Vad har Mark Twains Huckleberry Finn gemensamt med Fabrice del Dongo, huvudpersonen i Stendhals La Chartreuse de Parme? Vad finns det för likheter mellan Goethe och Stendhal? Frågorna kan tyckas gripna ur luften och föga relevanta. Men Pierre Alain Bergher ger dem ett både fascinerande och oväntat svar i sin studie Les mystères de la Chartreuse de Parme. Les arcanes de l’art. Där presenterar han en helt ny tolkning av Stendhals Kartusianerklostret i Parma som den heter på svenska, den roman som anses vara en av 1800-talets största.
Nyckeln till en djupare förståelse av Stendhals verk finner man enligt Bergher i den filosofi som ligger till grund för frimurarnas tänkande. Hans tes är vidare att konstruktionen i Stendhals roman har stora likheter med den man finner i Mark Twains Huckleberry Finn.
Författarna utgår båda i hög grad från frimurarnas symbolvärld. De var också själva aktiva frimurare liksom Goethe och många andra 1800-talsförfattare, t.ex. Théophile Gautier och Jack London. Stendhal kom även i kontakt med de engelska frimurarna under sin tid som korrespondent för några engelska tidskrifter, där han för en engelsk publik gav ingående rapporter om det franska kulturlivet.
Vid en första anblick framstår de litterära gestalterna Huckleberry Finn och Fabrice del Dongo som varandras motsatser. Huck, huvudpersonen i en bok som främst kommit att höra till ungdomslitteraturen, är son till en drinkare, fattig och marginaliserad i samhället. Fabrice, centralgestalten i en roman om romantisk kärlek, är en ung ädling sprungen ur en av Italiens förnämsta familjer.
Men vad de har gemensamt är att de båda är outsiders som brutit sig loss och befriat sig från en far som de avskyr. Likaså har båda en stark personlig utstrålning. De äventyr som de är med om och de resor ut i världen de företar kan ses som ett led i deras initiation, anser Bergher. Han läser alltså texterna som initiationsskildringar.
Fabrices initiering sker inte bara på ett personligt psykologiskt plan utan även geografiskt. Genom sina labyrintiska färder via Paris och Neapel, Milano och Bologna samt runt Comosjön kommer han i kontakt med en ny och främmande värld. Hans upplevelser vid striderna vid Waterloo ska i detta sammanhang inte heller förglömmas. I romanens centrum befinner sig hela tiden tornet Farnese, där Fabrice en tid sitter fängslad.
Av grundläggande betydelse för Berghers analys har varit ett arbete av Oswald Wirth om Le Tarot des imagiers du Moyen Age, utgivet 1927. Där behandlas tarotkortlekens 78 kort och dess indelning i Stora och Lilla arkanen. Korten med sina olika figurer såsom Gycklaren, Djävulen, Rättvisan o.s.v. har sin magiska betydelse och symbolik, något som studerats åtskilligt inom frimurarrörelsen.
Även Stendhal och Twain har låtit sig inspireras härav, vilket bl.a. kommer fram i det dubbelbottnade och mångtydiga i skildringarna. I Stendhals roman t.ex. kan de återkommande gallerförsedda fönstren och de många fågelburarna tolkas i ljuset av frimurarnas tankevärld. Det gäller även författarens sinnrika användning av de fyra elementen. Bergher ser också paralleller mellan Stendhals Fabrice och Goethes Faust, något som dock inte utvecklas närmare. Men det är ett lockande stickspår som här läggs ut.
Inget är vad det synes vara i Stendhals rika roman. Det gäller att se bakom den yttre spännande skildringen av intrigerna vid hovet i Parma och Fabrice del Dongos äventyrliga irrfärder. I La Chartreuse de Parme bär alla romanens gestalter på hemligheter, möjliga att tyda endast av ”the happy few”, den smala publik till vilken Stendhal vände sig.
Även författaren själv var en gåtfull person, som dolde mycket också för sina närmaste vänner. En av dem, författaren Mérimée, har sagt att ingen säkert visste vilka människor han träffade, vilka resor han gjorde och vad han egentligen skrev.
Bergher är dock inte den förste att behandla frimurarnas inflytande på Stendhal. En tysk forskare, Dieter Diefenbach har tidigare tagit upp ämnet i Stendhal und die Freimurerei (1991), ett arbete som Bergher flera gånger hänvisar till. Men vad Bergher till skillnad från Diefenbach gör är att han placerar in Stendhals roman i en bredare kontext och visar hur frimurarnas tänkande och särskilda symbolvärld har gett avtryck även hos andra 1800-talsförfattare.
Även om Bergher ibland kan te sig alltför vidlyftig och spekulativ i sina tolkningar smittas läsaren av den entusiasm och upptäckariver som präglar framställningen. Man får lust att läsa om både Stendhals och Mark Twains romaner och dessutom skaffa sig en tarotkortlek. Det är ett gott betyg.
– Klicka här för att söka Huckleberry Finn på både svenska och engelska
– Se ett utdrag ur filmen La Chartreuse de Parme: