Av JAYNE SVENUNGSSON
Med en blick i backspegeln framstår 1900-talet stundvis som ett ruinlandskap. Storvulna politiska, vetenskapliga och arkitektoniska visioner ligger där om vartannat som vältrade gravstenar.
Vad som började med en ogrumlad tro på människans gränslösa förmågor mynnade gång efter annan ut i att hon stängde in sig i egeninrättade skräckvälden. Hegels idé om världshistorien som sin egen domstol framstod inte sällan som en självuppfyllande profetia. Men de fanns de som värjde sig mot denna bild. Franz Rosenzweig, Walter Benjamin, Ernst Bloch, Leo Strauss och Emmanuel Lévinas – samtliga avtäckte de baksidorna av ett filosofiskt arv som tillåter det faktiska historiska skeendet att bli självlegitimerande. Samtliga – inte av någon tillfällighet av judisk börd – fann dessutom en unik resurs i messianismen, vilken förvägrar människan att kapitulera inför världen som den är och tillika anmäler möjligheten av en värld bortom den omedelbart givna.
Med några år på nacken utgör Pierre Bouretz drygt tusensidiga Témoins du futur alltjämt ett oöverträffat monument över en ådra i förra seklets filosofi som ter sig ständigt mer aktuell.
© Jayne Svenungsson
Gå till Dixikons franska bokhandel
Läs också Ola Sigurdsons inlägg om tidskriften Subalterna temanummer om Messianism