. Jag ser något som är mer lustfyllt än skrämmande – lustfyllt för att det bekräftar något om våra städer, om slummen, om världen, och framförallt om människans inre värld. Att detta har kunnat göras till bild i stället för att bara skymtas hastigt i en dröm eller en ogripbar fantasi gör det mindre skrämmande.

I ett par av bilderna kan man ana en flik av himlen och då är stämningen genast förstörd. Allt som Piranesi – och åskådaren – har byggt upp i de andra bilderna läcker ut så fort vi kan se lite himmel.

Hos Piranesi finns samma oändliga regress som i Borges noveller – biblioteket som förgrenar sig oändligt, mannen som minns varje ögonblick i sitt eget liv och dessutom varje ögonblick han har tänkt på att han minns. Romantiker och surrealister har tagit intryck av Carceri, liksom författare som Edgar Allan Poe, Goethe, Stendhal, Byron, Coleridge, den engelske opieätaren De Quincey, Elias Canetti och Marguerite Yourcenar. Piranesis fängelsestad skulle kunna vara en föregångare till den metalliska stad som täcker en hel planet i science fiction-författaren Isaac Asimovs Stiftelsetrilogi från 1950-talet. Etsningarna har sannolikt också påverkat scenografin i dystopiska filmer (Fritz Langs Metropolis från 1927 brukar nämnas) och i dataspel.

Staden ger intryck av att vara mycket gammal. Det ser ut som om generationer av människor har tagit delar av byggnaderna i bruk för sina egna, tillfälliga behov, eller anpassat sig till dem, utan att veta någonting om deras ursprungliga syften. Människorna har nött ner trappstegen med smutsiga fötter utan att ha någon förbindelse med dem som byggde allt detta; de förstår lika mycket av sin omgivning som råttor förstår en mänsklig stads tunnlar, källare och gator medan de springer genom den.

Det är som om Piranesi har skissat fram en insikt om vad den moderna megastaden skulle bli, städer som vi kanske fortfarande har framför oss. En stad är visserligen helt och hållet byggd av människor, men när dess ålder och storlek växer bortom en viss gräns förvandlas den till något som människorna inte längre rår på. Staden bryr sig inte mer om dem än en undervattensklippa bryr sig om de havstulpaner som råkar växa på den. Om myrstacken blir stor som ett berg, eller som en grotta, och förefaller ha funnits där i evighet, är den inte längre en stack byggd av myror. Invånarna får samma relation till sin egen myrstack som till stjärnhimlen.

När det antika Rom var som störst hade staden en miljon invånare; det dröjde till början av 1800-talet innan London uppnådde samma storlek. För dem som fötts in i imperiets huvudstad framstod Rom kanske som stenstaden i Piranesis etsningar – uråldrig, monstruös, för stor för människan, och samtidigt välbekant, eftersom den var det enda de hade sett.

Trots att så mycket har skrivits om och kring Carceri verkar Piranesis avsikt med bilderna förbli ett mysterium. Vad betydde de för honom själv? Skräck eller förtjusning?

Piranesi försörjde sig på att teckna och sälja grafiska blad med bilder av Roms sevärdheter – kyrkor, monument och antika ruiner, en populär genre vid den här tiden. Colosseum visade vad romarna hade varit förmögna att göra, men av de flesta antika byggnader, som Caracallas badhus, återstod inte mer än antydningar av en ursprunglig konstruktion som måste ha varit enorm, och som gav näring åt fantasin när man försökte föreställa sig hur den måste ha sett ut medan den var i bruk. (Badets huvudbyggnad lär ha varit 214 x 110 meter, med en takhöjd på 44 meter.)

Piranesi – Colosseum i Rom. Etsning från 1767

”Dessa talande ruiner har fyllt min själ med bilder som inga exakta avbildningar, inte ens den odödlige Palladios, någonsin skulle kunna lyckas förmedla”, har Piranesi skrivit. Carceri är den stad som började växa i hans fantasi när han hade mättat sig med ruiner och monumentalbyggnader.

