Schuberts musik lierade sig med mitt innersta för fyrtio år sedan. Romanserna utstrålade en renhet, som om var och en av dem var inkapslad i ett fodral som inbjöd till att bli avplockad. De kom med en bifogad biljett med en invitation till en främmande kultur, en annan samhällsklass.
Nu, i arbetet med sensommarens och höstens romanskonserter, står melankolin på lur. Har konstformen och musiken kanske vissnat ned med instrumentet, med musiken, texterna och den västeuropeiska borgarklassens hela diskreta charm? Nu när Aase Bergs diktsamling Forsla fett inte utgör det optimala underlaget för en romanstext och flygeln inte längre står i centrum som komponistens arbetsredskap och alla instruments krona?
Romanser kallas de på svenska, sångerna, konstformen för röst och piano, där poesin mötte musiken i ett fragment i vilken känslan, kärleken och begäret upphöjdes i illusorisk oändlighet.
Som en produkt av den tidiga tyska 1800-talsromantiken speglade den också borgerligheten som hade råd att köpa sig detta nymodiga skrymmande instrument, klaveret, som lämpade sig utmärkt i de salonger där sångerna framfördes.
Upphovsmännen skapade för den intima gemenskapen. Den estetik som sångerna förmedlar fortsatte att trollbinda Västeuropa i nästan två sekler och repertoaren syntes outtömlig. Schubert skrev cirka sexhundra sånger, Schumann och Brahms komponerade över tvåhundra romanser vardera och Richard Strauss nästan lika många.
De franska mästarna Debussy, Ravel, Fauré och Duparc skapade en fransk sångrepertoar, Tjajkovskij och Musorgskij, en rysk. Britten och Walton på andra sidan kanalen komponerade ett antal sångcykler och i USA verkade bland andra Charles Ives, som åstadkom hundrafjorton ytterst märkliga sånger.
Aaron Copland, som tonsatte tolv sånger till dikter av Emily Dickinson, fick New England och dikterna att liksom gifta sig med varandra och ljuda i den musik som man hädanefter kom att förknippa med platsen och poeten. I vårt eget land frodades sångkonsten av 1900-talets samtliga kompositörer som vände sig till diktarkollegorna, de folkkära poeterna, för texter.
Den tidiga tyska romantiken passade modernismen väl.
Texterna och musiken företrädde männens värld. Den beskriver i huvudsak den ensamme mannens eller vandrarens längtan, känslor, vedermödor och naturiakttagelser. Ganska omgående framförde även kvinnor sångerna, vilket visade på texternas ringare betydelse för formen. Sångerna medgav en demokrati angående kön, röstfack och utförande. Sången och pianostämman ställer inte högre krav än att de kan framföras av amatörer. Ändå innebär dessa mästerverk i miniatyr utmaningar för professionella sångare och pianister
Poeternas texter av varierande kvalitet av dåtida nu glömda poeter togs tillvara i en skenbar musikdräkt av anspråkslöshet, likt en essä av Montaigne. Musiken flyter på utan till synes ansträngning. Rytmiken känns igen, melodierna smeker örat utan tillstymmelse till sentimentalitet.
Vid nya textavsnitt etableras, utan preparation, i tonartsbytet, magin, det som inte kan beskrivas på något annat sätt. Formen, ibland strofisk, till en text som målar upp en palett av metaforer, bildar en abstrakt klangmatta på tvärs mot texten och ändå inte. Musikens beskrivning av bäckens porlande kan inte benämnas som programmusik då bäcken symboliserar något annat.
Musiken rör vid diktens ton utan att lägga beslag på den, skapar en genomsläpplighet och lättflyktighet och sången lyfter från verkligheten. Magin utgörs inte endast av oväntade harmoniväxlingar utan även av dualismen mellan musikens retorik och lagar å ena sidan och textens folklighet å den andra. Schuberts romanser tar loven av den romantiska irrationaliteten. Det gjorde inte alltid Schumanns sånger två decennier senare. Han testade gärna formens gränser och lyckades vidga ramarna utan att estetiken gick förlorad.
I en understreckare i Svenska Dagbladet tecknar Ulf Eriksson bilden av romantik som litterär företeelse under 1900-talet med utgångspunkt i Metarmorfospoeterna under 1950-talet och en bok av Paul Tenngart – Romantik i välfärdsstaten – Metarmorfosförfattarna och den svenska samtiden. Eriksson skriver: ”Bortsett från att både Lasse Söderberg och Birgitta Stenberg är fullt verksamma i dag finns det ända in i nuet en obruten romantisk traditionslinje.”
Arvo Pärt spelar och talar om sitt verk ”Alina”
Detta gäller även för den samtida konstmusik som företräds av ett antal kompositörer som till exempel Karin Rehnqvist och Aarvo Pärt och som utmärks av en lyrisk stil där, som Eriksson menar, individens erfarenhet och upplevelse är avgörande och där försoning görs omöjlig.
För romansen krävs det dock en flygel och en musiksats för instrumentet. De tonsättare som ”förnyade” musiken under 1900-talet, det vill säga Schönberg, Berg, Webern, Hindemith, Bartok skrev samtliga romanser. Den tidiga tyska romantiken exporterades i tid och rum för att bilda en fåra i modernismen. Så sent som på 1950-talet skrev Lars-Erik Larsson Nio Sånger op.35 till dikter av Hjalmar Gullberg där den ljuvligt andliga sången Bortom berg och mörka vatten fortfarande kan etiketteras som exempel på modernism. Undantaget skulle väl utgöras av Stravinsky, som vände sig bakåt till klassicismen för förnyelse och då den inte utgjorde romansens grogrund skrev han heller inga.
Romansen överlevde åtskilliga seriella experiment och allehanda dissonantiska tonspråksförsök men inte den kultur där minnet av pianot nedmonterats till rekvisita i schlagerfestivalsammanhang.
I Göteborg, i Systrarna Kanolds chokladfabriks utbud av praliner ingick flygeln i en utsökt mellanmörk chokladsort. Då denna på 1990-talet försvann ur affärens dagliga sortiment kunde kunden trots allt beställa den. Även detta upphörde i början på 2000-talet.
Ruth Pergament