Pianodöden (2)

Av RUTH PERGAMENT

Det är försmädligt att behöva skylla blogginaktiviteten om pianodöden på – pianospel. Trollflöjten är nästan i hamn, endast två föreställningar kvar i nästa vecka, plus två extrainsatta i mitten av juni. Arbetar parallellt med instuderingar på Stravinskijs Rucklarens väg som kommer att begå premiär i september.

För att hålla pianotekniken alert under tiden jag spelar operaklaverutdrag, som alltid är komplicerade och inte utvecklande för fingrarnas smidighet, brukar jag som motvikt förläna mig själv ett pianorepertoarprojekt med relation till den aktuella operan.

Under senhösten och vintern har jag arbetat med Beethovens Bagateller opus 33 (1802), 119 (1820-22) och 126 (1823-24). Opus 33 skrevs endast tio år efter Trollflöjten. Spelandes dessa till synes fragmentariska ickevirtuosa stycken, långsamt, stämma för stämma, takt för takt – och med tankarna om pianodöden i fonden, medklingandes – omvärderar jag Beethoven.

Beethoven, detta romantiska geni som vi med Wagners hjälp skapade, är intimt förknippat med fenomenet pianodöd. Målet med barnens skalövningar var framförandet till sist av Beethovens sonater eller kanske till och med av någon av de fem konserterna. Iklädd frack eller aftonklänning, den civila motsvarigheten till den militära uniformen, i ett försök att personifiera geniet, kämpar pianisten som Don Quijote mot ett lacksvart monster i trä, järn och elfenben. Svettpärlorna bryter fram i pannan. I arsenalen ingår intellektuell kunskap och ett skådespel av hämningslöst känslomässigt utspel.

Karin Johannisson skrev i januari i DN om geniets död och ofarlighet. Med det, menar jag, faller även bilden av pianot som symbolen för musikalisk bildning och socialt välstånd. Barnen på kommunala musikskolor spelar TV-spelsmusik och filmmusik på syntar. Folk står i kö för att skänka flyglar till Göteborgsoperan.

Blue Monk

Medan jag undersöker Beethovenbagatellerna, dessa egensinniga och på samma gång smärtsamt undersköna musikbrottstycken, kan jag inte annat än att associera till Thelonius Monk.

Johannisson påpekar att kvinnor aldrig upphöjdes till genier – inte heller svarta amerikanska manliga jazzmusiker, skulle jag vilja påstå, i alla fall inte i samhället i stort.

Beethoven påminner om Monk i utforskandet av ett musikaliskt språk med en närmast postmodern inställning. Båda experimenterade utifrån konventioner och musikaliska lagar – fraslängder, melodier, harmonier, accenter, allt undersöktes och vändes upp och ner på i syfte att komma underfund med funktionen av tre toners skalrörelse, ett intervall, eller en tonartsvändning, dock utan att ta avstånd från gängse musikspråk eller från den populärkultur som rådde.

Glenn Gould spelar Opus 126

Med nedmonteringen av genikulten följer även devalveringen av synen på den åldrade komponistens musik som något förandligat, upphöjt.

De sista bagatellerna opus 126 speglar inte den döve giganten. De speglar ingenting alls, utom möjligen en mans aldrig sinande musikaliska nyfikenhet och humor.

Det vore synd att slänga ut pianot med Beethovens musik nu, när en omvärdering äntligen kan komma till stånd av hans verk.

 

‣ Läs Ruth Pergaments första inlägg om pianodöden – klicka här

‣ Hör också Alfred Brendel spela Beethovens Bagatelle, Opus 126 (Andantet, som Gould spelar ovan, börjar exakt tre minuter in i videon):

‣ Lyssna på ett radioprogram från SRs P1 om pianodöden – klicka här

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).