Man skulle kunna gå ett steg längre och tänka sig att Carceri är en reaktion mot livet i en stad där historien dominerar så mycket att det förflutna har blivit övermäktigt och tyngande. Kanske kände Piranesi att människorna i hans tid inte kunde bli något annat än småkryp som irrar omkring i de ruiner som tidigare generationer har lämnat efter sig.

En annan tänkbar ingång skulle vara att säga: här börjar skräckromantiken. I vanliga fall brukar man skriva att den började med Horace Walpoles roman The castle of Otranto, vad sådana definitioner nu är värda; första utgåvan av Piranesis Carceri kom fjorton år tidigare, så kanske var detta något som låg i tiden. I Otranto krossas en person av en väldig hjälm som faller från himlen; i en av etsningarna dekoreras en trappa av två överdimensionerade hjälmar och i samma bild finns två möglande militära flaggor av övermänsklig storlek.

Detalj ur en av etsningarna med trapphus, hjälmar och fanor

Liksom skräckförfattaren H. P. Lovecraft har Piranesi förstått att man inte måste nöja sig med less is more. Båda öppnar dörren till visioner som får sin karaktäristiska effekt genom att de överger de vardagliga, mänskliga proportionernas skala. Om Poe ville skrämmas med råttor skulle han ha använt sig av en enda råtta; i novellen The rats in the walls låter Lovecraft oräkneliga mängder råttor rinna genom ihåliga väggar och vidare ner genom grottor till en antropologisk förhistoria som inte är särskilt smickrande för människan. Betraktar man etsningarna ur det här perspektivet ser ut som om Piranesi utvecklade sina framfantiserade miljöer bara för lusten att framkalla en särskild sorts rysning hos åskådarna, ett särskilt känsloackord, dramatiskt, dystert och mångstämmigt – ett skräckromantiskt ackord som sedan har fortsatt att varieras i romaner, målningar, filmer och dataspel.

Tittar man på nära håll är etsningarna skissartade som Piranesi hade haft bråttom. Människorna är sällan mer än skuggor och silhuetter, utplacerade för att vi ska förstå de väldiga byggnadernas skala. Piranesi har total koll på ljusdunkel och storformer, men detaljerna har han låtit bli slarviga och suggestiva – han vet att han behöver göra sina etsningar lagom suddiga för att väcka liv i åskådarens fantasi. Om de var för detaljerade skulle de vara färdigfantiserade och därmed oanvändbara för hans åskådare. Han tyckte om att arbeta snabbt och impulsivt, har han skrivit. ”Förstår ni inte att om jag utgick från färdiga teckningar skulle min plåt inte bli något mer än en kopia, men om jag arbetar direkt på kopparplåten skapar jag ett originalverk.”

En tredje ingång är att betrakta Carceri som en föregångare till de omöjliga figurer som Oscar Reuterswärd och M. C. Escher utvecklade under 1900-talet. Under arbetet med den här artikeln läser jag en essä som försöker övertyga mig om att en av Piranesis trappor är lika omöjlig som Reuterswärds välkända triangel vars sidor inte kan mötas. Jag lyckas inte se trappan på det sättet; kanske är mina ögon för fyrkantiga.

Lyckligtvis fäster inget av de här tolkningsförsöken på bilderna. Alla mina tolkningsförsök lossnar och faller till marken som dåliga Post it-lappar. Staden är vad den är, alldeles tvärsäkert tydlig och lika bestämt ordlös.

Sam J. Lundwall, som är en legend inom svensk science fiction för sitt långvariga arbete som förläggare, översättare, redaktör och introduktör, har förresten skrivit en roman som utspelar sig i Piranesis stenstad – Fängelsestaden (1978). Det var tack vare den som jag upptäckte Carceri; etsningarna förekommer på omslaget och som illustrationer mellan kapitlen. Efter att jag hade läst ut romanen återvände jag till bilderna och kunde bara säga att staden behöll sina hemligheter, och därmed sin förmåga att fortsätta oroa åskådarnas fantasi. Det gör den även efter att jag har skrivit den här texten.

Det blir jag påmind om redan när jag reser hem från Berlin. I flygstolstidningen intervjuas en ung portugisisk konstnär, Ana Aragão. Hon kan lägga ner en månad på sina fantasifulla stadslandskap. ”If I have a master, it’s Piranesi”, säger hon.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!