Philippe Jaccottet – Tâches de soleil, ou d’ombre. Notes sauvegardées 1952-2005

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av ERIK BERGQVIST

Marsnumret av Magazine Littéraire uppmärksammar en ny medlem i Pléiade-biblioteket: Philippe Jaccottet. Vad man än anser om denna i Frankrike så prestigefyllda utgåva hör det till ovanligheterna att levande författare får den äran, och ännu ovanligare med poeter – tills nyligen har det skett bara två gånger: Saint-John Perse och René Char. Man kan tillägga att just kombinationen Pléiade–Jaccottet kan verka en smula omaka.

Jaccottet har alltid haft parnassen på armlängds avstånd och sällan, sedan han 1953 slog sig ner i Grignan i norra Provence (samma år han debuterade med L’Effrai et autres poésies), funnit skäl att vistas i kulturens rampljus. Denna nedtonade persona och starka integritet går helt i linje med Jaccottets estetiska läggning, det vet alla som läst bara en sida av honom: hans poesi och kortprosa är dämpad, icke-retorisk, formellt ledig, allvarsam men aldrig pompös, inte materialistisk men inte heller metafysisk. Den undviker det dekorativa likaväl som det abstrakta, den är sinnlig och vänd in mot en diversifierad natur hellre än mot det cerebrala och teoretiska. Därmed också sagt att Jaccottet avviker från vad man med en viss förenkling kunde kalla den cartesianska hävden i fransk diktning, men han hör också till de inte alltför talrika franskspråkiga poeter som knappast alls påverkades av surrealismen.

Så är Jaccottet förvisso schweizare av börd, född 1925 i Moudon och uppvuxen i Lausanne, där han studerade tyska och latin. Som översättare, där somliga menar att hans största insats ligger, har han också en tyskspråkig profilering: bland tolkningsvolymerna märks bland annat Hölderlins samlade verk, Musils Mannen utan egenskaper och Rilke (som han också skrivit en ansedd bok om), men här finns även diktare från andra språkområden: Ungaretti, Leopardi, Góngora, Homeros (Odyssén), Mandelstam.

Sedan 1980-talet har Jaccottet med ojämna mellanrum publicerat en typ av anteckningsböcker, med dagboksnotiser, litterära reflektioner och fragment på väg till eller från andra texter. Här kommer man nära både författaren och människan Jaccottet och det landskap mellan Alperna och Rhônedalen han beskrivit under mer än sjuttio år, och här accentueras den flytande gränsen mellan dikt och prosa och i vidare mening även mellan det exceptionella och det triviala som med åren nästan blivit ett eget motiv i författarskapet. Den senaste och femte i raden av dessa anteckningsböcker heter Tâches de soleil, ou d’ombre. Notes sauvegardées 1952-2005 (Le Bruit de Temps, 207 s). Man kan poängtera att Jaccottet inte publicerat sina anteckningsböcker strikt kronologiskt: redigeringsprincipen har mer med ämne och inbördes rytm att göra.

Philippe Jaccottet

Philippe Jaccottet

Under läsningen har jag till hands några volymer av Bengt Erasmies lyhörda tolkningar av poesin till svenska (två urvalsvolymer och tre separatdiktsamlingar, den senaste 2003) och finner då och då kopplingar mellan dagbok och dikt, men trots allt handlar ganska lite i den här volymen om poesiskrivande. Innehållet är påfallande blandat: noteringar om naturens fenomen (man får slå upp en hel del artnamn), litteratur, begravningar, resor, en del mindre intressant kuriosa har också fått komma med. Den litterära världen och samtiden får inte särskilt stort utrymme, men några avsnitt gläds man åt: Ett möte med Chagall i Saint-Paul-de-Vence; ett besök hos en varm och livlig Char (vars poesi Jaccottet beklagar att han inte riktigt får kontakt med); ett annat besök i Paris hos en något bruten och magsur Francis Ponge. Här och där kommenterar Jaccottet vid senare datum (2008-09) sina reflektioner.

Trots den skenbart – och avsiktligt – lite osorterade fasonen hålls boken samman av ett slags inställning. Jaccottet talar på ett ställe om att han i sin poesi vill värna både en högtidlighet inför livet och en tvekan inför dess former. I grunden handlar dessa strödda reflektioner om samma sak, om samma uppmärksamhet man möter i den mer hallstämplade poesin och essäistiken: en blick för existensens förvandlingar, för tillblivandets och utplånandets ljus och de finstilta men oavvisliga intrycken:

”Spindeln som hänger från fönsterlisten. Dess tysta och långsamma rörelser, åtskilda av långa pauser. Det är kanske denna långsamhet som väcker vår motvilja. Något helt annat än fiskarens orörlighet vid stranden.” (18 september 1971)

Bengt Erasmie skriver någonstans träffande att Jaccottet inte fångar utan följer. Samma förnimmelse får den som läser Tâches de soleil, ou d’ombre: ett vattenklart men aldrig kyligt språk som observerar och antyder – men aldrig definierar och som över huvud taget skyr både det absoluta och det intellektuellt beräknande. Devisen ”Människan är alltings mått” får hos Jaccottet en behövlig och möjligen provocerande motvikt: ”Le monde toujours plus profond que le regard”, ”Världen alltid djupare än blicken”.

___________

Kommentera: