Av ROBERT AZAR
När jag läser Pierre Legendre (f. 1930) får jag intrycket att hans bildning är i det närmaste outsinlig. Han använder sig av den för att förverkliga ett av de mest intressanta projekten i franskt efterkrigstänkande. Sedan 1983 har han i en serie omfångsrika band, som han kallar för ”Lektioner” eller Leçons, presenterat sina tankar om den västerländska människans tillblivelse. För närvarande har tolv omfångsrika band utkommit. Ett enda återstår. Utmärkande för Legendres tänkande är den vikt han lägger vid institutionernas betydelse. Dessa är, menar han, oskiljaktiga från människans liv. Vi föds galna och det är genom institutionerna som vi får tillgång till livet.
I grunden är Legendre jurist och rättshistoriker, specialiserad på den romerska rättens utveckling, men i sitt verk tar även han stöd i andra domäner, från antikens poesi till dansvetenskapen. Han har också rört sig utanför akademin. På femtiotalet frekventerade han surrealistiska kretsar i Paris och på sextiotalet var han verksam som rådgivare för UNESCO i Nordafrika. Han är alltjämt verksam som psykoanalytiker och arbetade under sjuttiotalet mycket nära Jacques Lacan. Erfarenheter från dessa skilda fält förtätas i hans verk.
Le Point fixe. Nouvelles conférences, som utkom 2010 på ”Mille et une nuits”, tjänar som en utmärkt introduktion till hans tänkande för den som inte genast vill ge sig på hans Leçons. Den korta boken består av ett långt förord följt av tre separata föreläsningar. Här beskriver han på ett mer lättillgängligt sätt sin ”dogmatiska antropologi”.
Tidigare har antropologin varit inriktad på studiet av främmande kulturer och haft som syfte att beskriva deras ”dogmer” – deras institutioner, religioner och myter. Den dogmatiska antropologin, skriver Legendre, vänder denna vetenskapliga blick mot Västerlandet självt för att studera dess dogmer som något främmande.
Hans reflektioner kretsar framför allt kring två institutioner: familjen och staten. Den västerländska moderniteten har ärvt bägge från den romerska civilisationen, och närmare bestämt från den justinianska rätten, vilken återupptäcktes på 1100-talet. Att försöka förstå Västerlandet utan att ta hänsyn till den justinianska rätten vore lika enfaldigt, menar Legendre, som att studera de muslimska samhällena som om Koranen inte fanns.
Utifrån sitt psykoanalytiska synsätt vidhåller han att den romerska rättens betydelse har blivit föremål för en gigantisk bortträngning. Dessa paragrafer, som ligger till grunden för de moderna staterna och som reglerar familjebanden, har överlåtits åt glömskan och studeras numera endast av en liten grupp specialister.
I den avslutande föreläsningen återkommer Legendre till en fråga som författaren Chateaubriand ställde 1797, i den franska revolutionens slutskede: ”Vilken religion kommer att ersätta kristendomen?”
Legendre närmar sig denna fråga, som utgjort ett stridsäpple i de två senaste seklens filosofi, från en ny och tankeväckande synvinkel. Hans utgångspunkt är att den västerländska ”religionen” inte bara vilar på den kristna Bibelns dogmer, ty evangelierna och Pauli brev räcker inte för att organisera en värld. Snarare är det sammanslagningen av den romerska civilisationen och den kristna teologin – en händelse som Augustinus för övrigt beundrade som ett Försynens under – som utgör Västerlandets religion, det vill säga dess dogmatiska grundval.
Detta perspektiv gör i själva verket Chateaubriands fråga ännu mer komplex. Legendres böcker har ofta denna inverkan på läsaren. De är svåra och tidskrävande, men det finns inga genvägar för den som på allvar ämnar problematisera sina nedärvda föreställningar.
– Lyssna på Legendre här: