Pippi – en pigg pensionär

Pippi på frimärke

Pippi på tyskt frimärke

Av IVO HOLMQVIST

Heute wäre Pippi Langstrumpf 65 jahre ’alt’ geworden”, påstod litteratursidorna i Die Welt för några dagar sedan, och svenska tidningar hävdar samma sak ser jag.

Det där stämmer förstås inte, även om det är riktigt att ”Pippi Långstrump” kom 1945. Både tyska och svenska skribenter har läst på lite lättvindigt. Av inledningskapitlets tredje mening får vi veta, sedan Astrid Lindgren zoomat in på utkanten av den lilla lilla staden, den förfallna trädgården där, och villan i den, att Pippi som bor ensam i huset är nio år gammal. Därmed blev hon folkpensionär redan för nio år sedan. Hursomhelst är hon en pigg pensionär, och inte minst i Tyskland tycks hon och hennes upphovskvinna förbli evigt populära.

I en stort uppslagen artikel i samma nummer av Die Welt skriver Martina Scheffler om vad ”Anne på Grönkulla”, L.M. Montgomerys långa serie om en ostyrig kanadensisk yrhätta, betytt som förebild för Pippi. Det där är kanske nytt för tyska läsare, för andra är det välbekant sedan länge.

Svenska forskare som Vivi Edström och Ulla Lundquist har uppmärksammat att de böckerna hörde till den mycket unga Astrid Lindgrens lektyr i Vimmerby. Sarah Death vid The University of East Anglia i Norwich skrev en grundlig essä om saken 1996, refererad av Åsa Warnquist i en understreckare i Svenska Dagbladet ett par dagar före jul för två år sedan, osv.

Hursomhelst är artikeln i Die Welt utmärkt och har rätt i det allra mesta, förutom möjligen på sluttampen där det påstås att de svenska översättningarna av ”Anne of Green Gables” kom på samma förlag som ”Pippi Långstrump”. Där hugger man nog i sten. Den första försvenskningen, av Karin Jensen f. Lidforss, kom på CWK Gleerups förlag i Lund 1909, trettiotre år innan Hans Rabén och Carl-Olof Sjögren startade sitt förlag och nästan från starten hade turen att kunna räkna in Astrid Lindgren bland sina författare, och snart också som en efter hand mycket mäktig förlagsredaktör.

Pippi

Pippi (Vang-Nyman)

Jag äger originalupplagan av ”Pippi Långstrump”, med grå linnerygg och gulnat trähaltigt papper, och med Ingrid Wang Nymans svartvita illustrationer och omslag i färg där Pippis röda fläta sprakar och herr Nilsson lyfter sin vita halmhatt på belevat markattevis. Boken är av någon anledning häftad med klammer. I andra upplagan som jag också har (där är ryggen röd) har man i stället använt den vanliga linnetråden men bytt tryckeri, från Ronzo i Stockholm till A.B. Littorin Rydén i Örebro som tycks ha satt om hela texten så att man kom upp i 176 sidor, två fler än i originalet.

Med tanke på att både min bror och jag läste boken många gånger om har denna förstaupplaga hållit ovanligt bra och är ungefär lika lite – eller mycket – sliten som det tidiga exemplar jag har av A.A. Milnes ”Nalle Puh”, i Brita af Geijerstams geniala översättning (i samma behändiga fickformat, fast i Bonniers rödryggade barnbibliotek).

Den första boken om Pippi Långstrump fick min mor av sin far när den var pinfärsk och livligt omdebatterad (John Landquist blev moraliskt upprörd över anarkismen i den), med trevlig tillskrift i bläck: ”Anna-Lisa Holmqvist av Far julafton 1945 (30 år försenad)”. Trettio år tidigare var hon bara ett år äldre än vad Pippi Långstrump har förblivit alltsedan 1945. Kanske fick hon den gången i stället, i sin mest mottagliga lässlukarålder, ”Anne på Grönkulla” av sin snälle far…

Kommentera: