Från vårdbiträde till Folketingets talman

Ja, det är inte undra på att Pia Kjærsgaard såg nöjd ut under Folketingets öppnande i veckan som gick. Dansk Folkepartis grundare och grand old lady är sedan valet i juni Folketingets talman, en utnämning hon och partiet kämpade hårt för och som alltså innebär att hon nu innehar Danmarks näst högsta position. Det är bara Dronning Margrethe som är finare. Att få den posten är hedervärt för vem som, men för Pia Kjærsgaard och hennes parti ligger det en extra portion prestige och symbolik i utnämningen; den innebar det slutliga erkännandet att Dansk Folkeparti accepterats som ett parti som alla andra i dansk politik.

Det är en rejäl revansch för Kjærsgaard och partivännerna efter alla år när stora delar av det danska etablissemanget har rynkat på näsan åt ”folkepartisterna”, som de omnämns i dansk politik. För länge ansågs de ju som ”ikke stuerene” – inte salongsfähiga – som tidigare socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen formulerade sin uppfattning om DF i ett klassiskt uttalande.

Pia Kjærsgaards utnämning till talman och partiets segerval sammanfaller med att Dansk Folkeparti firar sina första två decennier i dansk politik. Nu med en ny partiledare, den korrekte ekonomen Kristian Thulesen Dahl, med en helt annan stil än den argsinta Pia Kjærsgaard som sannolikt förmått skrämma bort lika många väljare som hon attraherat med sin burdusa och frispråkiga framtoning.

Under Thulesen Dahl – ”Tulle” kallad – har partiet kunnat bredda sig till väljargrupper som tidigare inte kunnat förmå sig till att rösta på DF. Han – en av partiets tre grundare tillsammans med Pia Kjærsgaard och Peter Skaarup – bidrar i allra högsta grad till partiets omvandling till ett bland andra i dansk politik.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (här e-bok)
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (här e-bok)

En imponerande resa är det i vilket fall som helst som Kjærgaard har företagit här i livet, och som hon berättar om i Fordi jeg var nødt til det (Gyldendal, 2013). För det är så hon ser på det: att grunda Dansk Folkeparti var något hon helt enkelt bara var tvungen till, nødt til. Annars låg det ju inte precis i korten att ett vårdbiträde i hemtjänsten med enbart grundskola i bagaget skulle bli en av Danmarks mest framträdande politiska personer, och en dag sätta sig på Folketingets förnämsta stol.

Det var givetvis invandrarfrågan – eller utlänningsfrågan, som danskarna säger – som hon upprördes av så till den grad att hon tog steget in i den politiska världen. Först som medlem i Mogens Glistrups numera avsomnade Fremskridtsparti, som hon och de två yngre kollegerna samfällt lämnade efter ett tumultartat årsmöte 1995 när stolligheterna helt enkelt blev för många. Idag är DF landets näst största parti efter socialdemokraterna (som f.ö närmast kopierade stora delar av DFs invandringspolitik i valet i år). Och det är rentav det största i ”blå blok”, det borgerliga blocket, efter att det uppseendeväckande gick om liberala Venstre i årets val. Huvudsakligen på grund av proteströster från danskar som tröttnat på Venstreledarens (och nuvarande statsministern för en minoritetsregering) Lars Løkke Rasmussens många skandaler under oppositionsåren.

Att de hör hemma i det borgerliga blocket kan tyckas lite förvånande, för i många avseenden är DF mer en variant av gammaldags socialdemokrati än ett borgerligt parti. Som stödparti till de senaste borgerliga regeringarna har de dock fått god utdelning; allrahelst under åren med Anders Fogh Rasmussen (2001-2009). Fogh har kritiserats i de egna leden för att ha låtit Pia Kjærsgaard få igenom i stort sett allt hon pekade på, och för att ha gett hennes parti alltför stort inflytande på den förda politiken, på bekostnad av en rad viktiga borgerliga reformer. Att hon är en maktmänniska av format kom danskarna snabbt att inse när partiet trädde in i rollen som stödparti. Och att Pia Kjærsgaard kom väl överens med Fogh var ingen hemlighet. Lika lätt har det inte varit under de två regeringarna med Løkke, som inte varit lika benägen att låta DF få sin vilja igenom.

Själv beskriver hon sig i boken hellre som en festmänniska, som gillar när det rör på sig och gärna ställer till med kalas för de många vännerna. I familjen är det sämre ställt med gemytet; båda barnen använder andra efternamn, och nämner inte i brådrasket för folk vem som är deras mor. Kjærsgaard uppehåller sig länge i boken vid sin lillebrors tragiska öde, och grämer sig än att hon inte var där för honom när han dog för några år sedan, efter långvarigt alkoholmissbruk. Tur då att hon har käre maken Henrik, som har stått vid hennes sida ända sedan hon var bara 17 år, och som kombinerar rollen som hemmapappa med den som en slags allmän rådgivare, anställd av partiet. Och som nu får eskortera rikets andra dam till alla de fina tillställningarna.

Pia Kjaersgaard har således spelat en central roll i modern dansk politik som partiledare och grundare av Dansk Folkeparti, ett parti som liksom sin grundare inte räds att ta strider om kontroversiella ämnen, och vars inflytande bara tycks växa för vart folketingsval. Det är ett parti som varje betraktare av dansk politik – och av de frågor som präglat landets debatt, inte minst den idag så aktuella invandringsfrågan – är tvungen att förhålla sig till och ha kunskap om. Hennes bok är personligt skriven, med en autentisk ton som gör att berättelsen känns äkta och okonstlad, ungefär så som hon och hennes parti väl också gärna vill framstå. Det är historien om en kvinna som vände upp och ner på ett helt lands politik, fordi hun var nødt til det.

 

  • Klicka här för att läsa ett utdrag ur boken
  • Martin Krasnik med Pia Kjærsgaard om den muslimska slöjan
    Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).